Sankt Josefs katolska församlings hemsida

4 SÖNDAGEN I FASTAN

Luk 15:1-3,11-32
Frihet är det bästa ting...
Så skaldar biskop Tomas på 1400-talet. Men vad är frihet och varför är den så svår att
hantera? Sonen som gick hemifrån, glad i hågen och stadd vid kassa, nyfiken på det brusande
livet borta i främmande land, för honom slutade det ju i elände. Han slösade inte
bara bort sina pengar. Ordet förmögenhet, lat. substantia, står för hela hans liv. Han övergav
det land där han hade sin förankring. Synagogan i närheten påminde om hans tillhörighet
till ett heligt folk. Templet påminde om hans rätt att frambära offer till den Gud som
gjort honom helig. Han gav sig av till ett annat land. Ingen sann israelit ägnar sig åt svinskötsel.

När han tvingades umgås med svinen hade han ingenting kvar av sin värdighet.
Men vi hörde inte ens en varning ur faderns mun. Båda visste att sonen hade laglig rätt till
en del av arvet, men varför denna frihet? Måste människan hamna i elände innan hon förstår?
Då kan det ju vara för sent. Varför har människan fått denna frihet?

Liknelsen beskriver inte bara en avgränsad judisk situation. Den ger en bild för hela
människosläktets och varje människas dilemma i hennes sökande efter den frihet som
kan bli hennes förbannelse. I västvärlden lever vi i ett historiskt skede, där individens frihet
ligger högt, kanske allra högst, på den mänskliga värdeskalan. Ingenting får hota eller
inskränka den enskildes frihet att själv gestalta sitt liv. Men spåren är inte entydigt goda
och nya problem växer fram. Samhället måste ta ställning till de allt vanligare frågorna
kring religionsfriheten. Är det t.ex. rätt att i frihetens eller konstens namn kränka andras
trosövertygelse? Ingen vill vrida klockan tillbaka till den tid då kyrkan hade möjlighet att
också med lagens hjälp påverka och begränsa den enskildes frihet. Evangeliet ställer den
underliggande frågan vad frihet egentligen är.

Om yttre lydnad vore idealet borde ju den hemmavarande sonen vara föredömet, han
som tjänat fadern ”alla dessa år och aldrig överträtt något av faderns bud”. Men man måste
vara bra lomhörd för att inte uppfatta karikatyren. Sur och grinig, snål och avundsjuk,
vägrar han delta i festen. Han kallar den hemkomne inte ens för sin bror, utan ”han, din
son”. Den laglydige har inte lärt sig det viktigaste i lagen, kärleken, barmhärtigheten, generositeten.
Vad säger denna liknelse om friheten?

Ett första svar är detta. Varje syndare känner igen sig i den förlorade sonen, även om
det inte behöver vara lika dramatiskt. Synd är missbrukad frihet. Lockelsen är den gamla
vanliga, makt, njutning, sex, tomheter. Det slutar alltid i förlust. Teologerna säger att friheten
att välja det onda är den lägsta graden av frihet. Vägen tillbaka är pedagogiskt beskriven.
Han kom till besinning. Ordagrant står det att han ”kom till sig själv”. Han insåg att
han förlorat sin dyrbaraste gåva, sin frihet. Synden ledde till slaveri under främmande
makter. Nästa steg var att han bröt upp och gick hem till sin fader, tuggande på sin ångerfulla
bekännelse. Faderns mottagande av honom ger en oöverträffad bild av vår Herres
Jesu Kristi Fader.

Men den hemmavarande sonen är lika viktig att spegla sig i. Det är lätt att ironisera
över andras brist på generositet och broderskärlek. Han hade inte upptäckt att allt det fadern
ägde var hans. Hade han samma planer som sin bror, men väntade bara på faderns
död? Varför är den laglydige ofta så dömande? Låg hans lagtrohet bara på ytan?
Den helige Johannes Cassianus läser liknelsen på ett andligt sätt. Han ser i liknelsen
tre olika sätt att leva, tre olika steg på människans väg till den riktiga friheten. Han ser i
liknelsen en ”slav”, en ”daglönare” och en ”son”. Det som skiljer dem åt är att de har olika
drivkrafter för att göra det goda.

Slav i andlig mening – det är den förlorade sonen när han kommer till besinning. Han
är rädd för att gå under. Han bryter upp av rädsla för att hungra ihjäl. Han jämför sina villkor
med tjänarnas hemma hos fadern på gården. De har ju åtminstone mat och trygga
livsvillkor. Så kan det börja. En människa inser att hennes sätt att leva är på väg att sluta i
förödelse. Det är ingen ”fin” motivering för att ändra kurs, men det är ett första steg.
Tjänare i andlig mening – det är vad texten kallar ”daglönare”, i första hand de anställda
på gården. De gör det goda för att få lön. Men det var också så den hemmavarande
sonen levde. Han levde egentligen under sin nivå. Han lydde faderns bud för att få sin lön
och så småningom sitt arv.

Många troende lever som han. De försöker följa buden och aktar sig för att begå allvarliga
synder. Men drivkraften är hoppet om lön. De vill kännas igen som ”goda kristna och
katoliker”. Men när ingen ser dem går de på farlig mark, ty lusten att synda finns kvar. De
har ofta svårt med barmhärtighet och generositet. De är snara att döma. De är inte fria.
Något saknas.

Son i andlig mening – det är vad som skymtar fram i faderns ord till den hemmavarande
sonen: ”allt mitt är ditt”. Son eller dotter i andlig mening är den som förstått att Faderns
sinnelag och hjärta är hans sanna liv och frihet. En sådan son gör det goda för dess egen
skull, inte av rädsla eller i hopp om lön. De vill det goda. De älskar att göra det buden kräver.
Det goda har flyttat in i hjärtat, och då behövs inga yttre kontrollanter. Så beskriver
den helige Benedictus den broder som blivit ödmjuk. Han gör det goda inte längre av rädsla,
utan av kärlek till Kristus. Det goda har blivit en vana och dygden en lust.

Därmed har Cassianus också antytt vad frihet är. Fri är den som gör det goda för dess
egen skull. Fri är den som älskar det goda och därför har sin lust och glädje i det.
Den mänskliga ”friheten att välja” är en första förutsättning. Men egentligen bara en
början på den frihet evangeliet erbjuder. Mycken möda har krävts och krävs för att undanröja
yttre hinder för människans s.k. fri- och rättigheter. Men som bekant är sådana ”friheter”
dels förenade med skyldigheter, dels lämnas frågan obesvarad vad människan skall
göra med sin frihet.

När Cassianus talar om frihet som viljan och lusten att göra det goda anar vi originalet,
Kristus, den sanna människan, som säger: ”Min mat, min lust, är att göra hans vilja som
har sänt mig”. När fadern i liknelsen säger till sin äldste son, ”allt mitt är ditt”, så skymtar
Jesu förhållande till sin Fader fram. ”Allt vad Fadern har är mitt.” Han är inte bara vårt föredöme.
Han ger oss del av sina rikedomar, också sin frihet. Aposteln säger: ”Kristus har
blivit vår frihet”.

Därför har vi fått vår mänskliga frihet, för att bli delaktiga av Sonens frihet. ”Om Sonen
befriar er blir ni verkligen fria.”
Må syndaren vända om. Må den högmodige få sina ögon öppnade. Ty alla är kallade
att ta sin fulla frihet i besittning, den frihet som vår Herre vill göra oss delaktiga av.

Amen.

4 SÖNDAGEN I FASTAN

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—