Till första sidan


Vår församling S:t Josef Arbetaren – nordligast och störst

Den nordligast katolska kyrkan i Sverige S:t Josef Arbetarens katolska församling i Luleå

En äldre artikel från Katolskt Magasin 070112 som handlar om vår församling

Den nordligaste katolska kyrkan i Sverige ligger i Luleå. Men mässor firas längre norrut, exempelvis i Kiruna, där Frälsningsarmén lånar ut sitt hus.
Vi besökte S:t Josef Arbetarens församling en vintrig veckohelg och träffade församlingsmedlemmar från flera världsdelar.

På flygplatsen tar kyrkoherden, fader Gene Dyer, emot tillsammans med fader Samji Kochuchackalackal, nyss hitkommen från Indien.
Det är fredag middag, nollgradigt, regnigt och blåsigt. Vi far in till stan, till oblatmissionärernas kommunitet på Malmuddsvägen, ett stenkast från kyrkan. Här bor pater John Schoeberle och broder Olof Åsblom.
Pater John har lagat en fisksoppa som värmer gott. Till kaffet har han bakat en blåbärskaka. Han gillar att laga mat.
- Det hjälper mig att glömma mina krämpor.
Han ser spröd ut och rösten är hes men vi förstår så småningom vilken klippa han är för att hålla ihop församlingen när fader Gene reser till utposterna.

Från vardagsrumsfönstret, genom diset, skymtar vi det gula tornet på S:t Josef Arbetarens kyrka. När vi kommer dit ser vi att den ligger på en höjd, som ett sjömärke över Bottenviken. Kyrkan invigdes 1997. I ett hörn av kyrktorget står en pelare med en sockel av stenar från Nederluleå kyrka, grundad 1492 i Gammelstad. Stenarna är en gåva från Nederluleå församling och fader Gene är stolt över den.
- Den visar både de historiska banden till Sveriges katolska tid och de ekumeniska banden i dag, säger han.


I ikonrummet. När broder Olof undervisar i ikonmåleri har han fem cirklar igång samtidigt.

I kyrkans källarvåning finns ett rum för kurser i ikonmåleri med broder Olof som ansvarig. Han berättar att pater Clyde Rausch, kyrkoherde i Luleå några år under 1980-talet, förde med sig traditionen från oblatmissionärernas kommunitet i Täby, där kurser gavs av den grekisk-ortodoxe prästen, numera biskopen Johannes Deurloo.
Nu kommer biskopen till Luleå ibland för att ge kortkurser men därutöver har broder Olof ständiga studiecirklar.
- Jag har fem cirklar igång samtidigt under tio veckor, två på dagtid och tre på kvällstid.

Många går i broder Olofs kurser i flera år. En av dem är Dagny Öhrnerling som kommer förbi för att visa det hon håller på med just nu, en ikon med den heliga Birgitta som motiv.

Mångårig kursdeltagare. Dagny Öhrnerling har dragits till den mystik och meditation som ikonmåleriet erbjuder.


Dagny har tillhört församlingen i snart 18 år. Hon är fostrad inom Missionskyrkan men i vuxna år kände hon sig dragen till den mystik och meditation som katolska kyrkan kunde erbjuda, bland annat inom ikonmåleriet. Dagny uppskattar att ingen medlem behöver känna sig tvungen att ta någon bestämd arbetsuppgift:
- Det betyder inte att man är utan ansvar, men man bidrar med det man kan och orkar utan att känna press på sig att prestera.
Eftersom hon är lärare till yrket vill hon inte vara kateket. Det skulle bli för mycket, tycker hon. Däremot är hon lektor och ansvarig för altarblommorna.

Till Kiruna

Resandepräster. Fader Samji och fader Gene strävar i snön med sitt stora bagage.

Vi tar tåget till Kiruna på eftermiddagen för att övernatta där inför lördagens mässa. Fader Gene gör den drygt 30 mil långa resan en gång i månaden och allt bär han med sig. I dag får han hjälp av fader Samji att släpa på sex väskor i olika storlekar och fasoner.
Fader Samji är stiftspräst från Kerala i södra Indien och tillhör MST, Missionary Society of S:t Thomas the Apostle. Han är den sjätte indiska prästen som har sänts till Sverige efter kontakter som har tagits av biskop Anders.
Utanför tågfönstret blir landskapet allt vitare. När vi kliver av i Kiruna är det tio grader kallt. Den decimetertjocka snön på perrongen knarrar under fötterna. Fader Samji skrattar som ett barn. Han har aldrig tidigare upplevt snö.

Resandepräster. Fader Samji och fader Gene strävar i snön med sitt stora bagage.

I Frälsningsarméns kapell. Fader Genes predikan tolkas till franska av broder Johannes för de nyanlända katolikerna från Burundi. Bakom dem ses en ikon som broder Johannes har köpt i Damaskus.

På lördagsförmiddagen strävar fader Gene och fader Samji med sitt bagage till Frälsningsarméns kapell, en vit byggnad i liggande träpanel, typiskt för gamla svenska bönehus.
Enligt fader Gene är Kiruna den enda platsen där katolska kyrkan lånar lokal av Frälsningsarmén.
- Det är ett mycket bra samarbete. Vi får ha lokalen mot att de får halva vår kollekt. Och så har vi bidragit till ett barnhem de driver i Lettland.
Vid jul brukar medlemmar i Frälsningsarmén spela hornmusik i den katolska mässan. Och kantorn, Peter Stenberg, kommer från Missionskyrkan, som också hyr av Frälsningsarmén till sina gudstjänster.
- Här gör man det som är mest praktiskt. En helt naturlig ekumenik, kommenterar fader Gene.
- Vi brukar ha folk från båda samfunden på våra mässor.

Vi välkomnas in i värmen av Johannes Lindell, tidigare benediktinmunk från Östanbäck i Västmanland. Han är född i Kiruna, i en släkt med rötter i gruvarbetarfacket, arbetar här sedan 20 år med flyktingar och är en viktig kontakt mellan det lokala samhället och de nykomna medlemmarna av den världsvida kyrkan.
Han tolkar fader Genes predikan till franska för några afrikaner.
- De som kommer nu är mest från Burundi. Vi brukar ha ett tiotal fransktalande afrikaner.

Kyrkkaffet blir en fascinerande samvaro med människor av skiftande ursprung.

Mamma Polonia. Efter mer än 40 år i Sverige är Lydia Waczynski en sammanhållande kraft för Kirunas katoliker.
- Här är vi som en stor familj, säger hon.

Kyrkkaffet blir en fascinerande samvaro med människor av skiftande ursprung.
Lydia Waczynski kom från Polen för över 40 år sedan. Alla kallar henne Mamma Polonia, ett smeknamn som broder Johannes har givit henne och som visar att hon är en klippa i församlingen.
Lydia berättar hur hennes blivande man flydde i en fiskebåt till Sverige och hur hon, efter tolv års hemliga brevskriverier, kom efter för att gifta sig med honom. De bodde i Sundsvall och Luleå innan de flyttade till Kiruna.
Nu är Lydia änka och hennes stora glädje, säger hon med sin varma entusiasm, är gemenskapen i kyrkan och de två barnen, Andreas och Kicki, som har blivit kvar i den katolska tron och etablerat sig i det svenska samhället.
Eftersom Mamma Polonia har sin flyktinghistoria så levande blir hon genast ett stöd för Irina Maklasjkina och hennes tolvåriga dotter Xenia som nyss har kommit från
Ryssland. De förstår varandra hjälpligt på sina respektive språk och byter telefonnummer för att hålla fortsatt kontakt.
En annan nyinflyttad är David Reveron. Han är född på Tenerifa och katolskt döpt där. När han var sju flyttade han till Jönköping, konfirmerades i Svenska kyrkan men kom sedan bort från tron.

Han är nygift med en kvinna från Kiruna och när han följde med henne hem första gången blev han så betagen att han sade upp sig från sitt jobb och flyttade hit med sin familj som har utökats med en son. Nu hoppas han på ett fast arbete och har börjat söka sig tillbaka till sina katolska rötter. Det går lika bra i Kiruna som på Tenerifa.

Bredvid David sitter Kristofer Lantz från Tomelilla i Skåne. 15 år gammal flyttade han till Kiruna för att plugga på landets enda rymdgymnasium.

Från söder till norr. Kristofer Lanz och David Reveron har valt Kiruna framför Tomelilla och Jönköping.

Nu är han 20 och har påbörjat sina högskolestudier i bergsteknik.
Hans föräldrar var inte förtjusta över hans val av studieort.

- De tyckte att det var som att flytta till Sibirien.
På sitt försynta sätt berättar han att gemenskapen med andra katolska ungdomar är en viktig del av hans tillvaro. Han är medlem i DUNK som betyder De unga norrländska katolikerna och är en underavdelning till SUK, Sveriges unga katoliker.
- Vi samlar folk från Gävle och norrut så det blir en del resor.
Kristofer räknar med en framtid inom gruvbranschen. Stannar han kvar här, i gruvan Kiirunavaara?
- Njae, det kan bli var som helst. Det finns ju gruvor i hela världen.

Busunge. Modesta Kam’boma tillsammans med sin adoptivpappa Henning Waara.

En som är kvar i gruvarbetet i Kiruna är Henning Waara, född och uppvuxen här. För några år sedan bodde han i Frankrike för att lära sig språket och fick genom sina studier kontakt med en kvinna från Malawi, Elisabeth, som blev hans fru och flyttade hit med sonen Precious.

I köket. Taina Lind står för kyrkkaffet i dag.

Nu har de adopterat Elisabeths systerdotter Modesta, ett fyraårigt busfrö som just nu har svårt att sitta stilla när hon väl har stoppat i sig äppelkakan som Mamma Polonia har bakat.

Nybildad sånggrupp. Arkadiusz Keler och hans söner Michal, nio år, och Przemyslaw, sju år, sjunger under kommunionen tillsammans med Katarzyna Boehm och hennes son Konrad, sex år.


Återresa

Det är dags att bryta upp. Fader Gene och fader Samji packar ihop väskorna. När vi kommer ut hör vi stadens ljud, klockspelet från tornet på Kiruna stadshus. Den spröda klangen förstärker klarheten i den frostiga luften.
På tåget tillbaka söderut berättar fader Gene om sitt liv som präst i stiftets nordligaste församling.
Han trivs med att bo närmare Murmansk än Stockholm, säger han
- Det är inte många präster som vill ha det så här. Jag anmälde mig hit frivilligt. Biskop Brandenburg trodde inte sina öron!
Sedan nio år är han stationerad i Luleå. Tidigare har han varit i Umeå, Malmö, Falun och Örebro.
- Jag ville komma till en mindre församling utan en massa administration. Här är det bra ordnat. Fader John sköter registret och är på expeditionen när jag inte är hemma. Waclaw Ziobro från Boden har hand om bokföringen, Jan Offermans om fastigheten.

I 32 år har den före detta New York-bon Eugene Dyer bott i Sverige. Att han ville flytta hit hade bland annat att göra med föräldrarnas anor från svenskbygderna men hans intresse för språket väcktes genom Ingmar Bergmans filmer!
Innan han kom över lärde han sig svenska och ett annat språk, teckenspråket, som är första språk för döva. En dryg vecka i månaden reser han i södra och mellersta Sverige för att fira mässa på teckenspråk.
Annars reser han ofta i sin församling, till ytan den största i stiftet men till medlemsantalet en av de minsta. 388 personer är registrerade.

Förutom högmässan i Luleå de söndagar han är hemma har han mässor en gång i månaden i Kiruna, Gällivare, Piteå, Arvidsjaur och Boden. Dessutom har han en mässa i månaden på spanska i Luleå.
Barnen i Kiruna undervisar han själv, i Gällivare undervisar en kateket. Från andra platser reser barnen till Luleå och får undervisning av frivilliga kateketer.
Fader Gene lovordar sina medarbetare. De är hängivna, säger han, och lätta att samarbeta med.
Fader Gene och fader Samji kliver av i Gällivare. De har en mässa kvar i dag. Här lånar katolikerna lokal av Svenska kyrkan.
De vinkar från perrongen och stretar iväg uppför backen med sina väskor.
Tåget fortsätter mot Luleå.

Kyrkrummet.

Det är söndag förmiddag och högmässa i S:t Josef Arbetarens kyrka. Fader Gene celebrerar med pater John och fader Samji.
Ingen organist finns utan fader Gene tar upp psalmerna och församlingssången låter bra. Under kommunionen sjunger en polsk familj från läktaren, Arkadiusz Keler, hans syster Katarzyna Boehm och deras respektive söner. När vi träffar dem efteråt berättar de att de kom till Boden förra året. Pojkarna tycker om att sjunga och Arkadiusz ska försöka ordna sångstunder där församlingens barn kan delta.
- De kan alltid klappa i händerna om de inte förstår vårt språk.

Kyrkrummets glasfönster. På andra sidan finns färsamlinssalen.

Kyrkkaffet serverasi en lokal som har kontakt med kyrkorummet genom målade glasfönster.
Ansvarig för serveringen i dag är Taina Lind. Under en pratstund i köket kommer det fram att hon är något så ovanligt som katolik från Helsingfors.
- Ja, i Finland finns inte så många romerska katoliker. Min pappa var grekisk ortodox och min mamma protestant men jag gick faktiskt i en romersk katolsk skola, en privat.

Några av församlingens stöttepelare, och i bakgrunden några av de polska gäststudenter som har tittat till församlingen


Taina tyckte att de ortodoxa gudstjänsterna var för långa och att den protestantiska ungdomsgruppen inte gav henne någonting.
- Jag konverterade när jag var femton. Det var väldigt tidigt och när motgångarna har kommit senare i livet har jag reviderat min tro men jag håller ändå fast vid den.
Taina är en färgstark person som har uträttat mycket i Luleåförsamlingen. Hon var en drivande kraft när kyrkan byggdes och hon var med bland dem som startade Caritasgruppen.

Vi får höra mera om Caritas och andra satsningar vid kaffebordet. Sällskap där är pater John, Birgit och Jan Offermans, Ulla Larson och Waclaw Ziobro. Var och en bidrar med detaljer som, sammantagna, tecknar bilden av en församling med gemenskap och engagemang.
- Det lokala caritasarbetet är aktivt. Den största ekonomiska hjälpen har gått till en bosnienkroatisk flyktingfamilj under tre år. När familjen flyttade tillbaka till Bosnien skickade vi pengar så att döttrarna kunde gå i gymnasiet.
- På lokal nivå samarbetar Caritas med Röda korset och Rädda barnen. I övrigt bidrar avdelningen till olika utlandsprojekt, exempelvis ett i Moldavien.
- Vi är cirka 30 aktiva i Caritas. Det är bra för att vara en så liten församling.
- För att få in pengar har vi regelbundna caritasluncher.

Här sitter tydligen några av dem som betyder mycket för stabiliteten i församlingen. Waclaw är kamrer och Jan allt i allo med det praktiska. Ulla och Birgit tycks finnas i många sammanhang, i Caritas, i kateket- och lektorsgruppen, i ansvaret för familjesamlingar, barnläger, luciafirande, luncher, kyrkkaffe, lekar. OBS Basarer bort
Är det så att en liten grupp gör allting?
- Nej, vi försöker hitta talanger inom olika områden så att många blir delaktiga och får ansvar.
Birgit konverterade när yngste sonen Joel föddes för 20 år sedan. Ullas konversion sammanföll med invigningen av kyrkan.
- Jag gick i undervisning samtidigt som kyrkan byggdes så det blev både ett yttre och ett inre uppbyggningsarbete.
Med sin bakgrund som diakon i Svenska kyrkan har Ulla ett särskilt intresse för omsorgen om barnen och deras familjer.

Här ordnas barn- och konfirmandundervisningen så att den blir smidig för församlingsmedlemmar i glesbygden.
- Vi har en familjesamling en gång i månaden. Då undervisas barnen i olika grupper och föräldrarna har samtal med någon av prästerna eller med en gäst som vi bjuder in. De små barnen tas om hand på sitt håll.
Sedan firar vi mässa tillsammans.
Påsken blir en särskilt stor högtid i S:t Josef Arbetaren.
- Då har vi midnattsmässa och efteråt en gemensam måltid. Fader Gene bjuder på lamm.

Luleåbesöket slutar där det började, i oblatmissionärernas kök på Malmuddsgatan. Fader Gene och fader Samji ska åka till mässan i Piteå men först ska de få lunch.
Denna gång har broder Olof lagat maten. Han bjuder på kassler, potatis och en sås som smakar gudomligt.
Kan man få receptet?
- Nej, det är hemligt säger broder Olof med ett finurligt leende och tar på sig jackan för att skjutsa till flygplatsen.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Några av församlingens stöttepelare, och i bakgrunden några av de polska gäststudenter som har tittat till församlingen

Luleås förste katolske präst

Pater John Schoeberle, 77 år, OBS!tillhör Sveriges katolska nutidshistoria, den förste prästen som bosatte sig norr om Sundsvall.
Han hade gått i prästseminarium i Mississippi, USA, och skickades till Skandinavien 1962 utan att veta i vilket land han skulle bosätta sig.
- Ordensprovinsen i Rom bestämde att det skulle bli Sverige och jag kom hit samma vecka som biskop Taylor vigdes i Blå hallen i Stockholms stadshus.

1964 kom han till Sundsvall, där den berömde Henrik Grauer bildade ett säreget nätverk, kringfarandes i sin berömda Volkswagen, men
fortsatte snart till Luleå. Efter en kort tid i baracker inreddes bostad och kapell i ett hus på Stationsgatan. Så småningom kom S:t Josefsystrar dit, först från USA, sedan från Brasilien och Indien, för att hjälpa till med undervisningen.
- De betydde mycket för sammanhållningen.
Även pater John skaffade sig en Volkswagen som han kuskade runt med i sin enorma församling, hela Norrbottens och Västerbottens län.
Bara Norrbottens län har en yta som är större än Portugals!

För att få ett norrländskt katolskt centrum och en plats för oblatmissionärernas kommunitet skaffades hösten 1974 ett torp, Mariebäck, ett par mil utanför Luleå där kapell byggdes och mässa firades en söndag i månaden.
Reträtter ordnades minst ett par gånger om året med präster inbjudna söderifrån.
- Biskop Hubertus ville satsa på Mariebäck som ett reträttcentrum och det hade gått om det hade bott klostermunkar där. Men vi tillhör ju en aktiv kongregation med utåtriktade arbetsuppgifter. Så det var rätt att sälja Mariebäck och bygga kyrka i Luleå.

Pater John var borta från stan från mitten av 1970-talet till 1988. Han ingick i oblatmissionärernas kommunitet i Täby i ett par omgångar, med ett nioårigt mellanspel som kyrkoherde i Sundsvall.
Tillbaka i Luleå var han kyrkoherde fram till 1995 då en hjärtinfarkt tvingade honom att minska arbetsuppgifterna.
Men han har blivit kvar i Luleå. Han säger att det krävs en särskild kallelse för att arbeta i förskingringen.
- Min personlighet passar för mindre grupper.
Han tror att hans styrka har varit uthålligheten, att stå ut med sparsamma förhållanden.
- Jag förstår dem som inte står ut.

Hur blir det med det kristna livet här i framtiden? Tja, pater John är pessimist (av naturen) och väntar inte någon utveckling. Han tar fram den amerikanska tidningen Our Sunday Visitor och visar en krönika med rubriken: ”Kristenheten i Europa minskar eftersom de kristna ersätter Gud med sig själva.”
- Precis så är det.
Men plötsligt säger han, med ett av sina sällsynta, blygsamma leenden:
- Men den helige Ande arbetar i det fördolda. När kyrkan försvagas i en del av världen förstärks den i en annan. Det ser vi nu. Kyrkan går fram i Sydamerika, Afrika och delar av Asien. Kanske det svänger även i vår del av världen så småningom.

Faktarutor


S:t Josef arbetarens församling, Luleå
Grundad 1964
Tillhör Norrlands dekanat
Kyrkoherdar:
John Schoeberle OMI 1964 - 74
Robert Olson OMI 1974 - 85
Clyde Rausch OMI 1985 – 88
John Schoeberle OMI 1988 - 95
Mark Dean 1995 – 97
Gene Dyer 1997 –
Kommunitet med oblatmissionärer
S:t Josefsystrar åren 1975 - 1991
Registrerade medlemmar: 388
20-talet länder representerade, bland dem Polen, Tyskland, Sri Lanka, Filippinerna, Malawi, Burundi, Taiwan
Församlingen har fått sitt namn, S:t Josef Arbetaren, för att uppmärksamma den arbetartradition som finns i bland annat de norrländska gruvorna och järnmalmshanteringen vid kusten.

Ortnamnet Kiruna kommer från samiskans ”giron” som betyder snöripa. Den finska stavningen är Kiiruna.
Kiirunavaara är världens i största och tekniskt mest avancerade underjordiska järnmalmsgruva. Cirka 1600 personer arbetar inom gruvindustrin. (Källa: Wikipedia)

I kommande nummer av Km tittar vi närmare på ikonmåleriet i Luleå. Broder Olof och Dagny Öhrnerling berättar om den speciella konstgenren och visar sitt arbete med att måla Den heliga Birgitta. Läs artikeln här


(090729)


Den här sidan uppdaterades senast: 2009-08-05



   Till första sidan

Länkar

Församlingen

Översättning till andra språk
—Translate—

 

Grupper och föreningar i församlingen

Katolsk orientering

Böner och själavård

Magasin, böcker, tidningar och bloggar

Engelska och andra länkar


EWTN Live TV
Programming Schedule
The current months TV and Radio-program.

Tidigare artiklar

TIPS!
Känns texten för stor/liten - tryck CTRL + rulla på mushjulet.

***

Känns textraden för lång, - minimera sidan, till önskad bredd.