Sankt Josefs katolska församlings hemsida

25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 55:6-9 Fil 1:20c-24,27a Matt 20:1-16
Eftersökt och kallad
En jordägare söker arbetare för sin vingård. Så berättar liknelsen. Vi möter detta uttryck i Den helige Benedictus klosterregel när det i dess företal sägs: ”Herren söker sin arbetare i folkmängden”. För Benedictus handlar det om något mera än lönearbete. Han preciserar med en fråga: ”Vem är den som älskar livet och vill se goda dagar?” Herren söker den som vill leva, men leva fullt och helt. När någon svarar, ”Här är jag”, har något skett. Genom att svara har den anonyme i folkmängden blivit någon, ett jag, en person. Han stiger ut ur massan och blir en människa på väg att börja leva. Benedictus avslutar stycket med en retorisk fråga: ”Vad kunde vara ljuvligare än denna Herrens röst?” Rösten kallar människan att leva.

Många vet inte varför de lever. Kanske har de aldrig blivit sedda eller älskade. Många fångas av förrädiska lockrop om genvägar för att bli upptäckta och bekräftade på den offentliga scenen, men de blir inte människor, de blir bara utnyttjade. De flesta vågar inte tänka tanken att de själva är sökta av någon som vill dem väl, att någon frågar efter dem för deras egen skull. Kanske söker de själva. Men människan tycks inte själv känna vägen till livet.

Det kristna evangeliet säger att Gud söker människan. Oftast tänker man att religion är något som människan gör, när hon söker Gud genom stillhet, andliga övningar, böner och moralisk strävan. ABC i den kristna tron säger att Gud söker människan. Hela den bibliska historien vittnar om detta. Redan när människan i början gått vilse och gömt sig i paradisets buskage ljuder rösten: ”Människa, var är du?” Människan kan nå ett gott stycke, men inte ända fram, varken till Gud eller till sig själv, om inte Gud söker henne.

Enligt de tidiga utläggarna handlar dagens liknelse om detta, hur Gud söker människan, där hon står på livets torg utan att någon lejer henne eller frågar efter henne. För några (Origenes och Hieronymus) blir de olika tidpunkterna i liknelsen tecken på att människor nås av kallelsen vid olika skeden livet. Några är kallade redan från födseln, som profeterna Samuel, Jeremia och Johannes Döparen. Andra kallas i tonåren, vid ”tredje timmen”. Andra i mogen ålder, eller först när de blivit gamla, vid sjätte, nionde och elfte timmen av sitt levnadslopp. Alla kallas till samma rike. Alla får samma lön.

Augustinus vidgar perspektivet och ser liknelsen som en revy över hela mänsklighetens historia. De först kallade är Abel och Noa. Patriarkerna Abraham, Isak och Jakob är de som kallas vid tredje timmen. Vid sjätte timmen har vi komit fram till Mose och Aron och vid nionde timmen till profeterna. Den elfte timmens arbetare är vi kristna. Nya Testamentet säger på olika sätt att vi lever i den yttersta tiden, i elfte timmen, i väntan på dagens och tidens slut, då Herren skall komma tillbaka för att hålla dom och ge lön åt var och en efter hans gärningar. Protesten från dem som arbetat hela dagen återspeglar då den judiska reaktionen mot att hedningarna tycks få samma lön som de själva fått löfte om. Aposteln Paulus uttrycker det: ”Gud har gjort alla (både judar och hedningar) till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla”.

Vägen till Guds rike kan inte öppnas av någon annan än Gud själv. Hur och när han gör det förblir fördolt för den mänskliga tanken. Hans vägar och tankar är högre än människornas, sade profeten. Men Guds suveräna frihet är inte godtycke. I ljuset från evangeliet ser vi att hans frihet är hans gränslösa godhet. ”Gud vill att alla människor skall bli räddade och komma till insikt om sanningen.” Gång på gång går han ut på människornas torg för att leta efter sysslolösa och vilsegångna. På tusen sätt söker han dem som lever utan hopp och utan Gud, insnärjda i sina många projekt, så småningom besvikna och deprimerade över att det ändå inte blir som man tänkt sig. ”Om Herren inte bygger huset, så arbetar de förgäves.” I sin godhet kallar Gud, också den som glömt vad han en gång kallades till, som somnat in i synd eller förlorat den första kärleken.

Men det förblir en suverän kallelse. Människan kan aldrig förvandla kallelsen till en rättighet, eller till något som bara skall finnas där när det behagar människan. Inte ens om man gått i kloster eller fått ett ämbete, kanske slitit hårt i solhettan. ”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära”, ropade profeten.

Det är i sin godhet han kallar oss. Och det är till sin godhet han kallar, för att människan för evigt skall få dela hans outgrundliga storhet och generositet. Det är inte bara med utan också till denna storsinta generositet som han kallar. Det vore en motsägelse om han inte därför nödgar oss att kasta av den småaktiga avunden och det beräknande lönetänkandet. Så fort människan kräver lön, tacksamhet och uppskattning, går lönen henne ur händerna. Det är frestande att knota i solhetten. Och snegla på de andra, med avundens sneda blick. ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

Augustinus såg i avunden den djävulska synden framför andra. Ur avunden föds hat, skvaller, förtal, skadeglädje och missnöje med att det går nästan väl. Avund är ett slags illvillig förstämning och vägran att älska. Botemedlet är att glädjas över broderns framgång, gåvor och förtjänster. Den som ersätter avund med glädje blir rik. Broderns gåvor blir också hans egna. Vi är ju varandras lemmar i samma kropp. I Guds rike är allt gemensamt. Redan kallelsen rymmer en försmak av slutmålet.

Visst är det en lön som väntar, men en gudomlig sådan, som övergår all jordisk lön. Lönen visar sig vara en oförtjänt gåva. Liksom kallelsen var det. Ja nåden är också den osynliga drivkraften i arbetet. Som aposteln uttrycker det: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

Det Benedictus sade om den kallande rösten visar sig gälla både början, fortsättningen och slutet: ”Vad kunde väl vara oss ljuvligare än denna Herrens röst, som inbjuder oss? Se, i sin godhet visar oss Herren livets väg”.

25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—