Sankt Josefs katolska församlings hemsida

predikan ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-1
Alltings prolog
Vi har hört den fjärde evangelistens inledning till sitt evangelium, den s.k. Johannesprologen.
Evangelisten Markus inleder sitt korta evangelium med en enda vers: ”Här börjar
glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Därefter börjar han berätta om Johannes Döparen.
Matteus, som står först bland de fyra evangelisterna, inleder med en släkttavla från
Abraham till Jesus. Kort berättar han sedan om Jesu födelse ur Josefs perspektiv. Evangelisten
Lukas berättar utförligast om både Döparens och Jesu födelse, det vi hörde under
julnatten. Men alla tre börjar i historien, i tiden och rummet.

Johannes flyger högre och ser längre. Han inleder med samma ord som möter i bibelns
första bok, ”i begynnelsen”. Han börjar före historien, före själva skapelsen, före Big bang,
innan något hade blivit till. Hans första arton verser kan avlyssnas som en ouvertyr, en
inledning till det som följer, en ouvertyr som både föregriper och sammanfattar. Prologen
ger läsaren en nyckel för att kunna öppna dörren till evangeliet. En nyckel som öppnar för
det evangeliet vill ge, tro. Redan förelöparen Johannes har detta som avsikt: ”så att alla
skulle komma till tro genom honom.” Må vi be, som aposteln gjorde, om ”vishetens och
uppenbarelsens ande”, om ljus för vårt inre öga.

Först i slutet av prologen hör vi Jesu Kristi namn. Fram till dess talar Johannes om Ordet,
på grekiska Logos. Exegeterna är osäkra om var han hämtat detta begrepp. Kanske
är det en syntes mellan semitiskt och grekiskt. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet
fanns hos Gud och Ordet var Gud.” I den fjortonde versen skall han säga att detta Ord
blivit människa. Men det fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban, Jesus från Nasaret,
fanns av evighet. Det var inte identiskt med Fadern. Det fanns ”hos Gud”. Men det var av
samma väsen som sin Fader. ”Det var Gud.” Kyrkan har senare preciserat det som den
andra personen i den helige Treenigheten. Teologin talar om Kristi preexistens.

Det ord som blir människa för att rädda människan kommer inte som en främling. Han
kommer till sitt eget, ty allting har blivit till genom detta Ord. I fonden hör vi orden från skapelseberättelsen:
”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord

och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban, källan till allt liv och allt ljus. ”Hos
dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus,” sjunger psalmisten. Innan evangelisten talar om
människoblivandet ger han denna bakgrund. Det är skaparordet som sänds ut för att frälsa.
Frälsaren kommer till sitt eget. Det som händer i Betlehem har kosmisk bakgrund och
betydelse.
Allt kommer från Gud och allt har sitt mål i Gud. Aposteln Paulus säger om den
osynlige Gudens avbild: ”Allt är skapat genom honom och till honom.” Jesus kommer till
sitt eget, till den skapelse och den människa som fått sitt liv genom honom. Avbilden finns
redan där, om än i dunkel. Något i människan känner igen rösten. Därför kan han inför
Pilatus säga: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter
förlossning. Den insikt och aning som människan har, längtar efter fullbordan. ”Det sanna
ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” Evangelisten Johannes
måste själv ha förundrats över de ord som flöt fram ur hans penna.

Samtidigt hör man en smärtsam grundton redan i prologen, ett dovt omkväde: ”hans egna
tog inte mot honom”. I Johannes evangelium är konfrontationen mellan Jesus och judarna
beskriven som skarpast. Redan i prologen hör vi det som skulle bli rop om korsfästelse.
Men den gåtfulla frågan, hur detta var möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk
och varje människa, inte minst vår egen tid, där så många tycks blivit tondöva för sanningen.
Varför hör vi inte? Varför föredrar vi mörkret framför ljuset? Betyder det att mörkret
segrar?
Redan i femte versen ger Johannes evangeliets svar: ”Mörkret har inte övervunnit ljuset”.
Det är denne evangelist som talat tydligare än någon annan om ljuset. Det tycks lysa
som starkast i mörkret.
”Ordet blev människa och vi såg hans härlighet.” Det är kyrkans gemensamma tro,
byggd på apostlarnas vittnesbörd. Men vad för slags härlighet handlar det om? Johannes
vittnar om en härlighet som lyser i det svagaste av allt, ett nyfött barn. Härligheten vilar i en
krubba av trä och skall sluta på ett kors av trä. Visserligen berättar han också om en ”begripligare”
härlighet. Redan vid det första undret i Kana ”ser” lärjungarna denna härlighet.
Men under resans gång förtätas härligheten till något som i våra ögon först måste uppfattas
som mörker. När Jesus ger lärjungarna sitt testamente vid den sista måltiden preciserar
han: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig.
Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att
utföra. Förhärliga nu mig hos dig, Fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen
var till.” Prologen talar om den härlighet som börjar redan på korset.
Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller ju allt. I
kyrkans tidigare mässordning lästes prologen som avslutning i varje mässa. Antingen den
läses eller inte, så firas den i varje eukaristi. Den gör all tid närvarande. Den sammanfattar
det ofattbara, att inte ens det djupaste mörkret har övervunnit ljuset. Tvärtom – det var detta
ljus som bodde och bor ibland oss. Och inte bara i små doser. ”Av hans fullhet har vi alla
fått del, med nåd och åter nåd.”
Amen.

predikan ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—