Herre,
hur är det för dig att se på världen som du skapat? Du ser skönheten, naturen, människorna som tar hand om varandra, barn födas. Men där är den andra sidan. Jag kan inte föreställa mig hur mycket ont du ser. Barn som går hungriga, dör i mammas armar, vapen som blir viktigare än de människor som de var avsedda att skydda, trötta och ensamma människor som irrar runt på gatorna, inte bara utan en plats att bo men också utan värdighet och respekt.

Denna vecka tittar jag på ett foto från bekvämligheten av mitt eget trygga och varma hem. De sönderbombade husen, röken stiger, de små blommorna är kvar på trädet. Bilden förändras plötsligt från ännu en bild av en krigszon till ett verkligt kvarter. Från dessa hus, gick folk till arbete, familjer firade olika händelser, talade om kommande bröllop och böcker, lånade mjöl från sina grannar. Nu är det borta, i ett rökigt grus.

Hur ser du ner på en sådan värld, där vi förstör varandras hem, häller kemikalier i vattnet, och värderar pengar och ägodelar mer än varandra? Du måste känna en så stor sorg inombords. Din skapelse har glömt dig.

Men i en obegriplig handling av kärlek, rörs din medkänsla till att utge Dig själv fullständigt till världen du skapat. Du uttrycker din kärlek till oss på ett mycket ovanligt sätt - du blir en av oss. Hur kunde du älska oss så mycket, när du visste att det betyder smärta, kamp och död?

Oh, Herre, lär mig att älska mer. Jag ber dig, låt mig se och känna hur du levt ditt liv på jorden. Jag vill lära känna dig ännu bättre och vill vara med dig i denna värld. Jag vill acceptera din inbjudan, att säga ja till Dig. Låt mig nu bli vän med Dig när du går på jorden. Låt mig lära från Dig, prata med Dig. Visa mig hur jag kan efterlikna Dig och det sätt du lever Ditt liv.

Jag är i djup vördnad över Din kärlek till oss - för mig. Jag har inte ord för att uttrycka något av det förutom ett ynklig "tack", som låter så otillräcklig. Tag min hand, Herre. Tala med mig. Visa mig ditt fotoalbum och Ditt liv. Hjälp mig att säga ja varje dag.