Käre Jesus!
Den här veckan bad jag att få vara med dig i ditt lidande, men det första jag såg var veckans bild. Jag förstorade den och stirrade på den. Vad har detta att göra med dig? Jag vill be om och för dig, inte vissa människor jag inte ens känner eller vet om. Men vänta, kanske min dagordning är inte samma som Din.

Jag tittar på bilden med teckningen från El Salvador som har gjorts till en av stationerna i Korsvägsandakten. Jag ser märkena av piskan över ryggen på denne man och kvinna, och på det fruktansvärda sätt som deras blödande händer är bakbundna på ryggen på dem. Jag kan bara se ryggen, men jag förstår att kvinnan inte ens har någon topp på sig. Hon måste känna sig så väldigt sårbar, utsatt och hjälplös, som om hennes förföljare försök att ta bort varje uns av värdighet hon har.

Jag stannar hos dig genom evangelierna, där du är piskad, slagen, hånad och naken. Jag tittar på när du kämpar för att överlåta dig själv till Gud. Jag ser den rädsla och sårbarhet som du måste känna, även när du ger din totala tillit till Gud. Du slutar aldrig att be när de bombarderar dig med frågor, och behandlar dig med hån och nedlåtenhet. Du är med din Fader i sak, eftersom det är det enda sättet du vet att fortsätta denna resa som Gud sände dig på.

Den här veckan kommer jag att gå med Dig och tillbringa tid med Dig i dessa händelser. Jag kommer återigen att ansluta mig vid den sista måltiden och i örtaträdgården. Jag kan inte tåla att se på hur du är behandlad i rättegången och jag känner mig så hjälplös när jag ser på dig, min käre vän, då du drivs mot denna oundvikliga död. Jag vet att de kommande timmarna kommer att vara så fruktansvärda och jag vill vara där för dig, men jag finner att jag själv gömmer mig med Petrus, och låtsas att jag inte känner dig, rädd för mig själv.

Det är bara när jag ber Korsvägsandakten som jag kan ta varje steg med dig i detta.Jag kan gå med dig varje bit då jag ser hur du har gjort allt detta för mig. Hur kan jag tacka Dig för allt Du har gjort? Jag kommer att bära med mig dessa bilder under hela denna vecka.

Sedan tittar jag igen på bilden med dessa två personer. Den här veckan vill jag vara med dig i din välbekanta berättelse. Men jag tänker på människorna på den här bilden. Vad hände med dem, hur har de torterats och misshandlats i ditt namn? Din historia är gammal och bekant för mig, deras är det inte, och ändå är de mycket verkliga de också. Var är dessa så verkliga människor i dag, Jesus? Är de fortfarande i livet? Var är du, Jesus?

Jag tittar på fotot igen och nu ser jag dig. Hur kunde jag ha missat dig förut? Du har varit där hela tiden, du har stått med dem när de är piskade, bundna, nakna och sårbara. Du är bredvid dem i deras smärta och lidande, och delar den med dem, du är där för dem, för att föra dem närmare Gud.
Tack, Jesus, för att du var med dem på ett sätt jag inte kan. Tack för att du är med mig. Snälla, låt mig vara med dig i varje ögonblick av din ångest denna vecka, när jag försöker att känna igen dig i det dagliga lidande i mitt liv.