Käre Jesus,
När jag tittar på dig den här veckan så är det så många saker som berör mig. Vad fick dig att någonsin lämna ditt hem? Jag vet hur mycket din mor betydde för dig och att du levde tillsammans med henne i ett hem fyllt med stor kärlek. Hur fick du höra din kallelse från Gud om något som var större i ditt liv? Hur kändes ditt "ja" innerst inne när du bad och visste att du var kallad till att bli en av oss på ett så personligt sätt?

Jag tittar när du går hemifrån och går bort mot floden i fjärran. Det var så smärtsamt att lämna hemmet. Du visste att det var rätt, men det innebar inte att det var lätt. Och vad var det du vandrande mot? Var du rädd för den osäkerhet som mötte dig? Undrade du exakt hur det hela skulle sluta?
Jag ser dig vid floden när du ser Johannes döpa de andra. De är i bön och djupt rörda av detta dop. Vid sitt dop, är vissa människor tysta, och vissa är upprymda. Alla har rörts till att förenas med Gud på ett nytt och djupare sätt. Jag ser att du tittar på deras ansikten när de går upp, våta av vattnet, strålande av glädje. Din kärlek till var och en av dem är så tydlig. Du sitter och ber för var och en av dem med en så djup närhet och kärlek.

Och sedan går du med dem.
Du vadar i vattnet där Johannes står. Han är förvånad och säger emot, men bara ett ord från Dig övertygar honom att detta är rätt. Han håller Dig och jag tittar på när Du sänks ner i mörkret under vattnet. Hur känns det för dig att vara där i mörkret, kylan, med slutna ögon? Genom din födelse har du gått med oss som en del av mänskligheten i denna värld. Nu med detta dop, har du gått med oss i vår egen skuld. Vad kan det möjligen betyda?

Sedan huvudet kommer upp ur det mörka vattnet ser jag samma glädje lysa från ditt ansikte. Du kastar huvudet bakåt - vattenstänk, och du skratta högt i ren glädje. Johannes ansluter sig till ditt skratt, utan att veta exakt varför men vet att han älskar dig. Du vänder dig om och går till flodstranden mot mig och häver dig upp för att sitta bredvid mig. Jag älskar att se glädjen i ditt ansikte. Du frågar mig om jag vill följa med dig ner i vattnet.

Åh, Jesus, nej! Jag är för rädd. Jag vill så gärna vara med dig, för att förenas mig med dig i detta uppdrag, men jag är inte värdig. Jag är inte tillräckligt bra. Försiktigt, tar du min hand och pratar med mig om mina rädslor. Vad var det som var frasen i "för resan" den här veckan? " ”förtrolig blyghet." Jag känner en sådan oerhörd styrka och värdighet i Din närvaro när du finns intill mig. Bara för att du så gärna vill vara nära mig, Jesus, känner jag mig mindre rädd.
Vad är det Jesus som gör mig så rädd? Om jag tar steget i mitt liv, som Du har gjort, och acceptera detta dop, vad kommer det att betyda för mitt liv? Kommer mitt liv att vändas upp och ner? Vad kommer jag att måsta lämna av det som nu känns så hemmastatt? Kanske är det frågorna som skrämmer mig mest. Vad händer om jag misslyckas? Och vad händer om Gud ber mig att göra mer än vad jag kan?

Du håller fortfarande min hand, och Du frågar mig om jag kan känna den kärlek Gud har för mig, den kärlek som Ni har för mig. Ja, det kan jag. Men rädslan finns kvar. Jag är inte värdig. Jag ser på ditt ansikte och ser den kärlek och vänskap som du har för mig. Jag ser att jag är värdig bara på grund av din kärlek. Kanske tänker jag alltid på mig själv som ovärdig i närheten av dig eftersom det håller mig från att komma Dig för nära. Om jag intalar mig själv att jag inte är värdig att vara med Dig, så undviker jag den inbjudan från Dig som kan ändra (och störa) mitt liv. Att hålla mig på avstånd från dig, Jesus, betyder att jag inte kan höra dig så tydligt.

Det är inte vad jag egentligen vill. Jag vill inte vara långt borta från dig längre. Under de senaste veckorna och månaderna har jag kommit Dig så nära. Jag känner styrkan i Din närvaro och vet att jag vill gå med Dig, vara med Dig i ditt liv, och att Du är med mig i mitt.
Tack för den vänskap och kärlek Du ger mig. Tack för att Du tar hand om mig så väl.