Sankt Josefs katolska församlings hemsida

JULDAGEN - predikan

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det
Kyrkan börjar sitt julfirande i nattens mörker. Herdarna fick se det strålande ljuset när de vaktade sin hjord om natten. Redan profeten hade sagt det: ”Det folk som vandrar i mörker, skall se ett stort ljus”. Salomos Vishet visste det: ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt alllsmäktiga Ord, Herre, ned från sin himmelska tron”. Den fjärde evangelisten bekräftar det. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Vi hörde det redan under midnattsmässan. Jesus föddes inte bland de rika, mäktiga och framgångsrika. Josef och Maria hörde till de fattiga, utan tillgång till inflytande och makt. Han föddes inte i Rom, dåtidens politiska centrum. Inte ens i Jerusalem, utan i en förort, Betlehem, och han växte upp i en del av landet som låg avsides och betraktades som en avkrok. Herdarna var analfabeter och stod längst ner på den sociala rangskalan. De fick inte ens vittna i domstol. Men Gud använder sig av deras vittnesbörd och alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Ljuset hade lyst i mörkret.

En första innebörd är tydlig. Ingen är utesluten. Om han hade fötts bland de rika, hade de fattiga aldrig vågat sig fram. Hade han levt bland de mäktiga, hade de svaga aldrig vågat tro att det gällde dem. Hade han gjort karriär vid akademierna, hade de okunniga trott sig uteslutna. Hade han inte korsfästs mellan två förbrytare, hade ingen kriminell vågat tro på förlåtelsen. Leo den Store säger det i sin julpredikan: ”Ingen blir förvisad från deltagandet i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: eftersom vår Herre, som har krossat synden och döden, inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.” De kloka och mäktiga, de som redan menar sig kunna och veta, har det svårast, medan de svaga ser ljuset. Det var ingen tillfällighet att det var de minsta och lägsta som förstod och vågade sig fram. Nya Testamentet berättar både om stora syndare och föraktade slavar. Under de första århundradena spred sig tron framför allt bland de lägsta och ringaste.

Många vill gärna ha tron som ett extra ljus i livet, utöver vad de redan har. En extra ljuskälla i ett redan upplyst rum. Eller som när politiker i valtider vill flirta med troende väljare och talar om betydelsen av traditionella kristna värden. Då blir tron reducerad till en andlig dimension, en guldkant på tillvaron, ett extra ljus - men det står att ljuset lyser i mörkret. Kyrkan har förvisso själv tagit stora risker genom att så nära liera sig med kultur och folkliga traditioner. Många gläder sig fortfarande åt trons frukter, men tror inte längre, inte på att det är sant. Risken är att människan lämnas ensam när hon verkligheten hamnar i mörker.

När hon konfronteras med den bistra verkligheten. Då är det som om hon aldrig hade hört budskapet, att ljuset lyser i mörkret och mörkret inte har fått makt med det. Hela evangeliet är samlat i denna mening hos Johannes. Från födelsen i Betlehem till korset på Golgota. Vår vers från Johannesprologen kunde också gälla påsknatten, där kyrkan vid påskljuset sjunger: ”Detta är den natt om vilken det står skrivet: Natten skall lysa som dagen, ja, mörkret skall vara såsom ljuset.” Det eviga ljuset steg ner i den mänskliga tillvarons djupaste mörker. Det började den första julnatten och fullbordades den natt då han steg ner i dödsriket. Där utkämpade ljuset sin avgörande kamp. Men mörkret fick inte makt över det.

Så väldigt är julens evangelium. Människans problem är att hon hellre flyr in i dimma eller söker behagligare ljuskällor, men lämnas ensam när mörkret verkligen slår till. Hon flyr till källor som inte kan släcka törsten. Hon vågar inte se att hon är en syndare som behöver en frälsare. Den som ärligt försöker, tror inte att nåden är det avgörande. Ännu mindre att hon snart skall dö och behöver någon som är starkare än döden.

Det bistra och svårfattliga i tron, som det är så lätt att bortse från eller försöka göra begripligare, är det som rymmer den verkliga hjälpen. Jungfrufödelse och uppståndelse gör man sig lustig över i media eftersom det övergår den mänskliga förståndet. Det man inte kan begripa med förnuftet avvisas som vidskepelse. Vår mening hos Johannes kan också betyda: ”ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte fatta det”. Den stolta människan måste böja sig i ödmjuk tro och lydnad. Hon kan inte få grepp om detta, men det betyder inte att det är oförnuftigt.

Däremot går det utöver förnuftet. Stannar människan utanför den avgörande tron berövar hon sig det hon mer än något annat behöver. Det är denna tro på vem Jesus är och att han uppstsått från de döda, det är denna tro som rymmer det gudomliga ljuset. Jungfrufödelsen vittnar om Jesu gudomliga natur. Leo säger i sin julpredikan: ”Vore han inte sann Gud, kunde han inte bringa läkedom”. Paulus säger om uppståndelsen: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös”.

Också den troende prövas i nattens mörker. När inget ljus finns i sikte. Det är i detta mörker som människan prövas, i bön, vaka och ödmjuk tro. När tiden är inne går ett ljus upp i människans hjärta - som när barnet föddes i krubban. ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.

JULDAGEN - predikan

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—