Att be för den personliga synden innebär flera saker. Att be om det har att göra med att återerövra en känsla av hur opersonlig jag verkligen har varit i min relation till Gud och Guds skapelser.
Gåvorna som jag har fått i mitt liv har getts för att de ska bli en relationsupplevelse - en personlig Gud kontaktar mig som person.
Mitt syndamönster handlar om hur jag har motsatt mig den personliga kontakten med Gud, och vägrat att se dessa gåvor som en gåva från Gud, utan bara sett dem som objekt för mina egna samtal med mig själv.

Att be över mitt syndamönster inriktar min uppmärksamhet på vilken rädsla, vilka behov, vilka omständigheter och vilka krav som är verksamma när jag förlorar kontakten med de personliga gåvorna runt omkring mig, och inom mig. Handlingarna har sitt ursprung från mina attityder. Sådana rädslor och en sådan hunger bryter ut i handlingar som vi kan kalla personlig synd, men i själva verket också en opersonligt synd. Enkelt uttryckt, antingen glömmer jag eller så väljer jag att inte betrakta allt som personligen givits av en personlig Gud.

Vi ber denna vecka med Jesus personligen, att han möter de människor som är ärliga nog att erkänna sin sjukdom sitt funktionshinder eller skada. Innan Jesus kan möta dem på ett helande sätt har de tvingats till ett möte med sig själva på ett ödmjukande sätt. De har varit tvungna att möta sanningen om sitt eget personliga tillstånd. När vi ber över vår synd och vårt opersonliga och Gudsfrånvända mönster och vårt sätt att vara, är vi som den förlorade sonen, som kommer till sina sinnen och återvänder till sig själv först. Jesus möter dem som först mött sig själva.

Det är oerhört viktigt för dem som tänker över sina syndamönster att göra det medan man sitter vid Jesu fötter för där kan vi uppleva en personlig närvaro av Hans medkännande blick. För att göra en sådan reflektion över vårt mönster och sätt att vara, samt historien om vår synd ensam, kan leder bara till ytterligare skam och att vi ratar oss själva. Men ärlighet är inte förnedring, utan ett förspel till att bli benådad och återupprättad. Sann frihet är värt den tid det tar att sitta vid hans fötter och bli tröstade i våra obehag.