Sankt Josefs katolska församlings hemsida

24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 32:7-11,13-14 1 Tim 1:12-17 Luk 15
Återfinnandets glädje
Har du sökt efter något som du förlorat - och funnit det, något värdefullt, som du sökte
efter ivrigt och kanske länge? Att återfinna det man sökt kan ge en obeskrivlig lättnad och
glädje, ett slags lyckorus. Det förlorade fåret och det borttappade myntet blev båda återfunna.
Liknelserna berättar om återfinnandets glädje. En glädje som spred sig från grannar
och vänner ända in i himlen.
Kapitel 15 hos Lukas har kallats evangeliets hjärta. Det innehåller det viktigaste vi behöver
veta om både Gud och människan. Kapitlet berättar också liknelsen om den förlorade
sonen, som vänder tillbaka till sin fader.
En judisk tänkare, Martin Buber, säger: ”Människans stora skuld är inte att hon syndar,
det gör hon - frestelsen är stark och människan svag - hennes stora skuld är att hon alltid
kan vända om – men inte gör det”. Det är människans storhet och hennes tragik.
Men liknelserna berättar inte bara om vad människan gör eller inte gör. De berättar om
vad Gud gör. Det förlorade fåret kunde inte göra mycket, möjligen ge ifrån sig ett ljud. Det
borttappade myntet kunde inte göra något alls. Den förlorade sonen kunde komma till besinning
och på egna ben vända hem. Men också i den liknelsen är Fadern aktiv. ”Redan
på långt håll fick fadern syn på honom.” Han måste ha stått där länge, som en slags magnet.
I de två första liknelserna är sökandet nästan övertydligt. Herden lämnar de nittionio
fåren och går och letar efter det hundrade, som gått vilse, kanske fastnat i ett snår eller i
en klippskreva. Det kunde inte ta sig loss själv. Om inte herden hade funnit fåret hade det
varit förlorat. Ännu tydligare är det i den andra liknelsen. Ett borttappat mynt kan inte göra
något alls. Men kvinnan som förlorat sitt dyrbara mynt letar desto ivrigare. Hon tänder en
lampa och sopar hela huset. Hon letar överallt tills hon hittar det. Både herden och kvinnan
är en bild för Gud, en Gud som letar och söker efter den förlorade människan.
I den tidiga kyrkan såg man liknelsen om det förlorade fåret som en bild för hela mänsklighetens
historia. Fåret är Adam, människan, som gått vilse och fastnat. Herden som söker
är Kristus, som lämnar den himmelska världen och ger sig ut för att söka efter den vilsegångna
människan. I kvinnan som letar efter det borttappade myntet är det inte svårt att
se vår moder kyrkan, som tänder ljus i hela världen i sitt sökande efter det dyrbaraste av
allt, sitt vilsegångna barn.
Martin Buber har naturligtvis rätt när han säger att människans största synd är att hon
inte vänder om. Men också omvändelse kan missuppfattas som bara ett krav. Något människan
själv måste göra. Och därmed bli blind för att det egentligen är Gud som söker henne.
Gud nöjde sig inte med att förkunna sin lag och heliga vilja. Han nöjde sig inte med att
sända ut ett budskap om omvändelse. Han kom själv. Kristus har kommit i världen för att
rädda syndare, sade aposteln Paulus. Gud sände sin Son och sin helige Ande. Han söker
och letar. ”Jag har kommit för att söka efter det som var förlorat.”
Gud frågar så intensivt efter människans vänskap, att han inte kan vänta tills vi ber om
den. Han kommer själv och knackar på vår dörr. Han respekterar vår frihet, men ödmjukar
sig så att han söker och ber om vår vänskap. Han gör allt för att vi ska be om hans nåd.
Han törstar efter att få släcka vår törst. Hans nåd är alltid först. Allt mänskligt sökande har
sin källa i att Gud söker henne. Hela människans liv blir ett svar på en röst, ett ord som
kallar och inbjuder. Teologin kallar det den förekommande nåden. På otaliga sätt söker och
letar han. ”Människa, var är är du?” I ett tålamod som tycks utan gräns. Hans nåd kan avvisas.
Det är den största synden. Ändå ger han inte upp. Inte ens med den som gång på
gång faller i samma synd och därför börjar misströsta om sig själv. Aposteln Paulus säger
att Kristus skulle på honom visa allt sitt tålamod. Guds tålmodiga kärlek hoppas allt och
uthärdar allt.
Varje morgon ger han oss nya möjligheter. Varje soluppgång är ett tecken på Guds nåd.
Varje andetag ger människan möjligheten att dra in Guds Ande och få nytt liv. Också i motgångar
och sjukdom letar han och söker. Också när människan tappat bort sig själv och
som myntet hamnat i dammet långt under ett skåp. När hon glidit in i ett mörker där hon
inte tycks kunna be en enda bön till. ”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där”, säger
psalmisten. Jesu liknelser föregriper hans sökande ända ner i dödsriket. ”Om jag säger:
Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är
ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” Kyrkan tänder detta ljus i påsknattens mörker. Vi
påminns om det varje söndag, men det brinner hela tiden.
Nåden är inte bara förekommande, den stöder människan i själva omvändelsen. Herden
bar fåret på sina axlar tillbaka till hjorden. Det kan tyckas omöjligt att gå de få stegen
till biktstolen, men också de stegen får stöd av nåden. Ingenstans är Gud människan så
nära som i ångern eller i nöden. Andra offer kan vara lättare att bära fram, gärningar av olika
slag. Men inget offer gör Gud så ”glad” som offret av en botfärdig och förkrossad ande.
Och ännu mera väntar, den överflödande och gudomliggörande nåden. Den förlorade
sonen ikläds, till sin stora förvåning, den finaste dräkten, får en ring på fingret och skor på
fötterna. Han bjuds in till den dukade festmåltiden. En bild för det himmelska överflödet,
den som eukaristin eller den mystiska föreningen ger en försmak av. Sonen får höra av
fadern att ”allt mitt är ditt”, i en glädje som bara växer.
Människan gläds när hon funnit en sak hon förlorat. Hur mycket större är då inte glädjen,
när hon förstår och bejakar att hon själv är återfunnen?
Amen

24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—