Sankt Josefs katolska församlings hemsida

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

2 Sam 7:1-5, 8b-12, 14a, 16 Luk 1:26-38
Angelus
Några har redan upptäckt det. Kollektbönen i dagens högmässa är samma bön som avslutar Angelus-bönen, den bön som beds morgon, middag, kväll, varje dag. Det finns kyrkor i vårt land, åtminstone några, där det fortfarande klämtas och rings Angelus. Bruket går tillbaka till 1300-talet. Själv upplevde jag det i en landsbygdsförsamling på Gotland på 60-talet. När jag frågade kyrkvaktmästaren varför han ringde svarade han: ”Det har var´t så i all tid.” Det stämmer, men nu visste han inte längre varför.

Man ber tre gånger ”Var hälsad Maria”. Varje ”Var hälsad Maria” inleds med en kort vers, medan klockan klämtar tre slag. Versen anger ett tema att meditera över. 1. Herrens ängel kom med bud till Maria. Och hon blev havande av den helige Ande. 2. Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. 3. Och Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss. Efter den tredje ”Var hälsad Maria” säger man: Bed för oss, heliga Guds moder, att vi blir värdiga Kristi löften. Som avslutning ber man den bön som är dagens kollektbön: Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att din Son blivit människa, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsenshärlighet. Genom samme Kristus, vår Herre.

et är naturligt att denna kollektbön beds i mässan den fjärde advent. Ju närmare Jesu födelse vi kommer, desto närmare kommer vi också hans moder. Men också det omvända gäller: ju närmare vi kommer Maria, desto närmare kommer vi hennes son. Det är därför Angelus blivit en daglig bön. Maria påminner om och för oss till sin son. Angelus-bönen är en slags minikatekes, en daglig påminnelse om centrum i vår tro. Ibland har den kallats en mini-tidegärd. Ett sätt att stanna upp några minuter och ta ut kursen på nytt. I äldre tid stannade man upp med arbetet på åkrarna eller i stadens verkstäder när Angelusringningen hördes. Men påmindes om Herrens närvaro mitt i vardagen. Många försöker göra detsamma idag, även utan hjälp av kyrkklockor. På morgonen, mitt på dagen, och på kvällen. I klostret sker det vid laudes, sext och vesper.

Det är en bön, en bön och nåd, en bön om den gudomliga kraften. Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan. Det motsvarar ett dagligt behov. Utan nåden kallnar tron och ersätts av likgiltighet och snart av tvivel. Utan Andens nåd blir tron som torra ben, en tung plikt eller tomma riter. Utan nåden står människan på dödsrikets tröskel, det dödsrike där det inte finns något liv, ännu mindre lovsång och glädje. Utan nåden dör vi.

Människan kan inte förtjäna nåden, men hon kan be om den. Inte kämpa sig till den, ännu mindre kräva att den bara skall finnas där, men hon kan be om den. Hjärtat måste öppna sig för att ta emot nåden, som jorden tar emot regnet. Minst tre gånger om dagen. Ju mera en människa har fått smaka av nåden, desto starkare blir också fiendens avundsamma vilja att beröva oss den. Det kan räcka med en ond tanke för att förlora nåden. Eller en stunds umgänge med avundsjuka, självömkan, irritation eller dömande tankar. Vägen tillbaka heter bön. Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan. Vi har ju fått veta. Vi har fått trons ljus. Vi har hört budskapet, ängelns budskap till Maria.

Det som gett bönen dess namn. Angelus Domini nuntiavit Mariae. Budskapet att Guds Son blivit människa. Det unika budskapet. Anstötligt för den mänskliga tanken. Marias fråga är berättigad: Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man? Budskapets innehåll, att jungfrun blir havande, är så långt utöver varje mänsklig möjlighet att endast den gudomliga kraften kan åstadkomma det. Den helige Ande skall komma över henne. Detta får vi budskap om. Men för att tro behövs nåd. Endast tron vet att det är sant. Men inte ens tron har någon nytta av det utan fortsatt nåd. Hjärtat behöver nådens värme. Det hjälper inte med febril aktivitet. Inte heller med fanatiskt försvar för trons sanningar. Nåden märks på doften, på glädjen och på friden. Därför ber vi om den. Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan.

Också i julfirandet behöver nåden. För att se och förundras, inte bara med förståndet. Förståndet är viktigt. Också tanken behöver hisna och förundras, bäva och glädjas. Kyrkofädernas utläggningar om människoblivandets mysterium är till god hjälp för den reflekterande människan. Men inte ens det räcker. Endast nåden ger liv åt tanken. Endast Anden ger liv åt det torra förnuftet.

Bönen fortsätter: så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att din Son blivit människa, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Julen kan inte förstås utan påsken. Påsken var den första högtid som firades. Julen kom senare, i ljuset från påsken. Kristi påsk började redan i Betlehem. Korsets trä fanns redan i krubban. Han som blev människa för att frälsa oss, fullbordade sitt verk genom sitt lidande och sitt kors. Igår fick jag nåden att lyssna till Händels ”Messias”.

En hisnande upplevelse under två timmar. Händel måste ha läst profetiorna som munken och varje kristen uppmanas att läsa Skriften. Intensivt, stilla och under bön, för att komma åt dess dolda djup. Det är inte bara, eller ens främst, ett musikaliskt storverk. Det är trons mysterier, som Händel ger musikaliskdräkt. Med musikaliska medel uttrycker Händel profetiornas höjd, bredd och djup. Människor förundras och lyfts av musiken. Men frågan väcks: Tror vi längre?

Vi berörs av musiken, men den är framsprungen ur tron. En hel kultur njuter av frukten, men har blivit döv för trons verklighet. Den frågar inte efter det träd varpå frukten har vuxit. Händels Messias handlar inte bara om advent och jul, utan om hela tron, från löftena till deras slutliga fullbordan. Hos oss framförs Messias mest i adventstid, men egentligen hör det mera hemma i påsken. Det handlar inte bara om profetiorna och om Messias födelse, utan också om hans försoning och uppståndelse. Det kulminerar i det yttersta, med visionen av Lammet som blev slaktat, men är värdigt att ta emot makten, äran och väldet. I påskens ljus anar vi människoblivandets grandiosa storhet.

Därmed är vi tillbaka i vår kollektbön och i Angelus-bönen. Det är genom lidande och kors som vi når fram till målet. Det är inte något konstigt eller oväntat att våra mänskliga liv är präglade av lidande. Det är det normala. Det är hedonismen som lurat oss att tro något annat. Men det hedonismen inte har något att säga om är att lidandet inte får sista ordet. Det är övervunnet genom Messias lidande och kors. Därför ber vi om nåden att följa Messias ännu tätare i spåren. Nåden ger oss den kraft vi behöver för att följa honom ända till målet. Nåden ger oss del av det han har vunnit åt oss.

Därför ber vi Angelus varje dag och särskilt inför Kristi födelses fest: Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att din Son blivit människa, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Genom samme Kristus, vår Herre.

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—