Sankt Josefs katolska församlings hemsida

Predikan - 4 SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

1 Kor 12:31-13:13 Luk 4:21-30
Kärlekens fascination och utmaning
Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Vi har hört vad som hände när Jesus predikade i
sin hemstad Nasaret. Först möttes han av lovord och entusiasm. Men sedan vände det till
sin motsats. När han inte ställer upp på deras krav blir han avvisad.

Något liknande gäller kärleken. Den väcker först allas entusiasm, men när den själv
ställer krav avvisas den som orimlig. Vi hörde den beskrivas i andra läsningen. Det väcker
fascination, detta trettonde kapitel i första Korintierbrevet. Det är en njutning att läsa och
att lyssna. Något vaknar till liv i människan, troende eller inte. Så skulle man leva. Det behövs
inga argument. Kärleken är sin egen motivering. Ungefär som glädjen och skönheten.
Ändå är det inte flummigt eller enbart romantiskt. Apostelns tanke är glasklar. Han går
steg för steg, från det kända till det okända.

Församlingen i Korint hade fått stora andliga gåvor, tro och kunskap, tungotal och förmågan
att bota sjuka, men sådant, säger aposteln, är utan värde när det saknas kärlek.
Många kan nog bekräfta det. Andlighet utan kärlek ger en falsk ton. Också när en gåva
ges enbart av plikt är det något som saknas. Man kan beundra den som skänker stora
summor eller gör stora insatser för de nödlidande, men något fattas. De flesta förstår att
fanatiska ”martyrer”, som dessutom ”offrar” oskyldiga, har missförstått hela saken.

Aposteln försöker beskriva vad kärleken är. Man märker hur mycket svårare det är. Han
säger att kärleken är ”tålmodig och god”. Men sedan tvingas han gå en omväg genom att
säga vad den inte är. Som när teologin talar om Gud genom att säga vad han inte är, eftersom
det är så mycket svårare att säga vad han är. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam,
inte uppblåst; inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Var och en
kan använda detta som en spegel, en biktspegel, som avslöjar oss, som visar hur vi ser ut,
när vi jämför oss med originalet, hur livet är tänkt.

Inte heller handlar det enbart om känslor. Kärleken är inte blind. Den står inte i motsats
till sanningen. Kärleken ”gläds med sanningen”. Men sanningen å sin sida är inte kall, utan
genomsyrad av kärleken. Därför griper den inte till våld, när den prövas. Inte heller tar den
till flykten. Den bär allt. Den uthärdar allt. - Här börjar många tveka eller undra. Vem kan
uthärda allt?

Den naturgivna kärleken till de närmaste, moderskärleken, kärleken till familjen, till vänner
och meningsfränder, till den egna gruppen eller rasen, sådant har sina gränser. Den
drar gränser just kring dem som av naturen står oss närmast. Men här beskriver aposteln
något som överskrider sådana gränser.

Som när Jesus i Nasaret påminner sina judiska landsmän om att Guds kärlek har gått
utöver de judiska gränserna. Änkan i Sarepta och Naaman i Syrien fick hjälp, medan judarna
led nöd. Då blev han en utmaning för dem. Där gick en gräns för dem.
Kärleken överskrider gränsen för den egna förmågan, den som säger: Nej, nu får det
vara nog! Detta är för mycket begärt! Någon måtta får det vara! Också den som har uppgiften
att förmana eller bestraffa, måste tydligen göra det av kärlek. I Bergspredikan uppmanar
oss Jesus att inte bara älska bröder och vänner, utan också fiender och dem som
har sårat och kränkt oss. Dem som vi spontant avskyr och tycker illa om. Kärleken uthärdar
allt, sade Paulus. I den fromma drömmen vill man kanske instämma. Men i praktiken?

Det är då vi frestas att sluta lyssna. Att dra en gräns för vad vi vill höra. En gräns vid vår
egen förmåga. Och riskera att missa själva poängen. Det aposteln beskriver är något utöver
den egna förmågan. Något som måste ges oss. Av någon som äger denna förmåga
och som själv älskar oss så mycket att han vill ge oss den. Långt innan vi själva är det
minsta älskvärda. ”Medan vi ännu var syndare”, säger aposteln. Vi anar att det är sin
Herre aposteln har i åtanke.
Det är inte en teori eller ett ideal aposteln beskriver, utan en
person, den Herre som han tidigare förföljde, men som övervann hans hat. Den Herre som
själv bar allt och uthärdade allt. För vår skull. Ordet kärlek kan bytas ut mot namnet Jesus.
Ändå använder vår påve kärleken mellan man och kvinna som den tydligaste bilden för
vad kärlek är. Kärleken inte bara är något som Gud visar oss. Kärleken är ömsesidig. Den
söker gensvar. Den kärlek som Gud visar oss är inte fullbordad innan vi har tagit emot den
och besvarat den. Samtidigt som vi är helt beroende av den som en källa att ständigt ösa
ur.

Aposteln talar om ett växande, från barnstadiet till den vuxna mognaden. ”Sedan jag
blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”, säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter
för sina emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och disciplinera sådant, som
annars skulle växa vilt. I kärlekens skola får människan lära sig att hon inte behöver ge
efter för irritation och vrede, för självömkan och avundsjuka. Vi har inga skyldigheter mot
vår köttsliga natur, säger aposteln på ett annat ställe. Inte främst för att lagen kräver eller
förbjuder, utan för att vi har fått del av kärleken. Det finns en väg som är öppnad för oss.
Vägen tillsammans med Jesus. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger han. Men där ges
också ett löfte: ”Den som förblir i mig bär mycken frukt”.

Cistercienserna talar om kärlekens skola (schola caritatis). ”Ingenting hårt och ingenting
tungt är det”, säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite stränghet för att utrota
fel och bevara kärleken”. Ty i grunden handlar det om att ta emot alltmer av den gåva
som ges oss. Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” Han fick svaret: ”Inte för den som
gör det”. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är i den
skolan och på den vägen vi upptäcker att hans ok är milt och hans börda lätt. Paulus kallade
det en väg ”som är överlägsen alla andra”. Den helige Benedictus kallar det en livsväg,
där ”hjärtat vidgar sig och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma”.

Det är det märkliga - den första spontana fascinationen inför kärlekens höga visa innehåller
mera sanning än den fascinerade själv anar. Människan måste följa Jesus för att
upptäcka detta ”mera”. Inte ens när människorna i Nasaret avvisar honom tar kärleken
slut. Han ”fortsätter sin väg”, står det. Han fortsätter den väg som fullbordas på korset. Det
är den kärlek som uthärdar allt. Det är inför den kärleken som våra liv avgörs och en gång
skall dömas.
Amen.