5 söndagen i fastan
Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11
Barmhärtighetens triumf
Fällan var listigt gillrad. Nu gällde det att
få honom fast för gott. De skriftlärda
kommer
med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Jesus
hade fått rykte om sig att
vara barmhärtig och mild mot syndare. Skulle han vara
barmhärtig också nu? Samtidigt
hade han hela tiden hänvisat till Mose lag. Och lagen
anbefallde här det strängaste av
straff. Därmed var fällan gillrad. Om han hade
dömt kvinnan hade han förlorat det förtroende
och det hopp som han väckt i människors
hjärtan. Dessutom skulle han ha upphävt
sina egna ord. Han hade ju inte kommit för att döma
världen, utan för att rädda den.
Ändå
skulle lagen inte upphävas. Vi kan här bortse
från just detta straff, som varje human lagstiftning
har ändrat. Här gällde det Jesu principiella
inställning till Mose lag.
Sanningen och rättfärdigheten tycks kollidera med
barmhärtigheten och mildheten.
Människans ständiga dilemma. Vi kan tänka
på frågan om uppfostran, både i hem och
skola. Pendeln tycks svänga mellan ytterligheter. En
generation betonar klara bud och
stränga regler. Överträdelser beivras
strängt. Den avlöses av sin motsats, frihet
från alla
bud och regler. Alla vet hur det slutar. Så svänger
pendeln tillbaka igen. Finns det någon
balans, någon väg mellan de båda
”dikena”?
Vi ser det i våra egna liv. Människan vet att hon
behöver både rättfärdighet och
barmhärtighet.
Utan rättfärdighet missbrukar hon nåden och
sjunker under sin mänskliga värdighet.
Samtidigt är det just det hon ständigt gör
och behöver därför hela tiden ny
barmhärtighet.
Den som har uppdrag att fostra och vägleda har det inte
lättare. Hur förmanar man utan
att döma? Hur lär man sig att älska syndaren
utan att låta synden växa fritt?
Finns det en gräns för barmhärtighet?
Rättvisans förespråkare hänvisar
till att för mycket
barmhärtighet upplöser respekten för
rätten och leder till missbruk och ”billig
nåd”. Medan
de som håller på rätten lätt kan
skrämma människor på flykten.
”Vänner av lag och
ordning” får syndarna att huka sig i
bänkarna, men driver både glädjen och till
slut också
människor på flykten. Något i
själva evangeliet går förlorat, ett urbehov
hos varje uppriktig
människa, behovet av barmhärtighet. Jesus
säger: ”Jag har inte kommit för att kalla
rättfärdiga
utan syndare”. Vem hade vågat sig fram till honom
om inte denna barmhärtighet
hade lyst igenom allt han sade och gjorde?
Fällan var listigt gillrad. Lagen, som Jesus hade betygat sin
respekt för, krävde att syndaren
straffades. ”Vad säger du?” Så
löd frågan. Jesus svarar inte på den.
Istället böjer
han sig ner och skriver i sanden. Han ritar på marken med
sitt finger. Då envisas de med
sin fråga. De tror sig fortfarande ha honom i
fällan. Då ser han upp och säger:
”Den av er
som är fri från synd skall kasta första
stenen”. Så böjer han sig ner igen och
ritar på marken.
Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle
hända? Detta hade ingen väntat sig.
Hans svar, hans ord, har en tyngd som de inte hade räknat med.
Listen kommer på
skam. En efter en går därifrån, de
äldsta först.
Det är lätt att stanna här och dra
för snabba slutsatser. Det handlar inte bara om att vi
inte får döma syndaren. Då har vi inte
kommit till roten. Då upphävs lagen och halva
problemet
kvarstår.
När alla hade gått ser Jesus upp och
frågar kvinnan: ”Kvinna, vart tog de
vägen? Var
det ingen som dömde dig?” Hon svarar:
”Nej, Herre.” Då säger Jesus:
”Inte heller jag dömer
dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Här ligger inte bara ett enskilt svar, här ligger
hela fortsättningen, hela påsken och därmed
hela evangeliet. ”Inte heller jag dömer
dig”. I de orden föregrips korset och Golgota.
Sanningen och rättfärdigheten går
själv in under domen, följderna av
människans synd.
Den rättfärdige låter sig dömas.
Han bär konsekvenserna av människans synd.
Fällan på korset är gillrad av
djävulen själv. Han tror sig ha fångat den
som döms till
döden. Men just där kommer djävulen och
döden på skam. På tredje dagen
uppstår den
dömde till det nya livet. Redan profeten hade antytt det:
”Se, jag vill göra något nytt.”
Det är därför Jesus i
förväg kan säga till kvinnan:
”Gå nu, och synda inte mer.” Det
är
den uppståndne som säger det till syndaren.
Prästen säger det till den biktande efter att ha
avlöst honom. Vi får tugga i oss det, steg
för steg lära känna det nya livets kraft,
rentav
säga det till oss själva och till varandra. Det finns
en väg, en öppnad och kunglig väg.
Där
barmhärtigheten triumferar över
rättfärdigheten utan att upphäva den. Det
är därför vi bereder
oss att fira påsk.
Amen
En
annan predikan återfinns här av P. Frans Eric Larson
TOR 2010 på sidan Katolsk
evangelisation.»
För
de engelskspråkiga och spansktalande finns den här
sidan.»
(100321)
Den här sidan uppdaterades senast:
2010-03-23