Vi ber denna vecka tillsammans med en man i konflikter, inte i sig själv utan med dem som hör honom som något nytt och annorlunda.  Fariséerna och de skriftlärde, de religiösa ledarna i deras tid, var trogna sina gamla och väl levda traditioner.  De var välutbildade i sina skrifter och kunde konsten att söka i deras djup, visdom och mening.  Jesus stiger upp ur samma religiösa traditioner och går in i diskussioner med fariséerna med ett nytt sätt att tolka samma skrifter.  Jesus ses som en rebell och en orosstiftare av folket.  Det handlar om att deras plikttrogenhet möter Jesus personliga tro som orsakar spänningar och som leder till det att Jesu ofta blir konfronterad när man läser ur evangeliet.

 Vi skulle lätt kunna be med likadana invändningar mot Jesu lära i våra egna liv.  Under de senaste veckorna har vi bett med historien om vårt motstånd mot hans vägar i åtanke.  Denna pågående spänning mellan våra vägar och hans kommer alltid att bestå av ett drama på vår egen väg, I hans efterföljelse.

Denna vecka är det dock lämpligt att be med Jesus som en av Gud fridsam person samt en man och som accepterar sig själv – en Guds man.  Ignatius vill att vi fokuserar på och reflektera över den frihet som Jesus besitter till följd av att han hört och trott vem han är i ögonen på sin himmelske Fader.  Han vet vem han är och han vet också heligheten av de gamla traditionerna och praktiserar vad hans läror bygger på, men ändå med en utmaning.  Vi ser och lyssnar på en person som är trofast och hängiven både sig själv och till sina konflikter.

Han är fri att höra argumenten mot honom och hans vägar.  Han önskar det ett engagemang med sina motståndare lika som han var ivrig att engagera sig i de sjuka och behövande runt omkring honom.  Trofasthet är inte att vara envis.  Jesus håller oförskräckt sig öppen för en dialog och även till hot. Ordet är snarare passionerat.  För Ignatius, innebär ordet passionerad en eldig öppenhet för allt som erbjuds.  Vi anser att för denna passionens man, som är intensiv, öppenhjärtlig, givmild och tillgänglig t, är det likställt att bli vördad eller att bli förolämpad.

När jag tittar och lyssnar på Jesus den här veckan, ber vi Gud om denna typ av självacceptans som befriar oss från både inre konflikter och rädslan att bli avvisad av dem som kan skrämma oss och vår frihet.  Självacceptans är mer än en psykologisk slutsats.  Vi uppmanas att godta det skapade, det återlösta, och de välsignade-och-självutsända jaget som har funnit sin acceptans i Kristus.  I denna bemärkelse och i världens ögon, skulle även vi följa Jesus i ett nytt sätt att vara på, annorlunda, upproriska, och vara vår kulturs orosstiftare, på samma sätt som Han var till sin.