Jag minns som en liten skolpojke, att någon berättade för mig att våra synder direkt bidrar till Jesus ångest på korset.
De med så kallade klokare sinnen kom och berättade om motsatsen. Säkerligen gav ett sådant här tänkesätt Gud en sämre ära och gjorde också bara att vi kände oss väldigt dåliga, men Gud är inte någon tyrann.
På sätt och vis är båda domarna är korrekta. Vi är inte dåliga.
Nej, vi är ovärderliga. Och Gud är en "fantastisk hjärtevän".

Och ändå finns det ett sätt då vår egen syndiga otrohet lägger till ett ångestfyllt lidande till Kristus, som befinner sig i och bortom all tid. Vi gör det tror jag, genom att förneka de två stora armarna av korset.
När man tänker på innebörden av Guds kärlek till oss, genom Jesus Kristus, kommer det två olika och genomgripande sätt i sinnet, som vi avvisar den kärlek som verkligen måste orsakar lidande för den korsfäste Kristus

Du förstår att så älskade Gud oss, att även i vår syndiga fattigdom, vill han bli ett med vårt egen syndiga tillstånd och dö med oss, som vi, och som oss. Så värdefulla är vi människor, och så behövande är vi.

Och de två sått som vi avvisar denna kärlek på, är dessa:

"Nej, jag är inte värd din död. Jag är inte värd ditt liv och din kärlek. Jag är inte värd ditt arbete, din förlåtelse, ditt lidande, din passion."
Detta är det svar vi ger när vi övervinns av våra egen synd så att vi tycker att den är större än Guds skapelse, till och med mer bestående än Guds kärlek, och mer övertygande än Guds skönhet.

Det andra svaret är ännu mer tragiskt

"Tack, men nej tack. Ser du, jag behövde inte din kärlek. Jag behöver inte ditt lidande och ditt blödande hjärta. Jag vill inte ha din förlåtelse och ditt försonande verk. För jag är en person som klarar mig själv. Jag gjorde det på min eget sätt. Jag drog mig upp av egen kraft. De andra kan behöva din död, din kärlek, men inte jag "Och på så sätt är de två armarna av korset avskurna av människors förhärdade attityde, att vi antingen inte är värd Kristi liv, död och uppståndelse, eller att vi inte alls hade behov av honom.

Fredagen då Kristus dog på korset, Långfredagen, var inte egentligen en Lång fredag av skuld och förfäran. "Det var istället en fredag av godhet: Guds godhet och godheten i oss alla. Vi kan bara öka Gud s lidandet genom att förneka vår egen skuld likasom vår godhet. Det finns ingen av oss som är så dygdig så att han inte behöver Guds kärleksfulla förlåtelse – och det desperat.
.
Och det finns ingen bland oss som är så syndigt så att han inte är värd - gränslöst - en sådan överdådig gåva.
Om vi vet att dessa sanningar, kommer vi aldrig att dö.
Och vi behöver aldrig frukta.

Kavanaugh, John F. Faces of Poverty (Maryknoll, NY: Orbis Books, 1991) p.144-145. Vår syndfullhet och vår Godhet

 http://www.bibeln.se