Sankt Josefs katolska församlings hemsida

5 söndagen i fastan

Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11
Barmhärtighetens triumf
Fällan var listigt gillrad. Nu gällde det att få honom fast för gott. De skriftlärda kommer
med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Jesus hade fått rykte om sig att
vara barmhärtig och mild mot syndare. Skulle han vara barmhärtig också nu? Samtidigt
hade han hela tiden hänvisat till Mose lag. Och lagen anbefallde här det strängaste av
straff. Därmed var fällan gillrad. Om han hade dömt kvinnan hade han förlorat det förtroende
och det hopp som han väckt i människors hjärtan. Dessutom skulle han ha upphävt
sina egna ord. Han hade ju inte kommit för att döma världen, utan för att rädda den. Ändå

skulle lagen inte upphävas. Vi kan här bortse från just detta straff, som varje human lagstiftning
har ändrat. Här gällde det Jesu principiella inställning till Mose lag.
Sanningen och rättfärdigheten tycks kollidera med barmhärtigheten och mildheten.
Människans ständiga dilemma. Vi kan tänka på frågan om uppfostran, både i hem och
skola. Pendeln tycks svänga mellan ytterligheter. En generation betonar klara bud och
stränga regler. Överträdelser beivras strängt. Den avlöses av sin motsats, frihet från alla
bud och regler. Alla vet hur det slutar. Så svänger pendeln tillbaka igen. Finns det någon
balans, någon väg mellan de båda ”dikena”?

Vi ser det i våra egna liv. Människan vet att hon behöver både rättfärdighet och barmhärtighet.
Utan rättfärdighet missbrukar hon nåden och sjunker under sin mänskliga värdighet.
Samtidigt är det just det hon ständigt gör och behöver därför hela tiden ny barmhärtighet.

Den som har uppdrag att fostra och vägleda har det inte lättare. Hur förmanar man utan
att döma? Hur lär man sig att älska syndaren utan att låta synden växa fritt?
Finns det en gräns för barmhärtighet? Rättvisans förespråkare hänvisar till att för mycket
barmhärtighet upplöser respekten för rätten och leder till missbruk och ”billig nåd”. Medan
de som håller på rätten lätt kan skrämma människor på flykten. ”Vänner av lag och
ordning” får syndarna att huka sig i bänkarna, men driver både glädjen och till slut också
människor på flykten. Något i själva evangeliet går förlorat, ett urbehov hos varje uppriktig
människa, behovet av barmhärtighet. Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga
utan syndare”. Vem hade vågat sig fram till honom om inte denna barmhärtighet
hade lyst igenom allt han sade och gjorde?
Fällan var listigt gillrad. Lagen, som Jesus hade betygat sin respekt för, krävde att syndaren
straffades. ”Vad säger du?” Så löd frågan. Jesus svarar inte på den. Istället böjer
han sig ner och skriver i sanden. Han ritar på marken med sitt finger. Då envisas de med
sin fråga. De tror sig fortfarande ha honom i fällan. Då ser han upp och säger: ”Den av er
som är fri från synd skall kasta första stenen”. Så böjer han sig ner igen och ritar på marken.

Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle hända? Detta hade ingen väntat sig.
Hans svar, hans ord, har en tyngd som de inte hade räknat med. Listen kommer på
skam. En efter en går därifrån, de äldsta först.
Det är lätt att stanna här och dra för snabba slutsatser. Det handlar inte bara om att vi
inte får döma syndaren. Då har vi inte kommit till roten. Då upphävs lagen och halva problemet
kvarstår.

När alla hade gått ser Jesus upp och frågar kvinnan: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var
det ingen som dömde dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dömer
dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Här ligger inte bara ett enskilt svar, här ligger hela fortsättningen, hela påsken och därmed
hela evangeliet. ”Inte heller jag dömer dig”. I de orden föregrips korset och Golgota.
Sanningen och rättfärdigheten går själv in under domen, följderna av människans synd.

Den rättfärdige låter sig dömas. Han bär konsekvenserna av människans synd.
Fällan på korset är gillrad av djävulen själv. Han tror sig ha fångat den som döms till
döden. Men just där kommer djävulen och döden på skam. På tredje dagen uppstår den
dömde till det nya livet. Redan profeten hade antytt det: ”Se, jag vill göra något nytt.”
Det är därför Jesus i förväg kan säga till kvinnan: ”Gå nu, och synda inte mer.” Det är
den uppståndne som säger det till syndaren.

Prästen säger det till den biktande efter att ha
avlöst honom. Vi får tugga i oss det, steg för steg lära känna det nya livets kraft, rentav
säga det till oss själva och till varandra. Det finns en väg, en öppnad och kunglig väg. Där
barmhärtigheten triumferar över rättfärdigheten utan att upphäva den. Det är därför vi bereder
oss att fira påsk.
Amen

5 söndagen i fastan

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—