Slutövningen för reträtten är designad efter den sista reflektion i de ”andliga övningarna”. Det finns en ironi här. Även om det är slutövningen, så tar utförandet av övningarna aldrig slut. Gud skickar oss inte ett kungörande intyg, "Du har framgångsrikt avslutad kurs ...." Paulus skrev att han inte hade nått mållinjen, utan kämpade ännu mer. Så vi avslutar vår början och fortsätter att vara skapade och återskapas genom Guds kärlek.

Två saker var för Ignatius mycket viktiga under dessa övningar: att kärlek består mer i handling än i ord, och att kärleken är ömsesidig och lämnar över till den andre allt vad man har. I den första "För resan" uppmuntrades vi att inte leta efter framsteg eller bristen av dem under vår resa. Istället har vi blivit uppmuntrade att titta efter Kärleken ”i handling”, som manifesterar kärleken i gärningar och överlämnandet av alla nådegåvor och liv, till oss som vi har blivit erbjudna.

Denna vecka ber vi med ett barns mottaglighet och öppenhet som känner hur djupt de är älskade. Ignatius skrev mycket personligt i ”Övningarna” och vi går från det allmänna ”vi” till det väldigt speciella ”jag”. Det är samma känsla som för alla barnen i vår kultur, som i slutet av julaftonskvällen får öppna alla julklapparna "Är det allt som finns? "Efter att kanske jämfört de med sina syskons presenter, och då kan han eller hon känna sig lurad eller mindre älskad. Detta är mycket mänskligt och förståeligt.

Jag uppmuntras att vara som barnet på julafton, efter att ha sett mina och andras presenter, vill jag titta på mina föräldrar och släktingar och undrar: "Varför är de så goda och kärleksfulla mot mig?"
Det är i denna anda av tacksam förundran som Ignatius ber mig att frivilligt utrycka min kärlek "Allt jag har, det har du gett mig. Det enda jag kan jag ge dig tillbaka är mitt själviska, giriga och kräsna bruk av dem. Det enda jag ber av Dig är att du välsignar och ger mig din nåd i vår framtid tillsammans. Det skulle räcka för mig och vara en början för Dig.

Jag går genom en värld av skapade gåvor. Träd, blommor, fåglar av alla storlekar och slag, otroligt varierande, och alla dessa gåvor är givna till mig.
Jag ser upp till månen, stjärnorna, och jag förundras över väderförändringarna allt eftersom solen rör sig fram och tillbaka och håller denna värld vid rätt temperatur för att leva och växa. Allt detta har Gud lämnat över till mig.

Jag återvänder till den otroliga barnsligheten för alla de små tingen och tänker att Gud alltid har och alltid arbetar på att lämna saker till mig. Gud arbetar genom att locka mig, men inte tvinga mig att se Guds finger och hand och arm och sig själv, och har skapat mig och allt annat för mig också. Denna övning ökar min medvetenhet om hur allting är en gåva och samtidigt som det är en inbjudan. Jag är både mottagaren och den som svarar.

När jag är medveten om hur Gud finns i allt och allting finns i Gud, hur kan jag då hålla mig från att sjunga, från att titta och lyssna, att dela och att vilja veta vad som erbjuds vid varje ögonblick av mitt liv? Floden av Guds kärlek flödar oavlåtligen om jag är lyhörd för Hans gåvor och närvaro. Jag vill vara mindre otillgängliga för kärlekens givare som verkar och gör saker i mitt liv för att förminska mig till det förundrade Guds barn som jag är. "Guds barn" är en mogen människa som vet hur saken ligger till, var det kommer ifrån, och vart de är på väg. Allt som kommer från Gud återvänder till Gud, inklusive mig.

Vi lämnar denna reträtt för att leva så att vi ständigt återfår synen och känsligheten för Guds godhet och denna godhet av Gudskärleken själv, vilken jag själv är.