Herdabrev från Nordiska Biskopskonferensen

Herdabrevet på andra språk»
Herdabrevet på svenska (PDF)»

Herdabrev - Från konflikt till gemenskap
Under 2017 uppmärksammas en händelse som fick stora konsekvenser för den kristna tron i Europa. År 1517 initierade Martin Luther en process som i historieskrivningen kallas reformationen. Den utgör sålunda särskilt för våra evangelisk-lutherska medkristna en viktig referenspunkt i deras kyrkliga tradition och identitet.
 

Men eftersom reformationen är otänkbar utan den katolska bakgrunden är det lämpligt att också vi katolska kristna reflekterar över detta, vilket redan har kommit till uttryck i publikationen Från konflikt till gemenskap. Den är ett resultat av dialogen inom den luthersk-romersk-katolska kommissionen för Kyrkans enhet. I denna skrift inriktar man sig på en gemensam åminnelse, och den präglas av besinning snarare än triumfalism.

Reformationen har nämligen – trots alla begripliga orsaker – förorsakat en splittring i kristenheten som den än i dag smärtsamt lider av. Av den anledningen kan 500-årsminnet av reformationsskeendet inte vara något som ska firas i egentlig mening. Det bör snarare vara något att minnas ångerfullt.
Försoningsprocessen mellan den katolska kyrkan och reformationens kyrkor började redan för flera decennier sedan. Vi får dock inte tröttna utan måste fortsätta med att bemöda oss om den fulla enheten i Kristus.

Den katolska kyrkan var i början av 1500-talet verkligen i behov av reform, något som inte bara Martin Luther utan också andra på den tiden var medvetna om och gav uttryck för. Men i stället för att ta itu med de nödvändiga läromässiga frågorna gjorde de kristna i olika konfessioner varandra mycket ont. Som avslutning på Böneveckan för de kristnas enhet tidigare i år bad påven Franciskus om "barmhärtighet och förlåtelse för katolikers beteende, som inte har varit i samklang med evangeliet, gentemot andra kristna". Några evangelisk-lutherska präster i Sverige har bemött detta genom att också be oss katoliker om förlåtelse.

Den viktiga frågan är nu, hur vi tillsammans kan gå vidare för att växa samman i tro, hopp och kärlek. Vi, de katolska biskoparna i norra Europa, vill gå denna försoningens väg tillsammans med våra lutherska bröder och systrar, och göra allt för att främja enheten.

Ecclesia semper reformanda
Kyrkan måste alltid låta sig omvändas och förnyas av Kristus. Vi är visserligen ett heligt folk, men ett syndarnas folk på pilgrimsvandring mot evigheten. Omvändelse, ånger och mognad i tron är viktiga hållpunkter på denna väg. Den katolska kyrkan har genom Andra Vatikankonciliet öppnat sig för mycket av sådant som också är viktigt för evangelisk-lutherska kristna, till exempel Bibelns roll och betydelsen av det gemensamma prästadömet av alla döpta. Därigenom har egentligen många olikheter försvunnit.

Det som fortfarande skiljer oss åt gäller bland annat Kyrkans sakramentalitet, liksom hur sakramenten och ämbetena förstås. Som katoliker tror vi att Kyrkan är ett grundsakrament, i den meningen att det människoblivna Ordet blir närvarande genom sakramenten, för att i kärlek förena sig med oss och förvandla oss i sig självt.

Samtidigt ser vi att många trogna evangelisk-lutherska kristna öppnar sig mer och mer för dessa aspekter. En fråga som kvarstår och som båda sidor upplever som smärtsam gäller den om gemensam eukaristi. Även om denna längtan är berättigad måste enheten kring Herrens bord också återspegla den fulla enheten i tron.

Också Petrusämbetet är för många evangelisk-lutherska kristna svårt att förstå sig på. Genom påven Franciskus personlighet har det dock blivit mer begripligt. Redan påven Johannes Paulus II uppmanade alla icke-katolska kristna, att reflektera över andra möjliga sätt att utöva Petrusämbetet på (Ut unum sint, nr 95). Marias och helgonens roll har också av hävd varit en stridsfråga. Men bland många icke-katolska kristna erkänns nu på nytt Marias betydelse som Guds Moder och förebild i tron.

Trots ett ömsesidigt närmande i frågor som rör trosläran tycks på senare tid större skillnader ha uppkommit i etiska och moraliska frågor. Även om detta i viss bemärkelse försvårar dialogen, får den likväl inte upphöra.

En definition av den kristna tron
Kristna har i alla tider formulerat lärosatser, antingen för att klart definiera trosläran i avgränsning gentemot falska uppfattningar eller för att kunna förmedla den på ett begripligare sätt. Sådana formuleringar har ofta utvecklat sig till stridsfrågor, som under lång tid skapat skarpa fronter mellan kristna. På så vis fungerade också reformatorernas principer starkt åtskiljande under århundraden. Det är för oss katoliker ändå fruktbart att konstruktivt brottas med dessa principer.

Sola fide
Tron är ovillkorligen nödvändig för rättfärdiggörelsen. De centrala trosmysterierna – till exempel om Treenigheten, om Jesus Kristus, om frälsningen och rättfärdiggörelsen – delar vi med våra evangelisk-lutherska bröder och systrar. Vi gläder oss åt denna enhet i tron, som är grundad i ett enda dop och som kommer till uttryck i den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Därför är det också vår uppgift att bära ett gemensamt vittnesbörd om dessa trossanningar i vårt sekulära samhälle. I våra nordiska länder, i vilka visserligen den stora majoriteten människor är döpta men där bara några få praktiserar sin tro, är det nödvändigt att förkunna det glada budskapet tillsammans och samstämmigt.

Sola Scriptura
Endast genom den heliga Skrift kan vi ta emot den fulla uppenbarelsen om frälsningen som erbjuds oss i Kristus. Denna uppenbarelse togs emot och fördes vidare i Kyrkan. Genom läroämbetet kodifierades denna levande tradition i den heliga Skrift. För oss katoliker hör läroämbetet, traditionen och Skriften ihop. I Kyrkan och tillsammans med Kyrkan öppnas Skriften upp för oss. På det viset blir tron alltmer levande för oss. Sedan en tid ökar antalet evangelisk-lutherska kristna som är eniga med oss och som tror att Skriften och Kyrkans tradition är nära förbundna med varandra.