| När man vägleder någon
i riktning mot hennes önskan att känna, älska och följa
Jesus, skulle Ignatius av Loyola lära dem att tänka på
evangeliets scener med stort fokus och frihet. Vi kommer under denna
vecka samt den kommande att lära oss att göra detta, på
ett anpassat sätt för att passa vår upptagna vardag.
Om vi bara läser en berättelse ur evangeliet, kan vi föreställa
oss den med en mycket livlig fantasi, men det är inte mycket mer
annorlunda än att någon berättar en intressant berättelse
väldigt livfullt ur hans eller hennes liv. Det skulle i sig vara
väldigt speciellt, men eftersom Bibeln är Guds ord finns det
en möjlighet till något som är ännu mycket mer
djupgående. Dessa berättelser är levande och aktiva
uppenbarelser. När vi läser dem, händer något i
våra hjärtan. Uppenbarelsen fortsätter efter och bortom
texten i berättelsen.
Ignatius uppmuntrar oss att träda in i historien. Han
vill att vi inte bara hör historien och får fakta om vad
som hände. Han vill att jag ska uppleva historien och låta
dess innebörd och uppenbarelser uppfyllas i mitt
hjärta. Till detta behövs mycket fokus och frihet, och det
tar mig bortom detaljerna i den särskilda texten, och gör
historien levande och talar till mig eftersom jag blir en av de närvaranden
i scenen. Låt oss ta två exempel.
Tid för bön till att meditera över evangeliets scener.
Om jag har tid, fast bara trettio till fyrtiofem minuter, kan jag få
en underbar upplevelse av nästan alla evangeliets scener. Jag börjar
med att placera mig i Guds närvaro. Jag ber formellt om den nåd
jag önskar få av Gud under min bönestund. Här kan
man be om nåden att växa i förståelsen för
vem Jesus är, för att jag själv skulle kunna växa
i min kärlek till Honom och min önskan att vara med honom.
Sedan skulle jag läsa texten i berättelsen för att därefter
lägga ifrån mig den. Jag börjar med att långsamt
föreställa mig scenen så fullständigt som jag bara
kan. Var är den? Observera allt i och omkring scenen. Vem är
där? Vilka kläder har de? Är det varmt eller kallt där?
Vilka lukter förnimmer jag? Jag närmare scenen ännu mer,
genom att bli aktör på scenen. Jag kan kanske vara en i folkmassan,
eller så kan jag bli en av huvudpersonerna i berättelsen.
När jag kommer dit, så låter jag berättelsen spelas
upp för mitt inre och bara följer med den i handlingen. I
scenen är ord och handlingar inte bara som en videofilmade repris
av texten. På scenen, kan jag backa tillbaka och fylla i hur scenen
började, kan jag låta det som uppenbarats för mig spelas
upp i ord och gester av de medverkande, och jag kan tala eller bara
uppleva mina egna reaktioner. Detaljerna i texten upphör att vara
viktiga då erfarenheten av berättelsen går in i mitt
hjärta. Slutligen vill jag avsluta med en bön, och tala inför
Vår Herre, hjärta till hjärta, vän till en vän,
på det sätt som det kommer till mig, och jag uttrycker min
tacksamhet för den nåd jag hade just fått.
Reflektioner i vardagen av en sådan scen
Med fokus och frihet, är det möjligt att låta en berättelse
från Skriften bli givande i mitten av min hektiska dag. Under
denna vecka, till exempel, kommer jag att vakna, och när jag är
redo för dagen (efter rakning, dusch, sminkning, och påklädning),
kommer jag att tänka på de scener som vi mediterar över
denna vecka. Under denna vecka kommer jag att vara Josef, Sakarias,
Elisabet och Maria. Därefter kommer jag att erinra mig vad de grundläggande
budskapen i dessa skriftläsningar är. Här kommer budskap
som dessa, kampen för att tro och att ingenting är omöjligt
för Gud, upplevelsen av att behöva lita på Gud och leva
i tro, upplevelsen av att Gud är trofast. Därefter kommer
jag ihåg vad jag står inför idag med ett öppet
hjärta, några beröringspunkter, vissa sammanhang kommer
att uppenbaras för mig.
Det kan vara så att det finns spänningar i mitt äktenskap
och det är en kamp för mig att tro Guds trofasthet mot oss
är starkare än vår egen envishet. I det här exemplet,
när jag t.ex. är med min make, kan jag bokstavligen vandra
runt i tankarna i de scener där Sakarias och Maria är med
och uppleva att jag inte kan tala förrän jag kan säga,
"Gud är trofast" eller vid andra gånger, "Jag
är din tjänare, Herre" Eller höra Elizabeth säga:
"Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga
henne skall gå i uppfyllelse."
Kanske är en annan vana det enda jag förväntar mig. Jag
kanske hanterar en fullspäckad dag, full av stress på mitt vanliga
sätt som jag alltid brukar göra, (vilket jag upptäckte för
flera veckor sedan i denna reträtt), vilket ibland också är
en del av mönstret för min syndfullhet och mysteriet med Guds
kärlek till mig. Den här veckan kan bli mycket andligt rik
om jag går omkring i mitt eget livs scener, som Elisabet, och
föreställer mig dessa frågor, i bakgrunden, då
jag går omkring: "Det har varit så här alltför
länge, för att jag ska kunna föreställa mig någon
förändring." Vem är jag att jag kan tro att jag
någonsin kommer att kunna bli bättre än vad jag nu är?"
"I mitten av de här händelserna kan jag tänka
mig att jag föder en ropandes röst i öknen, "Bered
vägen för Herren"? "Kanske är min entré
i en scen i vardagen helt enkelt att memorera en textrad från
evangeliets berättelse och låta den gå runt in mitt
hjärta under tiden som jag säger det på olika sätt
i mellantiderna, tiotals gånger varje dag. Föreställ
dig att, vi under den här veckan hela tiden upprepade Marias ord,
"Jag prisar Herren av hela mitt hjärta" eller "Gud
bryr sig om mig, jag som är hans ödmjuka tjänare."
Slutligen skulle det vara underbart om du skulle kunna tänka dig
att dela några av dessa betraktelser, de metoder du använt,
eller den nåd du har fått. Du kan göra detta genom
att besöka ” En plats att dela mina erfarenheter på-länken
som finns bland länkarna till höger på webb-sidan .
|