Ignatius vill få oss att stanna upp en stund i fattigdom och ödmjukhet i stallet. Ett uttalande om vem Han är, börjar genom detta barns födese. l. Dessa händelser och förhållanden runt omkring oss är viktiga ord här i början av hans långa kärleksförklaring.

När vi sitter och ser på, kanske vi känner någon form av ängslan av att vara där. Närvaro är allt om vi ska bli bekanta med hans vägar. Varför är det så bråttom? Vi bara sitter här och tittar och lyssnar. I vår fantasi, kanske våra egna nära och kära kommer för att besöka oss där. Vad skulle vi berätta om de saker som vi har varit närvarande och har fått uppleva? Kanske skulle vi känna i bönen att vi vill att våra gamla vänner skulle möta våra nya. Finns det glädje i våra hjärtan medan vi vandrar sakta över till platsen där Maria håller barnet? Finns det en vördnadsfull förtrogenhet inom oss när vi sitter och talar med Josef och våra besökare?

Det finns olika sätt att ta reda på fakta och ett annorlunda sätt som vi växande lär känna andra människor på. Jesus, Maria och Josef är människor och Ignatius skulle vilja få oss att vara en person och att vi skulle personligen lära känna de vi möter här i stallet och alla dem som vi kommer att se de kommande veckorna. I den mänskliga processen att bli vänner, går vi genom olika stadier. Det hela börjar med att titta och lyssna och ta emot allt som erbjuds. Vi går från att vara bekanta till att bli vänner och sedan närmare än så, - partner eller följeslagare. I dag är vi tillgängliga för att överväldigas av vad vi ser och hör.

Det är bra för oss att dröja kvar här och börja röra oss allt närmare och närmare, inte bara till krubban och barnet utan även till den personliga verkligheten av denna världsomformande händelse. Vilken mystisk Gud manifesteras i denna fattiga situation? Den omfamning den älskande Guden ger sträcker ut sig från minsta håla till den största planeten. Denna Gud kommer till allas stall om det bara finns rum och ett välkomnade. På sätt och vis finns det efter händelsen i Betlehem inget nytt att se men det är mycket att förstå. Guds domar är inte våra egna. Guds vägar är mycket högre och Guds domar är lägre när det gäller det som är viktigt, och detta möts i denna ringa plats där endast de ödmjuka kan se och tro.

Så vi sitter en stund på en hög av halm och börjar acceptera. Vi accepterar honom lite mer varje dag i våra egna stall. Vi erkänner mysteriet att vi inte har förstått allt. Vi erkänner att vi är älskade på konstiga sätt. Vi börjar erkänna att Guds vägar börjar dra oss närmare Honom. Vi erkänner att vi måste stanna här lite längre och titta på våra egen ande som vaknar.