Sankt Josefs katolska församlings hemsida

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

5 Mos 26:4-10 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13
Varför syndar vi egentligen?
Vi vet ju hur dumt det är. I efterhand frågar man sig ofta varför det kunde hända. Varför
slank den där elaka repliken ur mig? Hur kunde jag bli så arg över en småsak? Ändå tycks
vi aldrig lära oss. Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte behöver?
Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket elände det kan leda
till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att dagen efter bli bedrövad och deprimerad?
Också aposteln Paulus är konfunderad. Han förstår inte sitt eget sätt att handla.
”Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Varför syndar
människan?

De vanligaste förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, samhällsvetare
och genetiker kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Annars borde ju synden
rimligen ha avtagit i takt med den ökade kunskapen. Frågan blir snarare större ju mera
kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troende så lätt sina högsta
ideal, trots bittra erfarenheter och de bästa föresatser?
Människans erfarenhet tycks bekräfta att det finns en okänd faktor med i leken, ett x i
ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förförisk makt. En makt som lurar oss. Den moderna
människan har sedan länge kört ur djävulen ur sin världsbild. Problemet är bara att
synden och ondskan inte försvann samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre
speglar den bistra och bittra verkligheten.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestelse. Men
varför frestas hon till något hon egentligen inte vill? Skälet är att synden har en liten
bundsförvant i varje människa. Katekesen säger att hon ”i sitt hjärta har en böjelse för det
onda”. Vi har fått det i arv efter våra urföräldrar. Något gick fel redan i början. Hur skall
man annars förklara att synden följt mänskligheten som en skugga? Fäderna liknar den
onda böjelsen vid ett fnöske, något som lätt kan fatta eld. Frestaren vet om det och försöker
antända detta fnöske, denna dragning till det onda. När människan ger efter för
frestelsen är synden ett faktum.

Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt avslöjad.
Satan är en andlig realitet. Bibeln beskriver honom som en fallen ängel. Han uppträder i
olika draperingar, ibland som en ”ljusets ängel”. Han frestar med något som i sig är gott.
Ingen frestas av en rutten frukt. Med frukten som lockbete ingjuter han misstro mot Gud
och hans bud. Han får Gud att framstå som småaktig. Han lockar med en skenbar frihet,
att det skulle vara frihet att lämna buden. Men djävulen ljuger. Inte för inte kallas han för
lögnaren.

Det är under hans ledning som människan hamnar i slaveri. Dessutom har han
ingen fantasi. Oftast är det samma tråkiga tema hela tiden, det som Jesus frestas av enligt
Lukas, njutning, makt eller ära. Aposteln Johannes beskriver frestelsen, och vi märker hur
den något lite förvrider det goda: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver),
vad ögonen åtrår (ögat begär i stället för att med glädje se på allt det goda och sköna), vad
högfärden skryter med (i stället för att bidra med sitt och utan avund glädjas över de andras
gåvor)”. Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds
vilja består för evigt”.
Går det att övervinna frestelsen? Finns det någon strategi?

Det första är att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Det pågår hela tiden en kamp
om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig
kamp skall bestämma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd
uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en
halv seger, eftersom djävulen avskyr att bli genomskådad.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar vi avstånd från djävulen och det
ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Aposteln säger
att ingen prövas över sin förmåga. Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och
försöka skrämmas. Han har god hjälp av den förföriska halvsanningen om människans
svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på
andra, rentav på djävulen eller demonerna. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill
stå emot, utan gärna ger efter. Det finns ett hemligt sug i att vilja slippa kämpa, att dödligt
sug efter att ge upp. Då gäller det att våga se det och inte skylla på annat. Ingen kan ju avvisa
synden om han är för feg för att se den. Det är ingen skam att bli rädd. Men rädslan
behöver inte få sista ordet.

Be Herren förvandla och stärka den vacklande viljan! En första
erfarenhet är att upptäcka vilken kapacitet det ligger i att säga nej till det onda. Det finns
ingenting som säger att människan måste falla för frestelsen. Men det behövs mod, så att
vi inte låter oss ockuperas av rädsla och klenmod. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för
er”, säger aposteln Jakob. Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men människan har
frihet att hindra den att få makt över henne. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte
frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger Cassianus. Erfarenheten säger att det är lättare
att övervinna frestelsen ju snabbare människan säger detta nej. Det är lättare att stämma i
bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på Guds hjälp. Samme munkfader säger: ”Visst
är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört
med Herren som beskyddar oss”? Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och
en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” En beprövad psaltarpsalm som ofta möter
under fastetiden är psalm 91. Den beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om
att Gud är starkare. Ett konkret hjälpmedel mot efterhängsna frestelser är den smärtorika
rosenkransen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen
tar skydd i klippskrevan. Blir kampen lång kan det handla om att hålla ut bara en
kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”aldrig misströsta
om Guds barmhärtighet”. Det gäller också och inte minst den som fallit. Att inte bli
liggande utan resa sig upp och fortsätta kampen - i förtröstan på Herrens barmhärtighet.

Kyrkan vet att vi är svaga och har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att
på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, men framför allt att han är barmhärtig. Snart
skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna
synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och sanning och en gång fira evig påsk i ditt
rike.”
Amen.

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—