Ärlighet, ödmjuk sorg och djup tacksamhet är den nåd som vi önskar för denna vecka. Vilka konkreta åtgärder kan vi använda för att öppna oss för att få dessa nådegåvor från vår Herre, som i sin tur så djupt önskar att ge dem till oss?
Först och främst kan det vara viktigt att se över förra veckans vägledning, och om några viktiga varningar om att göra dessa övningar utan en andlig vägledare.
Nyckeln är ett rannsakande fokus. Här är några exempel.

Om en av de synder, som jag har i minnet t.ex. är att jag hade en kärleksaffär för ett antal år sedan, är detta den vecka då jag kan blotta all den nåd som erbjuds mig. [Varje allvarlig synd skall ges samma möjlighet.] Frestelsen är att säga att det är något jag har gjort i det förflutna, det är över, jag erkände det, jag är förlåten, och att jag inte ska uppehålla mig vid det, eftersom det aldrig kommer att hända igen. Varför ska jag gräva upp en gammal sorg?
Men detta tillfälle ger en stor möjlighet till att föra flera nya nådegåvor med sig.

Jag kan be om att förstå syndens mönster eller orsaken till själva synden. Jag kan be att få förstå den bakomliggande oärligheten och hänsynslösheten, samt att även se de behov och den själviskhet som fanns där bakom. Om jag fortsätter, i Guds kärleks trygga tillit och barmhärtighet, att Guds nåd kommer visa mig djupet av denna kärlek, då kommer den nådegåvan också att ges åt mig. Kanske kommer jag till exempel att upptäcka att denna synds hjärterot inte var sex, utan ett sätt för mig att fly bort från mig själv, från ensamhet eller den smärta jag kände. Kanske jag i denna rannsakning i tillit och förtröstan får nåden att se, att min största synd var att jag inte vände mig till Herren i min nöd, att jag inte har förtröstat eller ens lyssnat till vilken nådegåva som hade funnits för mig just i den stunden.

När jag är i en svår situation, kanske jag gör något för att fylla tomrummet, slippa smärtan, dölja misstaget eller kompromissa här och där. Kanske kommer jag att se ett mönster i min ovilja att acceptera korset i mitt liv - att dö bort från mig själv - eftersom jag inte har accepterat djupet av den frihet som erbjöds mig, i Herrens död på korset för min skull. Vad som kan leda mig till denna djupa insikt är förespeglingen om att veta, att jag får tas emot i Guds gränslösa kärleksfamn, när allt öppnas i ljuset av Hans kärlek.

Ett andra exempel. Om ett av de områden som jag rannsakar för att hitta ett mönster den här veckan är mina misslyckanden i att visa kärlek till andra på många olika sätt, kan det vara en verkningsfull vecka att förstå detta komplexa hjulspår som jag sitta fast i, och få uppleva den nådefulla önskan att ge upp mitt hjärta i ett tacksamt svar på den kärlek som erbjuds mig.

Vad finns under de gränser som jag lägger i mina relationer? Hur är det med det sätt jag och mina vänner så självsäkert dömer ”andra” på, som vi tycker är syndare, och till och med går till attack mot? Vad är kärlekens kännetecken bland de egenskaper som folk ser i mig? Vad har legat till grund för min kallsinnighet, till att inte bli delaktig till att hjälpa de fattiga?

Det är i svaren på dessa frågor som jag kommer att upptäcka den nåd som erbjuds mig. Här är var jag kommer att upptäcka behovet av en djup läkning av de djupt rotade delarna av mig själv som verkar i mig. Eftersom jag inte ser mig som en "stor syndare”, kan jag alltför ofta undvika att titta på de mönster som hindrar mig från att bli en verklig Jesu lärjunge, av hela min själ. Här kan jag upptäcka Herrens vilja med hela mitt hjärta. Och naturligtvis är det här jag upptäcker djupet i Augustinus bön: "O Herre, vår Gud, du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig." Och, kan vi tillägga, att vila i en underbar kärlek bortom vad vi kan begära eller tänka.

Det viktigaste under hela denna vecka, med allt vad jag upptäcker, är att dra ihop allt till en bild av mig själv, som älskad av Gud. Om jag tränger ner djupt i mönstren kommer jag då och då att upptäcka en bild av mig själv som är komplicerad, inkonsekvent, mycket rörig, och en ganska oattraktiv. Jag kommer att bli överväldigad över det mysterium över hur Gud skulle kunna älska någon som är en sådan opålitlig tjänare, någon som har haft ett så delat hjärta - som jag. Här är var Gud uppenbarar sig själv. Det är precis här som vi upptäcka vilka vi är, och här där vi upptäcker vårt behov av en Frälsare.

En sista bild kan hjälpa oss under denna vecka, då vi ser på bilden av oss själva försänkta i bön. Vi kan föreställa våra liv som ett hus. Våra liv, liksom ett hus, har oftast en fin framsida. Vi kan även investera massor av pengar för att presentera ett vackert och imponerande första intryck för andra. När vi kommer in i huset finns en farstu och ett vardagsrum, där vi hälsar och tar emot samt umgås med de flesta av de människor som vi träffar i våra liv. Människor som är mer nära och känner oss bättre blir inbjudna att komma lite längre in i huset som middagsgäster, som t.ex. närmsta grannen, eller vänner jag känt en lång tid.
Och naturligtvis finns det också privata ställen i vårt hus såsom - badrum och sovrum - där endast de mest privata delarna av vårt liv utspelar sig. Men i alla hus - i varje liv - finns det en källare (eller vind eller ett garage) som de inte så presentabla sakerna förvaras.
Under denna vecka ska vi tänka oss att vi gå ner i källaren i vårt hus.

Även om det finns ett lås på dörren och om jag inte har besökt det på länge behöver jag inte vara rädd, eftersom jag ska gå ner dit, tillsammans med Jesus, som ska visa mig alla saker som finns där. Det står gamla grejer där som jag inte vill visa någon annan. Det finns också pinsamma saker som är gömda där. Eftersom jag ska gå igenom hela källaren, kan jag föreställa mig att Jesus, just här på detta ställe säger till mig att han älskar mig, och att jag riktigt kan höra honom säga att han älskar allt i mig - hela mig.

Undvik inte av rädsla att genomföra den här veckan, för att den skulle kunna komma att bli "negativ". Det skulle göra att du skulle undvika en oerhörd stor nådegåva. En undersökning jag kan göra hela den här veckan är att fråga dig själv om jag växer i känslan av Guds kärlek, och i en känsla av tacksamhet för den kärleken, och i en känsla av mig själv som en älskad syndare. Då kommer inte fokus att ligga på oss själva, utan istället på den som önskar fylla våra oroliga hjärtan.