Sankt Josefs katolska församlings hemsida

4 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 18:15-20 1 Kor 7:32-35 Mark 1:21-28
Med makt bakom orden
Varför kan mänskliga ord ha så olika tyngd och betydelse? Vi översköljs av ord, men de flesta bara försvinner. De följs ju av ett nytt ordsvall, som om de inte var tänkta att tas på allvar. Samtidigt kan ett enda litet ord eller en kort mening träffa och fastna. Det går inte att bli kvitt just det ordet. Somliga ord har träffsäkerhet, tyngd och makt, andra är lättviktiga och försvinner i tomma intet. Vissa ord har blivit en del av mänsklighetens gemensamma minne och förblir levande. Ord kan vara sköna, medan andra ord orenar och smutsar ner.

Ord kan framföras med skicklighet och finess, andra skändas av sättet att tala. Retorik, konsten att tala, ingick som ett grundläggande ämne i klassisk bildning. Men också det har sin baksida. Vackra ord, som saknar innehåll, leder till beklämning. Ord kan förföra och vilseleda, förtrycka och plåga. Diktatorer har ofta varit skickliga talare. Men det finns ord som förändrat historiens gång. Många kan vittna om ord som förvandlat deras liv. Finns det ord som har mera tyngd än andra? Vad ger ett ord tyngd och makt? Finns det ord som inte står under tomhetens välde? Den uppriktige sökaren ställer frågan.

Evangeliet berättar om en grupp människor som mötte sådana ord. Det var en vanlig sabbat i Kafarnaums synagoga i Galileen. Där får de höra en för dem okänd man undervisa. Det var inget ovanligt. Varje judisk man kunde få uppgiften att utlägga skrifterna. Evangelisten Markus berättar om händelsen, men säger att alla som lyssnade överväldigades av hans undervisning, ”för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda”. Dessutom har hans ord makt att befria en människa som var besatt av en oren ande. Alla grips av bävan och frågar varandra: ”Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden!” Ryktet om honom sprider sig över hela Galileen.

Sensationella rykten om märkliga talare och undergörare är historien full av. De försvinner som regel i det förflutnas dunkel eller blir på sin höjd en sida i historieboken. Om ryktet från Kafarnaum gäller att det fortfarande sprider sig. Det ord som då för första gången predikades visar sig fortfarande ha makt. Människor får sina liv förvandlade av detta ord, de ger sina liv för detta ord. Var han tidernas störste talare? Besatt han den största lärdomen? Knappast - men vari består då makten i hans ord? Vad är orsaken till att hans ord förvandlade människors liv och fortsätter att göra det?

Förvisso bär inte alla ord i hans namn frukt. De flesta predikningar är glömda. Många somnade redan under predikan. Andra förkunnare har väckt nyfikenhet och skapat sensation, men de har inte samlat, utan splittrat och förskingrat. De var falska profeter som förmätet talade i Guds namn, men de talade inte vad Herren befallt dem att säga. De har dragit lyssnare med sig i döden, som vi hörde i första läsningen. Men långt märkligare är ju att samma ord som talades den gången i Kafarnaum fortfarande har makt. Vari skiljer sig Jesu undervisning från det andra skickliga talare har lärt och förkunnat?

Vår påve Benedikt ställer den frågan i inledningen till sin bok, JESUS FRÅN NASARET – från dopet i Jordan till Kristi förklaring, som också är översatt till svenska. Han hänvisar till vad Markus berättar några verser senare i samma kapitel. Dagen efter sabbaten i Kafarnaum, tidigt på morgonen, ”medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”. Här finner vår påve källan till makten i Jesu ord. Den är inte resultatet av studier eller retorisk skicklighet. Det Jesus undervisar och gör är frukten av hans mest personliga förhållande till sin Fader. Redan profeten får sina ord från Gud, som vi hörde om den sanne profeten i första läsningen. ”Jag skall lägga mina ord i hans mun och han skall tala allt vad jag befaller honom”. Men här är något mera. Något utöver alla profeter. Sonens ord från sin Fader. Inte ens Mose fick se Gud annat än på ryggen.

Men den ende sonen är alltid nära Fadern, han ser Faderns ansikte. När Jesus drar sig undan i ensamhet för att be, får vi se en skymt av hans innersta relation till sin Fader, och därmed ana källan till makten i Jesu ord. Jesus själv säger senare, inte minst i Johannesevangeliet, att allt han säger och gör han sin källa hos Fadern. Därför kan han förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Tron skall senare klargöra det, när den bekänner att han är av samma väsen som Fadern. Det är denna intima relation som skymtar fram när Jesus drar sig undan för att be i ensamhet. Därför kan han säga sådant som annars vore dåraktigt eller förmätet: ”Den som hör mina och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv”. Ur sin bön hämtar han fram sina ord. Hans ord är också Faderns. Det är därför vi tror på Jesu ord.

Men hans bön ger också vägledning för oss. Han säger inte bara att vi skall tro på honom. Han säger också att vi skall följa honom. Även om den kristne tror och bejakar Jesu ord som gudomliga, har han inte utan vidare välsignelse av orden, om inte också han hämtar fram dem ur bönen. Guds ord kan förvisso bryta igenom i egen kraft, som det hände med Paulus eller andra, men för många tycks det vara så att de hör, utan att höra. De hör med örat, men inte med hjärtat. Kungsvägen för den som söker är att lyssna med hjärtats öra. Då tvingas människan se att hjärtat redan är ockuperat av annat, bekymmer, affärer, begär, dvs. hjärtat lyssnar också till andra röster. Guds ord hörs dåligt eller inte alls.

Men Jesus drog sig undan till en enslig plats. Där fanns enbart Fadern och Sonen, förenade i Anden. För människan motsvaras den platsen av människans innersta, hennes hjärta. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader som är i det fördolda. Så skall din fader som är i det fördolda belöna dig.”

I hjärtats innersta blir det meningslöst att ljuga eller tala med kluven tunga. I hjärtat tvingas människan med milt våld att tala sanning. ”Att tala sanning i hjärtat.” Också med och för sig själv. Demonerna, lögnerna och självbedrägerierna avslöjas. Kanske gör de motstånd och för oväsen, som demonen skrek i Kafarnaums synagoga, men deras vanmakt avslöjas. Människan ställs inför det avgörande valet, om hon vill lyssna till och styras av sanningen eller förbli i dunkel och kompromisser. Demonerna viker hädan från den som väljer sanningen. De tål inte ljuset. I hjärtat får människan höra ord som hon längtat efter men inte vågat tro på: Du är min älskade. Var inte rädd. Jag är med dig alla dagar. Var frimodig och oförfärad. Res dig upp och gå ut i ljuset.

I detta möte i det fördolda förvandlas människans egna ord. De många orden sjunker undan. Orden blir färre och förnuftiga. De får en tyngd som inte kommer från henne själv. Lärjungen kan rentav själv få förmedla makten i Jesu ord till den som behöver dem. Men allt kommer ur Jesu ord, han som i den helige Ande är ett med Fadern, men som blivit människa för att dra in oss i gemenskapen med sin och vår Fader.

4 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk —Translate—

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar

Tidigare artiklar

Andra sidor

Översättning till andra språk
—Translate—