Käre Herre,
Förra veckan förde med sig starka och oväntade minnen. När jag bad med bilden av modern som höll barnet, tänkte jag på den kärlek du har för mig, och på det sätt du håller mig nära, och skyddar mig från allt ont. Det är en bild jag ibland kämpar emot, eftersom jag uppskattar att vara fri och oberoende - inte behövande.

Nu när jag ber med denna veckas foto framför mig, så tänker jag på din personliga omsorg om mig, som person. Jag tittar på den unga flickan som lyssnar på barnet i sin mammas mage och jag är fylld med en känsla av kärlek och omsorg som du hade för mig redan innan jag föddes. Orden i Psaltaren rör mig: "Du har skapat varje del av mig, vävde mig samman i moderlivet." Hur är det möjligt för dig att ha så mycket kärlek till mig - då som nu?

Jag går tillbaka till ställen i mitt fotoalbum som jag tittade på i förra veckan, där jag verkligen kände dig väldigt starkt i mitt liv. Är det inte märkligt att de flesta av dessa tider verkligen var svåra, och smärtsamma? Varför är det så att jag inte vänder mig till dig i glädje och framgångar? Är det så att jag lurar mig själv att tro att jag har kontroll över mitt liv? Att jag inte behöver förlita mig på dig - eller någon annan?

När allt går mig väl, har jag den visionen i mitt huvud att jag måste vara fullkomlig och perfekt inför dig - och jag är inte perfekt. Så jag väntar med att komma till Dig, och tänker att jag på något sätt själv ska rätta till alla mina brister först, innan jag vänder mig till dig och talar.

Men jag tittar åter i fotoalbumet. När jag är plågad eller är i svårigheter, då tar jag min tillflykt till dig för att få hjälp. Senare, när plågan lättar skyndar jag mig inte alltid tillbaka till dig. Du är där och väntar tålmodigt, men på något sätt fortsätter jag att tänka att jag måste bli en bättre människa innan jag kommer till dig med mitt liv. Om jag bara kan bättra mig i den här saken - om jag bara kan göra den här delen av mig bättre - då ska jag vända om till Gud, med allt detta. Plötsligt är jag medveten om, käre Herre, att NU, är tillfället kommen med alla de saker som är fel i mitt liv, och de saker som jag vill göra bättre, - att NU är det tillfället som jag måste vända om till Dig.

Var snäll och håll min hand och gå med mig till de platser inom mig där jag är rädd. Var med mig när jag tittar på mig själv med alla mina brister. Stanna hos mig när jag är rädd för min ilska, min sorg och min sorg över smärtan i mitt liv. Det är den del jag vill undvika, och fortfarande är det där jag behöver din kärlek mest.
Tack för att Du är med mig i dag, denna vecka, och alltid. Jag är så tacksam för din kärlek och omsorg. Hjälp mig och visa mig hur jag kan visa min kärlek tillbaka till dig.