Vi ber den här veckan med två känsliga och skrämmande texter som handlar om upplevelser i Jesu liv och därefter även i vårt eget liv. Ett är högitdlighållningen och reflektionen över Jesu dop. I de andliga övningarna skulle Ignatius först få oss att betrakta när Jesus lämnar sitt hem och sin mor. Denna scen finns inte i Skriften, men Ignatius kan inte föreställa sig att Jesus far iväg nonchalant och okänsligt utan ser en öm separationsscen.

Jesus kommer att fråga sina egna lärjungar att lämna allt, inklusive sin far och sina båtar. Ignatius hade också varit tvungen att lämna sin familj och sitt hem och kände spänningen och stressen som orsakades av Jesus uppmaning att lämna allt för att följa Honom.
Frihet betyder inte hjärtlöshet eller okänslighet. Han kom för att fylla oss med frimodighet och glädje så att hans glädje kan fullkomnas i vår glädje. Är det tillåtet att blicka tillbaka? Är längtan och kärleksfullhet tillåten om man vill vara Jesus följeslagare? Som Jesu anhängare, är vi inte kallade till att leva impulsivt och ockuperade av annat. Vi är istället inbjudna att överlåta oss. Vi ser med vördnad den innerliga scen när Jesu kysser sin mor och kanske dröjande och ser tillbaka på henne, vars tårar inleder sin sons dopresa. Hon hade sagt: "Låt det ske", och nu börjar det ske.

Vi är därefter uppmuntrade, när det känns rätt för var och en av oss, att titta och lyssna på Jesu prästerliga dop. Han hör vem han själv är i förhållande till sin Far och får också sin egen personliga bön och sitt beslut och sin överlåtelse välsignad. Han accepterar ödmjukt både att Johannes häller vatten över honom och tillkännagivandet att han nu är allmänt känd som den Smorde, Kristus. Han har fått gåvor av de tre vise männen vid sin födelse. Han har fått sin självkännedom genom sin egen bön. Han får nu en bekräftelse från Fadern att han är den älskade tjänaren för sitt folk.

Vi lyssnar, vi tittar på, och vi funderar på Hans värdighet, Hans öde och Hans eget förtroende för båda. Ignatius ber oss att vända oss mot oss själva och reflektera över om vi har blivit döpta till samma värdighet, öde, och - ja, - medvetenhet om vilka var och en av oss är. Att badas i Kristus är att vara nedsänkt i hans varande som Guds folks tjänare och bekräftelse som älskad av sin Fader.

I denna veckas eftertankar, rör vi oss från ömhet till skälvan på grund av den skrämmande värdighet som vi får genom att vara ett med Honom. Vi darrar likaså när vi betraktar vår förutbestämmelse som Hans tjänare. Vi kanske befinner oss stående på stranden av floden av Hans dop och vill se närmar på det eller prata igenom det med Jesus, som accepterar vem Han själv är samtidigt som Han ömt vänder sig till oss. Säger han, "Kom i, vattnet är skönt?" Förstår Han vår försagdhet, våra välgrundade frågor om Hans framtid och vår egen?

Jesus är döpt och börjar ta sitt liv väldigt personligt och allvarligt. Ignatius ber oss att också vi går i den riktningen. Jesus visste inte vart detta skulle leda honom, vi vet det inte heller, förutom att vi vet att Han kommer att leda oss. Vår självkänsla är en kärleksfull försagdhet när vi börjar fördjupa oss i Kristus.