Vi är mitt uppe i en kärleksförklaringprocess. Jesus går genom byarna på sin tid och till livsrummet i våra egna hjärtan. Han fortsätter att utföra dessa helande och utfodrande handlingar, undervisar och  tröstar, vilket är tänkt att slå oss med häpnad och uppmuntra oss att följa honom.

Denna vecka sitter vi ned med honom på sidan av en kulle, medan han fastställer sin personliga öppningsframförande. Han har uppenbarat sig som den som uppfyller profeten Jesajas förutsägningar om den som skulle ha anden i sig för att föra fram goda nyheter och helande. Jesus förutsäger nu hur han ser på sig själv och sitt leverne tillika med dem som skulle bli så dragna till honom  så att de vill leva som honom.

Vi sätter oss ned med de andra lärjungarna och ser deras reaktioner på detta märkliga nya sätt att leva och samspela. Kanske ser du några som ler åt sådan enkelhet och naivitet. Kanske får du syn på några ansikten som börjar glöda av spänning som om de vill höra mer av vad som sätter deras fantasi i brand.

Du kan visualisera Jesus som vänder sig till dig när han säger: "Saliga är de som skapar frid eller  de personer som är barmhärtiga. "Det är inte ett krav utan en mild uppmaning att göra det som är bra för dig. Medan andra kan i tysthet håna eller fnittra över dessa ord om hans nya väg, kanske ni känner er dragna till  detta sätt att följa och uppenbara Mästaren.

Det kan finnas en eller två saker som du kanske önskar att han inte hade sagt då du lyssnade. Du kan ha ett motstånd  eller finna personliga svårigheter med  att föreställa dig själv som ödmjuk och fattig i anden, men det är mycket ödmjukande och välsignat att bedja över vårt motstånd mot hans lära. Han vet våra vägar, och våra vägar är så djupt påverkade av hur denna jord är och våra kulturer.

Den som gör denna inbjudan gör detta med full medvetenhet om vårt sätt, han omfamnar dem och kallar oss  genom dem. Vi är på denna jord och han ber oss att lära sig ett radikalt nytt sätt som är så främmande för oss som om vi skulle vandra och leva på en annan planet. Vi fortsätter att titta och lyssna och låter honom komma närmare, så att övergången till den nya planeten inte blir så konstig eller rent absurd. Vi lär oss hans sätt , liksom de tidiga lärjungarna att ta till oss våra verkliga rädslor och frågor om hur det är att följa Jesus så nära. Hans undervisning är till för att placera oss alla i de spänningar som de tidiga anhängarebe erfor dem själva. Dessa  påfrestningar som orsakas av att vi har levt så länge i enlighet med våra egna kulturella och personliga öppningsframförande.

Uppmaningen från Jesus och var och en av oss är inte ett otåligt tvingande utan snarare en verklig inbjudan till en relation som sakta kommer att flytta vår vilja till att leva på de sätt som fick de andra att distansera sig från Mästaren. Kanske medan vi ber denna vecka  så hittar vi färre och färre lyssnare kvar på sluttning. Vi har själva känt böjelsen att tyst smyga iväg med väldigt bra ursäkter och med stora löften och avsikter att återvända.

Här är vi trots allt fortfarande lyssnande  till hans ord,  och lyssnande till våra egna inre ord. Bönen för oss den här vecka återstår. Finns det ett samtal som väller upp inom mig där ute?