Vi ber den här veckan med den lyssnande Jesus. Den senaste veckan såg vi att Han är döptes och han blev offentlig som Kristus. Han hörde sin Fader offentligt tillkännage att han är den Älskade.

I Matteusevangeliet sker detta dop i slutet av det tredje kapitlet. Matteus ger oss dramat såsom Jesus som lyssnar till frestaren, redan i början av nästa kapitel. Ignatius presenterar samma sekvens för oss. Jesus, som har lyssnat till sin Faders helgade röst, är fri till att lyssna på de hädande eller betvivlade frestelserna av den Onde.

Vi går in i bilden för att titta och lyssna till djävulens frestande lockelser och Jesu anspråkslösa accepterande av sig själv. Jesus gör mer än förkastar frestelserna, han tar emot sig själv mer uppriktigt. Vi är medvetna om vår dragning till rikedom, makt och kontroll. Dessa olika sätt är alla ett försök att finna och uttrycka vårt svaga jag. Till alla som vill följa Jesus erbjuder Ignatius, erfarenheten av att avvisa falskhet och all identifikation som kommer från ett materiellt eller socialt bekräftande. Jesus har lyssnat och trodde och nu börjar livet - att leva ut sin tro på sin Fader och vem han är, genom sin Faders egna ord.

Under den här veckan ber vi medan vi ser på när djävulen försöker anklaga Jesus. Det är ett spänt samtal och vi uppmuntras att vara ståndaktiga de spänningar som skapas av våra egna bräckliga sinnen om vad Gud säger att vi är. Den Onde arbetar ständigt med att förfalska vår känsla av vår värdighet, vår samordning till Kristus, och vår helighet. Vi har också blivit döpta till Kristus och till hans värdighet. Också vi hör den enträgna uppmaningen att inte tro på mig själv som den som Gud har skapat eller som Jesus har välsignat.

Vi kanske lyssnarmed en suck av lättnad när Jesus går ifrån frestaren. Kanske är det en tacksamhetens bön och en fridsam bön i förtroende som kommer från vetskapen om vem Han egentligen är. Han vet också att frestaren kommer att komma tillbaka på många sätt under Hans liv och att det inte är sista gången hans dopvigning kommer att ifrågasättas. Vi får se honom vila där ensam, men inte utan sällskap. Han har börjat uppleva enhet mellan sig själv och sin Fader, som inte behöver bevisas genom att förvandlar stenar till bröd.

Ignatius bjuder oss att i de ”andliga övningarna” att vandra mer i tron på Guds kärleks omvårdnad än att använda tecken och bevis som kryckor för vår vandring. Denna pilgrimsfärd som vi är kallade till är inte lätt och är inte extremt annorlunda vad vår värld är genom vår egen naturliga längtan efter kartor, vägskyltar och försäkringar. Vi ber tålmodigt i vår enskildhet den här veckan och ser Jesus som menande vänder sig mot oss när han uppmanar oss att samla ihop upp vårt bräckliga liv och gå in i Hans framtid och vår egen.