Herre,
Jag känner din inbjudan så starkt. Jag sitter med det
lugnt, och jag känner igen den längtan efter något
som är obesvarat i mitt liv och inser att din vänliga uppmaning
att komma är svaret, käre Herre,
Jag vet. Jag känner att du kallar mig, att du bjuder in mig,
och erbjuder dig att fylla den tomma längtan jag så ofta
försöker ignorera. I den tomhet som är gömd så
djupt i mitt inre är där du hör hemma, kärleksfulle
Gud, och där jag hör hemma hos dig. Hur kommer det sig att denna
inbjudan från dig är för mig så personlig och
så tydligt adresserad till mig? Naturligtvis är mitt svar
till dig JA. Hur kan den inte vara det, efter den trohet och kärlek
som Du har visat mig i mitt liv?
Jag vet inte var mitt ja kommer att innebära och föra mig. Din inbjudan är skonsam,
och inte fylld av fruktan som jag först oroade mig för. Du är
på något sätt på väg att be mig att ändra
inriktning i mitt liv och genom att göra det kommer jag att
vara mer mig själv än vad jag är nu. Jag blir lite
rädd när jag funderar över vad detta kommer att innebära
och hur detta kommer att förändra mitt liv. Men på
något sätt, vet jag att om jag svarar kommer jag att bli mer
av det du skapat mig till att vara. Jag kommer att bli mitt riktiga, autentiska
själv.
Jag börjar förstå, Herre, att det inte är resultatet av mitt ja som är det viktiga utan att det är mitt ja. Min innerligaste önskan är att jag skulle få vara med Dig,
att följa Dig, och att tjäna Dig vad det än vara må och på vilket sätt som du än lägger fram det för mig.
Jag längtar efter att få den verkligt innerliga viljan att överlåta
mig så fullständigt till detta ja och till Dig. Herre, hjälp
mig, att inte hålla tillbaka i mitt ja. Låt mig hålla
fast i Din hand och inte till mina farhågor.
"För allt som har varit, Tack. För allt som kommer
att komma, Ja."
Ja, Herre. Här är jag! Ja. JA!
|