Käre Jesus,
Idag läste jag evangeliet från Johannes i bön. I det bjuder du in mig att bli kvar i dig och du säger att vi tillsammans kommer att ge frukt. Min djupa önskan  är att göra det. Hur? Var? Vad skall vi göra tillsammans? Jag läste dessa alltför välbekanta ställen i evangelierna återigen, men som nu kom till liv på ett nytt sätt. Bli kvar i  dig och du kommer att bli kvar i mig och tillsammans kommer vi att bära frukt.

Det är en kraftfull inbjudan och jag vill säg ja till den. Jag ser dig framför mig på en bergssluttning prata med oss i publiken. Du kom och förde ditt budskap till de fattiga  - till dem, -  men jag kan se de stackare du pratar med och jag är en av dem. Nu erbjuder du  oss ett liv, ett liv, ett liv  med dig. Du ser oss inte som en folkmassa, utan som individer, var och en kämpar för att bli friare människor som  är fattiga i anden och  som vill ha något mer, som vill komma dig närmare. Du ger oss ett svar på denna önskan. Du ger dig själv till oss, och din vänskap. Du  ber oss att gå med i ditt liv för att tjäna de fattiga, och andra likadana som oss själva.

Käre Jesus, ser du mig som en fånge som behöver bli fri från mina begränsningar, min själviskhet, och mitt sökande efter den enkla vägen. Jag känner att du är där för mig, bredvid mig, så jag börjar känna hur jag vill tjäna dig och hur jag måste vara fri för att kunna göra det.

Jag känner att du accepterar mig, med alla mina begränsningar, alla mina brister. Jag är så medveten om dem alla, och ändå precis där i kärnan av mina svagheter, accepterar du mig och älskar mig och ber mig att gå med dig. Jag känner dragningskraften av din inbjudan och jag känner min kärlek till dig allt djupare, din omvårdnad och milda sätt som är så attraktiv, Hur kunde jag nonchalera Din inbjudan? Ja, jag vill gå med dig. Men någonstans längst inne  känner  jag en röst som frågar, "Vad kommer det att kosta mig?"

Jag älskar det Du säger om att vara barmhärtig och hjälpa dem som sörjer, och att vara fredsstiftare. Ja, jag vill göra det tillsammans med och för dig. Så ber du mig att vara ödmjuk, och jag vill blunda för det. Ödmjuk? Fattiga ande? Och ändå vet jag så väl att när jag är kompetent och självförsörjande och oberoende, så vänder jag mig inte till Dig, min älskade vän, om hjälp. Nu är min vilja annorlunda och jag vill vända mig till dig mer, alltid, för hjälp och stöd och vänskap. Lär mig att vara ödmjuk. Visa mig vad det innebär att vara fattig i anden. Jag vet inte alltid hur jag kan ändra mitt sätt att leva för att bli mer fattig i anden, men det är nu min önskan. Var snäll och visa mig hur man är ödmjuk. Ge mig den nåden att vilja vara ödmjuk. Låt mig få nåden att komma inför dig och lägga fram alla sätt jag står emot att vara fattig och ödmjuk. Jag vet att bara detta sätt är det rätta att komma närmare dig och din kärlek.

Vår värld lär oss ett sätt: du erbjuder ett annat. Jag är så djupt engagerad i den här världen och jag känner mitt  motstånd, och ändå växer lågan i mitt hjärta sig starkare när jag ser dig och älskar dig mer för varje dag.
Undervisa mig. Tack för att du älskar mig så mycket att du ber mig att följa med dig.