Att försöka be med synd, vare sig det är vår egen eller det som finns i vår värld, inbjuder inte till en översvallande respons från oss i början. Som någon en gång sa, "Det finns inget som är originellt med synden". Ingen av oss tycker om att undersöka skadan av orkaner, eller förstörelse av krig. Ju mer känslig man är, ju mer håller han eller hon sig borta från att se hemskheterna av våld och hat.

När man ber över synden i övningarna, är den viktigaste frågan om skulden är en nåd eller en störning. Kanske jag kan uttrycka det så här. Får en målning något från sin ram? Ramen bör så klart leda ögat till vad den ramar in. När man granskar syndens upproriskhet och otacksamhet, vad är bilden och vad är ramen?

För de flesta av oss, är vårt deltagande i världens synd och våra egna personliga synder något som fyller hela tavelduken, och den omgivande ramen är Jesu något godtyckliga kärlek för denna världen och för oss.

Motsatsen gäller för dem som ber med dessa övningar som utgångspunkt. Den viktigaste centrala bilden är alltid Jesus Kristus kärlek till oss och vår värld. Det som kastar ljus över denna kärlek är den djupa verkligheten i vårt motstånd att leva i och lita på den kärleken. Det är vår synd som gör att Jesus kom för att ta sin plats i mitten av historiens tavelduk.

Min far var advokat och hans företags motto var: "Den värsta skadan är den som inte är rätt framställd." Våra värsta synder är de som vi håller för oss själva, vägrar erkänna och inte låter Jesus ta in till mitten av sitt kors. Han gör mer än att företräda oss, han återför oss också tillbaka till den värld som han älskar och ger oss den som en helande gåva.

Det finns en ordentlig nåd av skuld den här veckan som när den fortfarande finns i ramen leder oss till att reflektera över den, för att sedan kunna tillägna oss Jesus frigivande förlåtelse. Skuld är ett distraherande förhållande som när man tänker över det, får oss att sätta oss själva i centrum av vår egen oförlåtelse. Vi kan snurra vårt andliga hjul i vår egen dynga och skit av självdestruktivitet och därmed hoppas på att Gud kommer att se hur mycket straff vi har utsatt oss själva för, så att Gud bara skulle ha att förbarma sig över oss. Detta sätter INTE Gud i centrum, utan långt utanför ramen i våra liv. Gud är inte en åskådare, inte heller en konstkritiker.

Till den verkliga frihet som de andliga övningar kallar oss till, är friheten att låta Gud vara Gud och låta oss bli älskade, inte bara som vi är nu, men som vi kommer att bli. När vi ber denna vecka, kan vi då vara ärliga, utan att vara negativa?