Sankt Josefs katolska församlings hemsida

ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 40:1-5,9-11 2 Pet 3:8-14 Mark 1:1-8
Bana väg
Liturgin skimrar och vibrerar av tron på Herrens ankomst. I antifoner och hymner, responsorier och böner, hela adventstiden hör vi om denna ankomst. Bergen och höjderna, träden på marken och alla planeter skall brista ut i jubel när Herren kommer för att sammanfatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den andra bönen i Fader vår, Tillkomme ditt rike. Liturgin har med sin inre ”sökfunktion” vaskat fram det, ”Googlat” fram det, ur trons skattkammare.

Gud vilar inte passiv i ett upphöjt majestät. Han handlar, han kommer för att rädda, befria, rena, frälsa, bota, mätta och samla, för att fullborda och sammanfatta allt. I början av adventstiden handlar det om hans slutliga ankomst. Mot slutet av de fyra veckorna samlas det i förväntan inför hans ankomst i jungfruns sköte.

Idag möter vi en annan adventsgestalt, Johannes Döparen, den siste i raden av gamla förbundets profeter. Markus inleder sitt evangelium med att berätta om denna ”röst i öknen”. Rösten citerar en av sina företrädare, profeten Jesaja, som vi hörde i första läsningen.

Han som 500 år tidigare hade tröstat det bortförda folket i Babylon. Herren skulle bereda väg för sitt folk, de skulle få återvända till Jerusalem och bygga upp staden och templet på nytt. Folkets träldom är över. ”Trösta, trösta, mitt folk. Ge nytt mod åt Jerusalem.” Herren skulle bana väg för dem genom öknen, dalar skulle höjas och höjder sänkas, oländig mark jämnas. Herrens härlighet skulle uppenbaras.

Denna befrielse ur fångenskapen i främmande land var en förberedelse för det som nu skulle hända, det som Johannes Döparen vittnade om, Guds Sons ankomst som människa. Det i sin tur förbereder för hans slutliga ankomst. I andra läsningen ur Petrus andra brev har ett par generationer gått och Herren har ännu inte kommit. Några hade börjat tvivla. De hade trott att Herren skulle komma tillbaka i deras egen livstid.

Petrus får påminna dem om att Herren har andra tidsmått. ”För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag”. Det som för oss är en lång historia, är för Gud samlat i en enda dag. Därför kan de bibliska texterna tala om den yttersta tiden. Det gäller både för dem som levde i de första kristna generationerna och för oss några tusen år senare. Men det betyder också att vår tid, och denna dag år 2011, har en samtidighet med det som bibeln berättar om. Det vi läser om är inte bara något förflutet. De bibliska händelserna är närvarande idag.

Det vi gör idag präglas av det vi läser och hör om i den heliga historien. Det påverkar också vår framtid. Och vi kan bara handla och hitta rätt om vi idag lever både med det förflutna och det kommande. Både skapelse, återlösning och dom. Rösten från öknen blir då lika aktuell idag som den gången. ”Bana väg för Herren”. Det är idag som vi lär oss upptäcka Herrens ankomst. Det som en gång skall hända, det lär vi oss idag, när vi följer profetens maning att bereda väg för Herren.

Han talade om att dalar skulle höjas och höjder sänkas. Redan Origenes säger att dessa ”dalar” syftar på den människa som lever i sin egen värld, under sin värdighet, instängd i sina egna begär, kretsande kring sig själv. Styrd av habegär, orena tankar, aggressiv, bedrövad och till slut likgiltig. Det är lasterna som styr. Därför säger profeten att dalarna skall höjas. Lasterna skall ersättas av dygder. Habegäret av generositet, aggressiviteten av tålamod, bedrövelsen av glädje och likgiltigheten av mod och iver. Människan går ut ur sig själv, sin nästa till mötes. Hon banar väg för någon annan, hon upptäcker Kristus i sin nästa och i sig själv.

Den som redligt försöker fylla igen dessa ”dalar” lämnas dock inte i fred av fienden. Däremot byter han strategi och frestar med annat. Äregirighet och högmod kan vara som höga berg, som måste sänkas. Den som övervinner sina köttsliga laster angrips av mera försåtliga laster, avund, krav på erkännande och beröm. Den högmodige arbetar och sliter.

Hon kan imponera i sin styrka och genom sina insatser. Men den högmodige ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. Den högmodige har lätt för att döma andra och svårt att bära deras svagheter. Hon avslöjas av irritation och bristande tålamod med andra.

Högmodet är det svåraste hindret för Herren att övervinna. Ty hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg framför sig? Men lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögonen. Det märkliga är att den ödmjuke alltid finner en väg framåt. Det öppnas alltid en dörr för den ödmjuke. De renhjärtade ser.

Profeten talade också om krokiga stigar som måste rätas. Lögnen och halvsanningarna, försöken att slingra sig undan. Den som undviker sanningen trasslar in sig i en snårskog av ständigt nya halvsanningar och rena lögner.

Stenarna på vägen är knotande och klagan. Också det gör oss blinda. Den knotande väljer att syssla med det egna eländet, och blir blind för hjälpen. Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Men det är vägen till glädje. Han hjälper oss att se och röja undan, han hjälper oss att vända om. Kyrkan ger oss hjälp i biktens sakrament. En uppriktig adventsbikt renar både ögon och hjärta. Det lyfter av tyngande bördor och lär oss vad Herrens ankomst betyder.

Det långa perspektivet, de tusen åren, samlas i den lilla handlingen. En bön, ett leende, en god gärning, en akt av ånger, ett enda korstecken mot frestelsen, en akt av tålamod, en Jesusbön - varje akt av tro, hopp och kärlek banar väg för Herrens ankomst. Tydligast ser vi det i eukaristin. Alla de ”tusen åren” är samlade och närvarande i eukaristins ”idag” - ”till dess han återkommer i härlighet”.

ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—