Sankt Josefs katolska församlings hemsida

2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 15:5-12, 17-18 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36
Prövning och tröst på vägen
När olyckor eller katastrofer drabbar, när sjukdom och motgångar ändrar de uppgjorda
planerna väcks frågan varför livet skall vara så svårt. Varför är det så fyllt av lidande och
svårigheter? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi kan tro på en god och kärleksfull
Gud. - Men frågan utgår enbart från de jordiska villkoren och detta livet. Om det
mänskliga livet mellan födelse och död är det enda, då är frågorna inte svåra att förstå. Då
går inte ekvationen ihop. Om detta jordiska är allt, då blir frågorna övermäktiga. Om jorden
är människans hem, då gäller det att göra det så stabilt och lyckligt som möjligt. Den jordiska
lyckan blir måttstocken på ett gott och bra liv. Men denna lycka är skör och förgänglig.
Besvikelsen blir stor när den hotas eller berövas oss. För att inte tala om den hotande
döden. Om, däremot, detta livet är en vandring mot människans egentliga hem, då får både
svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

Fastetiden ger oss en annan och mera realistisk grundsyn på livet. Den lär oss var vi
befinner oss, på vägen. Vi är inte hemma, vi är på väg hem. Vi hörde det bokstavligen av
aposteln Paulus i andra läsningen: ”Vårt hemland är himlen”. Aposteln gråter över dem
som ”bara tänker på det jordiska”. Man kunde ju väntat sig det motsatta, att han beklagat
dem som måste möda sig genom att gå, och att han gratulerat dem som redan nu hade
hittat hem. Men det är vandrarna han gratulerar. De som lever i hoppet. De som ser fram
mot det riktiga hemlandet.

Också Abraham uppmanades att se fram mot något kommande. ”Se upp mot himmelen
och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem (Gud tycks ha humor?)... Så skall din säd bli”.
Då var Abraham ännu barnlös och han fick, som vi vet, vänta länge på att löftet om en son
skulle infrias. Hans liv var förvisso långt och mödosamt, men det var ett liv i tro på att Gud
skulle uppfylla sina löften, det var ett liv på vandring, ett liv i hoppet. Gud hade fört honom
ut ur hans jordiska hemland, det kaldeiska Ur, och lovat honom ett nytt land.
Men han fick också tröst på vägen, en skymt och försmak av det kommande. När han
frambar sitt offer kommer först en förskräckelse över honom och ett stort mörker. Men ”när
det hade blivit alldeles mörkt, syntes en... flammande låga”. En skymt av något större än
all jordisk härlighet, en skymt av den Gud som ofta liknas vid en eld, en kärlekens förtärande
eld.

Också i evangeliet är man på vandring. Jesus och lärjungarna är på väg mot Jerusalem.
Det är på den vägen som han tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget.
Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, för att visa att vägen har
ett mål. Jerusalem betyder inte bara platsen för Jesu lidande och död. Jerusalem är också
bilden för slutmålet, det himmelska Jerusalem. Under fastetiden går kyrkan med Jesus på
denna vandring, som därmed också blir en övning i hela jordelivets vandring mot målet. Vi
hör det i den tredje eukaristiska bönen: ”Bevara din kyrka... under hennes pilgrimsfärd på
jorden”.

Detta är också samtalsämnet mellan Mose, Elia och Jesus uppe på förklaringsberget, de
tre som alla hade fastat i fyrtio dagar. Det står att ”de talade om hans uttåg ur världen”, om
hans exodus. Själv säger han i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen.
Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Men nu gör han det för att dra oss med
sig hem, hem till Fadern.

Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäderneslandet.”
De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat
Röda havet. Men uttåget betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång och
mödosam vandring genom öknen, med alla dess frestelser och faror. Det nya var att de
var befriade och hade fått ett mål. Aposteln uttrycker det så: ”Jag glömmer det som ligger
bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att
vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till”.
Av detta drar Augustinus en konkret slutsats för vandringen. Allt det vi får lida är till vår
prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är villkoren
under vandringen.

Redan att se svårigheter som en prövning förändrar landskapet. Det svåra som möter är
för den troende inte ett nyckfullt öde. Inte heller behöver vi använda orimlig möda för att
gardera oss eller undanröja svårigheter. Allt hänger inte på att vi kan eliminera svårigheterna.
Sådana bekymmer blir huvudsaken för den som har sänkt blicken och glömt både målet
och den som lovat beskydda oss. Den som tror sig redan vara hemma. Den som kan ta
emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar,
men han råder över hur det tas emot. Det svåra och det onda kan plåga och såra, men det
får inte sista ordet. En erfaren vägledare på efterföljelsens väg, Thomas à Kempis, säger:
”Du kan inte undkomma korset vart du än flyr. Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det
tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du
utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Varför måste vi prövas? Redan i femte Moseboken ges ett svar: ”Herren, er Gud, vill sätta
er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med
hela er själ”. Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av
hjärtat, också där egenviljan och högmodet fortfarande regerar. Helgonen vittnar om att
också svårigheter kan tas i Kristi tjänst. Ett första steg är att tacka för prövningen.
Men vi får också tröst på vägen. Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet. Det
skedde när de bad. När tiden är mogen öppnas dörren för slutmålet, skymten av det högsta
goda. Det som inte kan uttryckas i ord. Det outsägliga. Men som kan erfaras. Petrus ville
bygga hyddor. Psaltaren säger: Smaka och se att Herren är god.

Abrahams altare stod i lågor, precis som detta altare stod i lågor när biskopen invigde
det. Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Det renade och ödmjuka hjärtat kan
se. Redan i förväg. Redan på vägen. Som vi skall be i slutbönen när vi tackar för att vi ”redan
här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens härlighet”.
Amen.