Det har gjorts några nyliga undersökningar och artiklar om de svårigheter blinda personer har fått efter de har återfått sin syn. Att leva en lång tid utan möjlighet att kunna se, tillåter blinda att anpassa sig på ett sådantsätt att det inte alltid blivit den välsignelse det verkar vara, när de börjat kunna se igen. Att återfå sin syn innebär nya anpassningar, och att det nya kan vara skrämmande och förlamande.

Den här veckan  vecka ber vi med Jesus att han ger den fysiska synen till  två olika personer och en annan sorts syn till sina lärjungar. Denna nya syn är för dem lika traumatiskt som det kan vara för den som  återhämtar sig från att få sin fysiska syn tillbaka.
Jesus går långsamt till Jerusalem, mot sin förutbestämmelse, och han påminner sina lärjungar om sin identitet och öde är sammanbundet med deras egna. Självklart slår de ifrån sig, de har andra planer, naturligtvis. De ombeds att motta visionen om vilka de är och vad de är kallade till, att vara och göra. Vi iakttar  dem då de har problem att anpassa sig till denna nya känsla och  sitt nya seende.

Vi har fått, eller återfått vår syn de senaste veckorna för att se och lyssna till Kristus i Gud. Ju mer nära vi låter honom vara med oss, desto fler spänningar uppstår. Lockelserna och motståndet strider inom oss, precis som hos hans tidigaste lärjungar. Det blir konsekvenser när han kommer in i våra hjärtan och liv, och så var det med dem som han först kallade. Han gör det mycket klart  för oss, att om vi verkligen ser honom, då kommer vi också att se oss själva. Denna medvetenhet kan leda till att vi stänger ute oss själva, eller till en acceptans av oss själva i Honom, vi har ju bett och haft  med oss  dessa välbekanta spänningar i vår bön de senaste veckorna.

Nu höjer Jesus insatsen. Vad ska vi göra med denna acceptans av oss själva? Alltftersom de närmat sig den plats av hans slutliga öde och värdighet, var lärjungarna mer benägna att gå in ii utkanten av Jerusalem och inte gå in mitt i stadens liv och rörelse av förräderi och svek. Jesus har helt accepterat sig själv som Kristus och han hört uppmaningen att ge ut sitt liv som en gåva från sin fader. Han har gjort klart för sina följeslagare att deras gåva av dem själva är det ultimata sättet att utöka och göra honom och hans mission större.

Även om det är en välsignelse så innebär att återfå  synen tillbaka för lärjungarna och för oss själva, en djupare process och som har en lång återhämtningstid med sig. Att följa Jesus av trohet till  vårt  eget Jerusalems ger oss anledning att fråga. I alla våra frågor om "Vad?" Och "Hur?" ekar oron hos hans första frågande vänner. Ju närmare vi låter honom komma oss, ju mer kan vi undra om det där det rätta ingreppet är för oss. Vi ber den här veckan med honom och hans svaga flock. Vi är där tillsammans med dem och med vår sanning. Vill vi göra sikten klar, göra en återhämtning av visionen - att stanna i trohet  och i att följa honom?  Vi ber om frihet från och frihet för, och det finns mycket av båda att be om denna vecka.
 Finns det fortfarande en kallelse där ute och  där inne?