Sankt Josefs katolska församlings hemsida

2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET - predikan

1 Sam 3:3b-10,19 1 Kor 6:13c-15,17-20 Joh 1:35-42
Vad styr våra handlingar?
Människan kommer till vägskäl där hon måste välja. Det kan gälla små och vardagliga ting, det kan också gälla avgörande val i livet. Sådana val kan vara svåra, rentav ångestskapande.

Ofta sneglar hon på andra. Det kostar ju mindre att följa med strömmen. Men det ger ingen frid. Fortsätter människan att flyta medströms förlorar hon snart sin integritet och värdighet. En vanlig lösning är att låta känslan styra, magkänslan, som det ibland heter. ”Det känns rätt.” Men hur länge varar den känslan och hur pålitlig är den? Nästa dag ”känns” det annorlunda. I verkligheten är känslan oftast en vindflöjel, som gröper ur den mänskliga värdigheten. Vem vågar lita på en människa som styrs av känslor?

Ett annat alternativ är att följa bud eller principer. Det är inte det sämsta. De tio buden och det dubbla kärleksbudet gäller fortfarande. De är pålitliga allmänna vägvisare, men kan leda till principrytteri och legalism, som förminskar människan. Ibland räcker inga skrivna bud, eftersom livet är så mångfacetterat och situationen tycks unik. Finns det något alternativ, där både yttre vägledning och människans inre kan samverka?

Vi hör om ett sådant i första läsningen. Den unge pojken Samuel ligger och sover i templet, ett stycke bort från prästen Eli. Samuel överlämnades av sin mor Hanna till Herrens tjänst. Prästen Eli blev som en far för honom. Nu hör han i mörkret en röst som ropar på honom. Han skyndar till Eli: ”Du ropade på mig”. Eli skickar skickar honom tillbaka: ”Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig”. Detta upprepas ytterligare en gång. Tredje gången förstår Eli att det är Herren som ropar på Samuel. Och han ger honom rådet att nästa gång svara: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. Först nu kan Samuel börja lyssna och själv uppfatta Herrens röst.

Också vi behöver vägledning för att känna igen Herrens röst. Vi behöver någon som pekar i rätt riktning. Det är kyrkans uppgift. Det är uppgiften för föräldrar och lärare, för kateketer och präster. Hela kyrkans vittnesbörd, hennes undervisning och katekes, hennes liturgi och själavård, vill öppna våra öron för vår sanne Herre och Herde, så att vi lär oss känna igen den gode Herdens röst och kan skilja hans röst från alla andra röster som vill fånga och påverka oss. Utan kyrkans vägledning är människan utlämnad åt tillfälliga känslor, gissningar eller falska läror.

Något av detta hände i evangeliet. Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar, när Jesus kommer gående. På hans utseende kunde man inte utan vidare känna igen vem det var. Men Johannes ser klarare och säger: ”Där är Guds lamm”. De båda lärjungarna hör vad vägvisaren säger och följer efter Jesus. Genom Johannes ord får de sina sinnen öppnade. Andreas skall senare säga till sin bror Simon: ”Vi har funnit Messias”. Så småningom lär de sig att själva urskilja hans röst bland tusen andra. Samuel behövde Elis vägledning. Ändå skickas han tillbaka till nattens mörker. Ensam får han lära sig lyssna till Herrens röst och budskap.

Nu hade förvisso Samuel en särskild uppgift, som inte är allas. Trots det är hans exempel lärorikt för alla. Varje människa har en unik och personlig väg att gå, som bara hon själv kan lyssna fram. Därför uppmanar oss evangeliet att gå in i vår kammare, i vårt hjärtas innersta, stänga dörren för allt yttre larm, och inte bara tala, utan också lyssna, lyssna med hjärtats öra. Vi känner igen uttrycket från inledningen till Benedictus regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra”. I människans innersta finns det vi kallar samvetet: ”människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd”. Samvetet är inte suveränt och ”ensamt”. Samvetet måste fostras och formas efter Guds och Kyrkans bud. Samvete betyder att ”samveta”, att ”veta det samma” (som Gud).

Också en profet som den heliga Birgitta lade fram sina uppenbarelser för sin själasörjares prövning. Men det ersätter inte det egna samvetets röst och tilllämpning. Tvärtom når samvetet först då sin egen fullkomning. ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den”, säger Herren genom profeten. I det nya förbundet skriver inte Gud på tavlor av sten, utan på tavlor av kött och blod. ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” frågar Jesus. Lärjungens frihet är att känna igen samvetets röst och följa dess maningar, att välja väg ”inifrån”, från stillheten inför Guds ansikte. Utan den inre ledningen blir vi antingen stela legalister eller också rö för vinden, som glider med strömmen och förväxlar samvetet med ytliga känslor och själviska begär. Varje gång vi hamnar i diket eller kommit på avvägar, beror det på att vi slutat lyssna och be, att vi inte ”stannat” hos Herren, som evangeliet sade att lärjungarna gjorde.

Den inre rösten står inte i motsättning till kyrkans röst, även om det ibland kan upplevas så. Också fienden tränger sig in i människans inre för att förvirra hennes tankar. Han uppträder som en ”ljusets ängel”. Därför bör de innersta tankarna, inte minst i början på lärjungens väg, läggas fram för den andlige fadern eller modern. För att avslöja och beröva de onda tankarna deras makt, för att lära oss att skilja mellan andarna. Denna ödmjuka öppenhet är inte till för att hindra den inre växten och friheten, utan för att befrämja den.

Kyrkan vill inte fostra människor som bara apar efter, som inte vågar tänka eller handla på eget ansvar. Herren söker vårt innersta an- och gensvar, han törstar efter vår egen kärlek, efter vår överlåtelse åt hans vilja och unika plan med våra liv. Det är med min frihet jag ber: ”Ske din vilja”. Lärjungen säger som Samuel: ”Tala, Herre!

Din tjänare hör”, eller med en annan profet: ”Här är jag, sänd mig”. Dialogen mellan människans innersta och Guds vilja gör hjärtat till ett tempel för den helige Ande. Hjärtat blir platsen för den liturgi vi firar nu, i lyssnande till Guds ord och beredskap att svara. Tidigare har aposteln sagt: ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom”. Han i oss, vi i honom. Det är vad som sker i den heliga kommunionen. Och som fortsätter i dagligt lyssnande och daglig överlåtelse åt hans vilja och ledning. Även under perioder då vi varken hör eller ser. Inte minst då.

Så värdefulla är vi. Han har ”köpt” oss med sitt dyrbara blod. För att vi skall kunna ge allt tillbaka och förhärliga honom. Som Benedictus säger när han talar om att göra upp affärer, ”så att Gud blir förhärligad i allt”. Också känslorna finner då sin plats, som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta”.

2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET - predikan

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—