Grupper inom församlingen

Marias lamm

  • Söndag 13 Januari

    12 januari 2019 17:00
    Lukas 3:15–16, 21–22
    Folket som kommit ut för att döpas av Johannes var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: »Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.«När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige Ande kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«
                                        Betraktelse

    Jesu dop. Ett mysterium !

    Den Helige Ande kom över Honom för att visa oss att Jesus är Kristus:
    Den Smorde.
    Gud som vill frälsa oss från den onde går ner i förödmjukelsens botten så att de som inte längre förnimmer himlen kan, om de vill, finna Guds hand, hålla fast i den, resa sig ur mörkret och se ljuset för vilket de har blivit skapade!

    Profeten Jesaja (kap.42) ger oss en bild av Guds ansikte:
    Han är tjänaren, mänsklighetens tjänare som i sitt eget liv, istället för med många ord, visar hur vi ska leva:

    - Han går inte omkring och skriker högljutt på gatorna men istället talar Han ömt i tystnaden av våra hjärtan.
    - Det knäckta strået bryter Han inte av men använder det för att bygga upp Hans Kyrka,
    - den tynande lågan släcker Han inte men renar istället oljan och fyller på, droppe för droppe, tills den tynande lågan blivit till en klar och fin flamma som lyser upp mörkret.

    Jesu dop visar oss på den ödmjuka vägen, lågmäldhet är Guds Sons frivilliga val därför att det tillhör det vackra, det goda och det sanna.
    Jesu dop visar oss bort från synden, för ju mer vi avstår från att synda
    ju sannare människor blir vi och ju mer liknar vi Kristus.
    Allt vad tro, hopp och kärlek gör, gåvor som vi får vid dopet, är att forma oss i likhet till Kristus.
    Allt vad synd gör är att förstöra denna likhet till Kristus.

    Jesus är sann människa. Han ville leva med människan för att befria henne. Så Han äter och dricker med henne, lever och dör för henne; allt under den Helige Andes ledning. 

    Det är lustigt att när det sägs, som det nu för tiden så ofta gör, att vi borde imitera Jesus som åt och drack med syndare, att man menar att det är ”de” som är syndarna”; dem som vi vill att Kyrkan nu ska förena sig med och ackompanjera.
    Men vilka är då vi?
    Är det inte med oss som Jesus äter och dricker?
    Är det inte vi som är syndarna?
    Och i fall Han äter och dricker med oss är det inte för att göra oss rena och fria från det slaveri synden är?

    Johannes Döparen ackompanjerar syndarna genom att kalla till omvändelse.
    Han satt inte var dag eller var vecka vid Herodes, åt och drack med honom för att bara senare, efter några år, fråga Herodes om det kanske inte var något fel på hans förhållande till Herodias... 

    Jesus kallade människor till sig för att de skulle ackompanjera Honom i utförandet av frälsningens mysterier!
    En sån nåd!
    Det är vad Kyrkan är kallad att göra: att kalla till omvändelse och att ge klara och tydliga svar på vad som är synd i Guds ögon och hur man går Kristi väg genom livets alla svårigheter.

    Att ackompanjera är vad Kyrkan alltid har gjort, det är inget nytt! 
    Hon går med syndaren till dopfunten, och följer henne sedan hela vägen till graven genom hennes olika etapper i livet. 

    Jesus tjänar oss i Sakramenten. Kyrkan ackompanjerar oss i Sakramenten, i möten med människor som kan leda oss framåt därför att de själva valt att ta upp sitt kors och följa Kristus. 

    Vi skulle be Johannes Döparen att visa oss hur vi bättre kan leva ut denna stora frälsningsgåva.

    Dopet är ju just det; att fria oss från synd, rädda oss undan ett evigt slaveri till djävulen, göra oss till Guds barn för att kunna stå heliga och fläckfria inför Honom som tvättar våra fötter rena i sitt dyrbara blod.

    För dopet måste levas om det ska bära frukt i våra liv - i Kyrkans liv.
    I Dopet går vi genom trons dörr till Kyrkan, till ordet och till livet i Kristus, i dopet har vi börjat på en väg.

    Jesus gör sig så liten som ett lamm och lägger sig i Johannes Döparens händer därför att Johannes Döparen lever sin obetydlighet och är ödmjukt liten inför hans Herre. 
    Vi, i oss själva och av oss själva är de facto obetydligt små, men nu delar Jesus med sig av den Ande som vilar på Honom, Han delar med sig av Faderns ord och röst som säger att Han älskar oss, älskar oss i Sonen!
    Precis som Han går ner och upp ur vattnet i Jordan så går vi ned och upp med Honom i vårat dop. Från död till liv, från kors till uppståndelse.

    ”Se var du är döpt, varifrån dopet kommer-
    inte från något annat än Kristi kors”
                                                                    (St.Ambrosius)


    Dopet är gjort en gång för alla men vi behöver leva de doplöften vi gjort och därför förnyar vi dem då och då med beslutsamhet; viljan att förkasta satan och hans pompa och ståt och följa i Jesu fotspår.

    Det är egentligen vad vårt dagliga liv handlar om: att leva våra doplöften!
    Dopets frukt är inte färdig, dopet bär istället inom sig planterade frön som skjuter upp och växer i vår själ i takt med vår efterföljelse av Kristus.

                                     ”...Helig Ande och eld...” 
  • Söndag 6 Januari

    5 januari 2019 14:28
    Matteus 2:1–12
    När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade:

    »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 
    Du Betlehem i Juda land är
    ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, 
    ty från dig skall det komma en hövding,
    en herde för mitt folk Israel.«

    Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
                                             
                                                   Betraktelse

    Stjärnan som lyste i öster var tecknet för de vise männen att en kung hade fötts. 
    Judarnas Konung. 
    Stjärntydarna, eller som man också kallar dem, kungarna,
    ville hinna fram till födelseplatsen för att tillbe och för att offra.
    De offrade guld, myrra och rökelse.
    Tillbedjan har alltid varit förenat med offer. Bön och offer. 

    I de tre kungarna ( det står inte i Bibeln att de är tre kungar, men man har sedan urkyrkan fasthållit att de är tre då gåvorna var tre) har Kyrkan sedan tidigt sett början av hedningarnas Kyrka;
    nationernas procession till Israels Gud. 

    Epifania är en uppenbarelsens Fest. Också Jesu Dop i Jordan när Faderns röst dånade ut ur ett moln som förklarade att detta var Hans älskade son; Guds Son.
    Kana är också det en Guds uppenbarelse för där visar Jesus sin Gudomlighet genom ett stort underverk.
    Också Tabor, där ser Apostlarna Jesu förhärligade gestalt och faller ner på marken överväldigade av deras syn.

    Den dåvarande Kardinal Ratzinger säger att "kungarnas tillbedjan av det lilla Barnet blev viktigt för det kristna tänkandet därför att det visar en inre förbindelse av nationers vishet med Ordet som är Skrifternas löfte; det visar hur det kosmiska språket och människors sanningssökande sinne, leder till Kristus.
    Den mystiska stjärnan kunde bli symbolen för dessa förbindelser för att åter igen understryka att det kosmiska språket och människohjärtats språk finner deras härkomst i Faderns Ord som i Betlehem kom fram ur Guds tystnad och sammansatte bitarna av mänsklig kunskap till en helhet".
                                                                                 (The Spirit of the Liturgy)

    De olika hedniska religionerna leder inte ipsu factum fram till Kristus.
    Men Gud har givit människan en inre böjelse att tillbe och att offra.
    Ur detta uppkom religioner enligt vad människorna själva hade förstått.

    Men Guds plan var att förena alla människor i Sonen och så föra dem in i Guds Faderskap.
    Han skulle uppenbara för världen och i världen den religion, den tro, som människan själv aldrig kunnat hitta på, och som varje annan religion behöver ge vika för.

    "Meningen med t.ex. offer som finns i alla religioner, blir densamma men ändå förändrad med Kristus. Till skillnad från hedniska religioners offer, innebär Kristi offer helande, kärleksfull förvandling av en söndrig frihet.
    I Kristus har offer blivit en smärtsam gottgörelse. Återlösningen behöver en Återlösare; det är bara Han som kan knyta upp för oss den oupplösliga knuten". (Ibid)

    St. Irenaeus, på slutet av det första århundradet, förklarade meningen med de tre gåvorna: 
    De vise männen gav guld - en mycket nobel mineral och dessutom varaktig - som ett tecken på att de erkände Jesus som Konungen vars rike aldrig någonsin kunde bli förstört.
    Den ärevördiga Bede skrev (i ”Excerpta et Collectanea) att det var Melker, ”en gammal och skäggig man”, som frambar guldet till Jesus Barnet.
    De gav rökelse för Jesus eftersom de erkände Honom som den sanne översteprästen. 
    Bede säger att det var Kasper som frambar rökelsen och att han var ”ung, utan skägg och rödblommig” .
    Myrra för Offret, för Jesus skulle lida och dö för människorna.
    Det frambars, enligt den ärevördiga Bede, av Balthasar, vilken Bede beskriver som ”mörkhyad och med mycket stort skägg”.

    Jesus är född Konung men döden var inte långt borta. Herodes planerade att döda det lilla Barnet, dess litenhet och enkelhet får Herodes att känna sig hotad. 
    Men det blir inte som Herodes hade tänkt. Barnet skulle leva och växa upp. Ja, Konungen skulle dö, men denne Konung lägger ner sitt liv av sin egen vilja och när Han själv vill.

    Herodes är satans instrument för att förgöra Jesus.
    De tre vise männen kom för att tillbe, en för dem, främmande kung.
    Satan som själv vill bli tillbedd sniker sig hastigt in för att förstöra och för att döda.
    I olika tider med olika kulturers svaghet och styrka kommer den onde in för att förhindra Tillbedjan i ”ande och i sanning”.
    I varje tid anpassar han sina trick och sin taktik men han är alltid redo med nya angrepp för att få bort Barnet från människorna och så hindra Guds nåda- flöde att rinna in i deras liv.

    Med tanke på vem Kristus är så dör man hellre med Honom – för endast det är liv – än att leva utan Honom – för det är endast död.
    Alla de oskyldiga barnen fick ge sitt liv för Kristus och så fick de leva för evigt med Honom medan Herodes, som dödade barnen, fick fortsätta att leva ett liv som var dött. 

    Efter att den helige Paulus hade fått ta emot "hemligheten", eller "Mysteriet", räknade han allt annat -även det som ansågs som privilegium - som skräp.
    Vad var det för hemlighet?

    Att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.
    De gamla kungadömena hade kommit till ett slut för att bli ersatt med Guds messianska rike. Den hemligheten, säger Paulus, hade varit dold hos Gud sedan världens början. Härskarna och makterna i himlarymden skulle nu få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald genom Kyrkan
                                                                                           (jmf. Efesierbrevet 3 1-12).

    De vise männen lämnade sina stjärnkunskaper och tog ett stadigt grepp om Morgonstjärnan som just hade gått upp inför deras ögon.
    Ett möte med Jesus fick dem att gå in på en annan väg; på Kristi väg.
    De vise männen såg med deras egna välsignade ögon Jesus Barnet som är ”Guds vishet”
    och Barnets Moder som är ”Vishetens tron”.

    Sann vishet ödmjukar sig inför sanningen, känner igen den och följer den.
    ”Lyft blicken och se dig omkring!
    Alla kommer till dig(…) från Saba kommer de alla
    med last av guld och rökelse
    och de förkunnar Herrens ära!

                           "...Där fann de barnet och Maria, hans mor..."
  • Söndag 30 December

    29 december 2018 15:38
    Lukas 2:41–52.  DEN HELIGA FAMILJEN
    Jesu föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: »Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.« Han svarade: »Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?« Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag

                                           Betraktelse
    Jesus var 12 år gammal enligt hans människonatur, men Han var samtidigt evig och därför utan tid och utan ålder i sin gudomliga natur, när Han enligt sed gick upp till Jerusalem.
    Jesus var Josef och Marias Fader - de var Hans barn. 
    Jesu jordiska fader var oroad för Honom; den borttappade sonen, men Sonen var i Hans Faders tempel; i Hans Faders Hus.
    Maria och Josef lydde Gud och Hans bud men också Jesus ”gick ner till Nasaret och lydde sina föräldrar i allt”.
    Jesus, under hela Hans barndom och ungdom, ärade Maria och den rättfärdige Josef genom att underordna sig deras auktoritet. 
    Benedictus XVI menar att Jesus  därmed belyser att familjen är det primära värdet i barnets utbildning och uppfostran.

    Guds Familj är helig därför att familjemedlemmarna är heliga.

    Vad är helighet?

    Varje döpt människa är kallad till helighet.
    Helighet är inte något ytligt, ett angenämt uppträdande eller en yttre perfektion. Helighet är att låta Kristus leva i oss, i våra liv.

    Det är omöjligt för den ”gamla människan”, alltså den som är utan Kristus, eller den som inte lever enligt Kristi lära, att bli helig men det är mycket möjligt för den ”nya människan”, den som är i Kristus och lever enligt Hans lära, att bli helig.
    Ser vi på helgonens liv förstår vi att det för den skull inte alls är lätt!
    Jesus själv säger ju att ”vägen är smal och porten är trång”.

    Den Katolska Kyrkan är och förblir helig därför att Jesus är självaste grunden, stommen, det innersta av den andliga byggnaden, så Kyrkans helighet kan aldrig försvinna.
    Men i sin mänskliga uppbyggnad, är Kyrkans medlemmar pilgrimer på väg mot helighet; 
    Hur man följer den vägen och om man följer den, är för var och en att ta ansvar för och besvara. Fast vi är också ansvariga för varandra, ansvariga att söka det sanna och att delge det sanna; utan sanning kan ingen helighet finnas!
    Att vara kallad till helighet betyder också att vara kallad till att söka det som är sant och att leva enligt det.

    Hur blir en familj helig?
    De enskilda familjemedlemmarna växer i helighet, som Maria och Josef gjorde, genom att låta Jesus vara det absolut centrala i deras liv.
    Jesus är ”Helig, Helig, Helig”, därför att Han kan också delge sin helighet; ”göra helig”, den som söker att leva allt mer i Gud och av Gud och likt Gud, som blev människa i Kristus.
    Det är enbart i Honom vi finner vår helighet, det är Honom vi växer in i,
    det är i Hans helighet vi får ta del i. 
    Hans egen helighet tränger in i människan, i det mått Han får plats i oss.

    Josef placerar sin kärlek till Maria och det lilla barnet i Guds tjänst.
    Josef och Marias kärlek till Gud kommer före allting annat.
    Gud ville födas och växa upp i en familj. Han gjorde sig behövande av en far och mor.
    Den helige Johannes Paulus sa att
    ” Mänsklighetens framtid går igenom familjen”. 

    Familjen är samhällets grund, och familjens grund är det traditionella äktenskapet. 
    Mannen och kvinnan är kallade till äktenskap, det är utan tvekan den bästa, den mest fundamentala och den enda grund ett barn måste få födas in och växa upp i.

    Gud tar sin boning bland människor, Han som är evigheten, träder in i tiden.
    Även då Han var Gud var Han identifierad som Josefs son, snickarens son, Marias son, han var, kort sagt sina föräldrars son och folk kände till hans släktingar.

    Benedictus XVI sade:
    ” Den heliga familjen är förstås unik och kan inte upprepas, men samtidigt är det en ”livsförebild” för varje familj därför att Jesus, sann människa, valde att bli född i en mänsklig familj. Därmed välsignade och vigde Han det”.

    Josef och Marias äktenskap var i Guds tjänst; att ta hand om det barn som hade anförtrotts dem av Gud och samtidigt låta sig formas enligt Guds vilja för dem i deras situation.
    För de fick också leva, inte bara för deras egna lilla familj, men de fick leva och offra deras liv för hela mänskligheten.

                                      "...Han lydde dem i allt..."
  • Jul 25 December

    24 december 2018 20:36
     Lukas 2:1–14
     Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
                          Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
                          I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
     
                          »Ära i höjden åt Gud
                          och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

                                           Betraktelse
    Tidigt på morgonen när vi möter Jesus i Tabernaklet verkar det vara omgivet av Herrens härlighet.
    En speciell tystnad, en tystnad som talar klart och tydligt om ”Immanuel”; Gud med oss.
    Hans stillhet och Hans frid råder omkring ”tältet” som omsluter Honom.

    I natt vid krubban, finns det skenet: "helig, helig, helig", omkring
    Jesus Barnet. Maria och Josef lyser i det skenet.
    Också herdarna.

    Själva stallet är fattigt, mycket fattigt, spillror av nerfallet tak, fuktig stenvägg, djur avföring...
    men den heliga familjen är vacker!
    Vad märkligt att vi inte är i ständig förundran över denna otroliga Gåva i Guds Frälsningsplan! Gud blir barn! I en Jungfru! Så ung!
    Jungfru Marias enda kall är att vara Guds, att vara Hans alldeles egna:”Min vän är min och jag är Hans”.
    Från det första ögonblicket av hennes befruktning var och är hon den enda människa som den Allsmäktige så totalt kan spegla sig i. 

    Jungfrun är inflätad i Kristi kärlek och lydnad till Fadern...
    hennes ögon är på Barnet på samma sätt som Barnets ögon är på Fadern.
    Josef möter detta mysterium i tystnad, ödmjukt böjd inför Guds försyn.
    Han tar, genom sitt överlämnande till Gud, del i mysteriet av Marias ofattbara gåva att vara Moder och jungfru.
    Att Josef levde som make till jungfru-Modern visar att han redan levde i nära förening med Gud.

    Guds kärlek utvalde jungfru Maria till att bli himmelens Drottning.
    Denna Drottning födde sitt Barn i ett stall som hon sen skulle behöva fly ifrån, hon levde i landsflykt, reste från Egypten, såg sin son dö på korset. Hennes själ var genomborrat av ett svärd! 
    Hon lever i ständig visshet om att få ska älska hennes barn,
    få ska lyda Honom, få ska följa Honom.
    Hon förnimmer i sin kropp och själ lidandet Hennes son kommer att utstå och hon bär ständigt på känningar av Han smärtsamma död.
    Jesu Moder: Martyrernas Drottning.
    Att vara himmelens Drottning är att leva korsets mysterium tills frälsningsverket är fullbordat.


    ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och hon ropar i födslovåndor...och ett annat tecken syntes på himlen, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn...”(Upp. 12)


    Alltifrån skapelsen har den eldröda draken gjort allt för att komma emellan Gud och människan. Det blir allt tydligare efter Kristi födelse: satan är ständigt och outröttligt på jakt efter att förstöra Guds frälsningsverk.
    Han hatar kvinnan klädd i solen! 
    Han hatar hennes avkomma och alla de som med henne följer hennes Barn. Till tidens ände kommer han av hela sin själs mörka, svarta kraft och med hans ögons stadiga hungriga blick på själar – gör allt för att förgöra dem.
    Det verkar oklokt att inte hålla sig nära Jesu Moder. Hon är det bästa vapnet mot satans gift. Hennes främsta mission är att vara Moder;
    Jesu Moder och vår Moder.

    Jesus kom till sina egna, men Hans egna ville inte ta emot Honom.
    Inte heller vill de ta emot Hans familj.
    Med Kristi födelse har det andliga kriget nått sin höjdpunkt.
    Kristus har kommit för att ta själar ur satans händer.

    ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

    För dem som tar emot det glada budskapet om Guds frälsning och välkomnar Marias son, 
    för dem som likt herdarna behöver ljus i natten och
    för dem som likt änglarna sjunger "Ära i höjden åt Gud -
    för dem ska Morgonstjärnan gå upp och de ska belysas av dess ljus.

    Låt oss bevara oss själva på så sätt att vi kan, likt änglarna, ära Gud - besjunga Hans ära med våra liv.
    Gud har blivit männska. Det är någonting mycket stort; Han gör oss värdiga Honom själv! 
    Vad nytta är våra liv om vi inte tar emot Guds Son,som kommer till oss klädd i vårt kött och blod för att locka oss till höjderna med Honom och hela den himmelska hären?

                                          "...En stor glädje..."


     
  • Söndag 23 December

    22 december 2018 15:17
    Lukas1:39–45
    Vid den tiden skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

                                               Betraktelse
    Inte bara i sitt sköte bär hon Honom men i sin själ, i sitt hjärta och i sin röst.

    Marias röst bär Herren.

    Det var när Marias röst nådde de ofödda barnets öron som det hoppade till av glädje och Elisabet blev fylld av Helig Ande.

    ”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”

    Det är alltså Jesu röst som fyller Marias röst, som fyller Apostlarnas röst, som fyller rösterna av alla dem som har gått ut och dem som fortfarande går ut för att förkunna ordet.

    Den helige Paulus säger ju;
    ”Men då frågar jag; kanske har de aldrig hört det (Kristi ord)? 
    Visst har de det! ”Över hela jorden nådde deras röst, till världens ände deras ord”.

    Kristi ord bärs av de röster som låter sitt hjärta och förstånd uppfyllas av det. 
    ”Han befaller även vindarna och vattnet - och de hör Hans röst och lyder Honom”.
    Herrens röst är mäktig!
    Hos profeten Jesaja liknas den vid ett dån; 
    ”Hör dånet när Herren vedergäller sina fiender” 

    och hos profeten Hesekiel är
    ”dånet av Kerubernas vingar likt den Allsmäktiges röst då Han talar”.

    ”Det betyder inte (ledsamt nog) att alla de som talar i Kristi Namn bär Hans röst!

    ”..inte alla som säger Herre, Herre till mig ska komma in i Himmelriket”.

    Alla som säger sig vara kristna talar inte å Guds vägnar.
    Särskilt i denna synkretistiska tid då det talas om många möjliga vägar och gudomligheter utöver Kristus som skulle kunna ”fungera” lika bra. Andlighet som andlighet! 

    Vi kan inte ta för givet att vi talar om samma Gud när vi talar om Gud. 

    Med en tro som förflyttar berg sveper Jungfru Maria fram i Judea bergstrakter, fylld av Guds Närvaro kan hon inte annat än att ge – inte sig själv- men Herren, till de som möter henne.
    Dagligt mottagande av Eukaristin gör oss lik henne, förvandlar oss till ”andra Kristus”, bli som hon,
    levande Tabernakel av ”Emmanuel mitt ibland oss”.

    Eukaristin måste få falla ner i en själs bördiga jord för att kunna verka med sin kraft, för även Eukaristin, i en karg jord verkar inte, förvandlar inte.
    Jesus i Maria sträcker sig ut till Elisabeth och till barnet hon bär:
    Johannes skuttar av glädje, rent av dansar framför sin Herre som en gång David hade gjort framför Guds Ark. Elisabeth fylldes av Helig Ande och talade profetiska ord.

    Vad hade hänt?

    Marias röst hade nått Elisabeths öron.

    ”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”.

    I varje ”Var hälsad Maria” i Rosenkransen, når vår röst Maria, Jesu moder. På ett omvänt sätt når vi Jesus genom Maria, genom Maria når vi dem vi ber för. 
    När man ber Rosenkransen välsignar man henne igen och igen, den bedjandes röst når fram till henne och därifrån genljuder den hos Gud.

    Marias hälsning fortsätter, hennes röst ekar genom tiderna och världens alla bergstrakter - och når även de hjärtan som hitintills varit stängda.
    Barnet hon bar inom sig bär hon fortfarande på och till dem som hör hennes röst och svarar henne:”välsignad är du bland kvinnor” ger hon sitt Barn. Hon visar hur man tar emot Honom, hur man älskar Honom och ger sig till Honom, hon visar hur man växer i ödmjukhet, bön, tystnad och i kärlek till Barnet.
    Hon lär oss att lyssna, att bära Honom inom oss...och i vår röst.

    Elisabeth var sex månader havande med Johannes när Guds välsignelse kom till honom genom Maria.
    En sån välsignelse Maria var för Elisabeth! Och för den lilla Johannes som blev fylld av glädje i sin själ redan innan han var född!
    Maria är en välsignelse för Jesus och för jordens alla människor därför att Gud ville att hon skulle vara det. Han ville ha det så.
    Hur rätt det är av Gud att skapa denna vackra Jungfru till sin Mor och sitt tempel. Och så ge henne till oss.
    En sån tröst det är att veta att det finns en människa som aldrig har sårat Gud vare sig i sina tankar eller handlingar.
    En människa som alltid och oavbrutet varit vid Hans sida, varit för Honom och med Honom.
    Fullkomlig lydnad och hängivelse; 
    det som Gud är värd att få från Hans skapelse...

    ”då sa jag: Se, här är jag...jag har kommit, Gud, för att göra Din vilja”.

    "Om ni idag hör Hans röst - förhärda inte era hjärtan".

    Jesus växer i Maria... Barnet i henne är Gud...de är nära varandra i hennes inre..
    Han formas till människa Hon formas till barn, lärjunge, tjänarinna och brud.
    Lyssna till Maria sittandes i tystnad, med Jesus Barnet inom sig... deras konversation och ömsesidiga kärlek…

    Vi kommer aldrig att erfara, begripa eller förstå den vackra hemligheten... Rösten Han talar till henne med,,,
    orden i hennes hjärta, i hennes mottagliga själ;
    ”Herrens röst över vattnen,
    Ärans Gud dundrar,
    Herren hörs över de stora vattnen,
    Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt

    ”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”

                            ”...När mina öron hörde...”