Lukas 20:27–38
 
Vid den tiden kom några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — till Jesus och frågade: »Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.«

                                             Betraktelse

Folk gifter sig och får familj och så lever vi vidare på jorden.
Men det är tron på uppståndelsen som ger liv till den förpliktelse som äktenskapet innebär.
Tron på uppståndelsen ger mening till, och förklarar varför en familj vill kämpa sig igenom motstånd, barriärer och svårigheter - och växa, leva! Uppståndelsen ger mening och ljus till äktenskapet.

Så är det också i ett Gudsvigt liv. Uppståndelsen ger ljus till var dags rutin och arbete, till hur vi lever tillsammans i en kommunitet. Också till trofasthet i bön, och lyhördhet till Guds ord, vilket leder fram till iver för själars frälsning: människors eviga liv.
LIV.
Bara Gud kan ge liv och evigt liv. Äktenskapet eller Ordenslivet är inte det slutgiltiga, men är menade att vara vägar till Liv. Och måste ses som det.

Paulus talar idag om att förkunna ordet för själars frälsnings skull. Han ber om bön för att Herrens budskap snabbt ska spridas - inte för att han ska få medlemmar till Kyrkan men för själars frälsnings skull. Den Katolska Kyrkan är Jesu Kristi Kyrka, grundad av Jesus Kristus för själars helgelse och frälsning. Det är alla människors möjlighet och plikt att träda in i den Katolska Kyrkan och att underställa sig hennes auktoritära lära. Det är Gud som talar till människor, inte enbart genom Skrifterna, men också genom Tradition och Kyrkans läroämbete. Vi måste tro det Jesus lär oss genom Hans Kyrka. Det går emot kärlekens bud att vara likgiltiga eller att uppmuntra människor att leva i villfarelser.
Människor har rätt till hela sanningen.
Kyrkan är Kristi Brud, hon är det Nya Jerusalem och genom den heliga Eukaristin ger hon oss en försmak av Guds rike.

Paulus söker att sprida Kristi doft genom ett sant budskap. Gud ger gåvor av nåd för att vi ska kunna leva det Han kallar oss att leva.
Inte utan svårigheter.

Ett liv i celibat är en sån gåva och nåd.
Celibat är bland annat ett vittne till det som ska komma: evigt liv där ingen man eller kvinna längre gifter sig men lever som änglar.

Kristus är vår sanne Brudgum och i det celibata livet har vi börjat att leva av den verkligheten. Snarare än att ett sånt liv skulle vara snävt och omänskligt...så är det en unik gåva i frihet och glädje - för dem som har blivit kallade till det och tålmodigt fortsätter att leva det.
Ett sant celibat liv leder till en innerligt nära kommunion först och främst med Kristus och sedan med människor. Vi förenas redan nu i ljuset och hoppet av uppståndelsens kärlek som av Andens kraft spränger alla jordiska gränser.

Jesus säger att Moses redan har bevisat att de döda uppstår när han talade om Gud som Abrahams, Jakobs och Isaks Gud.
Vari ligger det beviset?
- Om Gud är Abrahams, Jakobs och Isaks Gud så lever de!
Gud är Gud över de levande, inte de döda.
Abraham, Jakob och Isak lever någonstans även om de har varit döda sedan länge, länge.
Låt oss vara levande i tron, tron som kommer från Kristus och som är en gåva för de levande. Tron leder oss in i uppståndelsen därför att den utmanar vårt förhållande till den levande Guden.
Mycket av det Jesus sa ville många inte lyssna till därför att det berörde dem där deras tro inte räckte till.

Jesus gick för långt, sa man. Nu säger man likadant; Den Katolska tron går för långt, den begär för mycket av människor och människor når inte upp till det. 
Det som Kristi tro alltid lärt och människor av varje folk, ras och stam genom årtusenden tagit emot, slipas nu ner till vad som liknar hedendom..
Men Gud är levande och Han, nu liksom förr, kräver tro i våra liv och liv i vår tro.
För att tron ska leva vidare i oss måste den underhållas av kärlek till Gud; den som älskar mig gör min vilja, säger Jesus. 
Vi behöver hålla fast i en tro som är levande, inte döende.
Första budordet.
Älska Gud. 
När vi ställer människan i första plats, utan hänsyn till Guds budord, behövs ingen tro, inte heller Kyrkan, bönen eller Sakramenten.
Men söker vi liv så är det hos Jesus och Hans Kyrka vi ska söka, för därutöver finns det helt enkelt inget liv! Kristus är Livet - Kyrkan är Hans brud med vilken Han är evigt förenad; ”vad nu Gud har sammanfogat, de må människan icke åtskilja”. 
Jesus i den heliga Eukaristin ger oss liv och evigt liv. 
Varför skulle vi tro att det går lika bra utan det?

Vi tror på Honom som säger;”Jag är Sanningen och Livet, Han ska resa upp de döda i ett litet ögonblick. De som har dött i Kristus ska uppstå oförstörda och de ska få ett nytt liv i en ny förhärligad kropp i en ny himmel med Gud och Hans hushåll. Detta till Guds eviga ära och förhärligande. Halleluja!
Vi upprepar med den helige Paulus; ” be för oss att ordet vinner spridning och anseende”.

                                   ”…De som befinns värdiga…” 
…

 Lukas 19:1–10
Vid den tiden kom Jesus in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: »Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.«
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: »Han har tagit in hos en syndare.« Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: »Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.« Jesus sade till honom: »I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.«

                                               Betraktelse

Sackaios längtade att komma ut ur det han fastnat i... han hade  krävt människor på pengar ganska länge vid det här laget...Sackaios hade trasslats in i en väv av syndens hopplöshet, han ville ut, men hur? 

Vad skulle han göra istället?  

Nu fanns där en gnista av hopp i själens vrå.
En lite låga, flämtande, svajande och svag, förde honom upp i trädet för att se på Jesus...han ville komma nära Honom, falla på knä och ropa;
”Herre förbarma dig”!

Men han var liten, det var så han såg sig själv; obetydlig, ful och syndig i sin själ. Inte kunde väl han gå fram till denne man…han visste inte heller vem Jesus egentligen var…

Jesus skulle inte ens se honom, det fanns andra i den stora folkmängden som var mer värda Jesu uppmärksamhet…det fanns ju de som var sjuka, och det var ju inte han..eller var han?
Där fanns också lärjungar och vänner till Jesus, nej, han kunde inte gå fram till Honom, Sackaios skulle nöja sig med att få se en glimt av Jesus.

När Jesus gick längs vägen och kom allt närmare trädet där Sachaios hade klättrat upp rörde sig någonting inom honom, den tynande lågan flämtade allt ivrigare och ville höja sig upp ur askan av en gammal eld som för länge sedan hade brunnit av kärlek till Gud och människor.

Jesus såg Sackaios längtan efter frid, Han såg att
hos Sackaios fanns potentialen att - likt en knopp om än så svag, i kontakt med ljus och värma - börja blomma.
Kom ner! 
Jag ser dig!, jag ser mer än din synd och litenhet, Jag ser  den flämtande lågan…
”det knäckta strået bryter Han inte av, den tynande lågan släcker Han inte” 
( Jesaja 42;3).

Jesus kommer oss till mötes på olika sätt.
Han kommer till oss, för att som i Sackaios fall, visa oss hur tilldragande omvändelse är.
Han ber oss att ”skynda ner” för att möta Han som är mild och ödmjuk... möta Honom som söker våra hjärtan för att ge dem liv.

Sackaios tjänade varken Gud eller människor, men denna dag kom räddningen till honom; längtan till helighet började spira;
”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande”.

Sackaios liv började bära frukt - även om det nu blev ekonomiskt lönlöst…
han ger tillbaka det han stulit.
Han ger i glädje - även om det kostar - och i lydnad till Jesus som älskat honom och kallat ner honom från skammens gömställe.
”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du Gud, icke förakta”.

Jesus grät över Jerusalem därför att de inte kände igen Herrens besök..hur många det finns som inte känner igen Hans besök!
Men för Sackaios blev det ett speciellt möte; han blev Abrahams son, en ättling av Guds löfte.

En präst som ville erfara hur det var att vara fattig och att vara i behov av människor, tog sig till ett av de Skandinaviska länderna utan ett öre på fickan. Han blev hungrig och när han passerade en trädgård där det växte äppelträd bad han kvinnan som påtade i trädgården om ett äpple. Kvinnan svarade:”Varför skulle jag ge dig ett äpple?”, och så påtade hon vidare.
Förhoppningsvis blev kvinnan senare varse om den nåd Jesus ville ge henne genom den förbipasserande prästen. Det var Jesus som gav henne en chans att ge, ge till Jesus i den förklädde, i detta fall fanns också den sakramentala Kristus närvaro.

Kristus kallar oss ner från höjderna av tillbedjan av oss själva - för att Tillbedja Gud i Ande och i Sanning. 
Han lär oss att minnas Honom, att (be)söka Herren i tystnaden av våra hjärtan, och i vårt minne; genom att påminna oss om Hans ord.
Som i Sackaios liv så och i vårt; Jesus belönar våra bemödanden att se Honom.

”Mitt hjärta säger om Dig: sök Hans ansikte! Ditt ansikte Herre söker jag. Göm inte Ditt ansikte ifrån mig”.

Omvändelse är frukten av att finna sig själv kärleksfullt betraktad av vår Herre....som Sackaios gjorde, gömd uppe i ett träd.
 
                           ”... söka efter det som var förlorat...”
…

Lukas 18:9–14
Vid den tiden riktade Jesus denna liknelse till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
                                                  
                                           Betraktelse

Han gick upp för att be. 
Så stod han inför Gud, där han prisade sig själv samtidigt som han i sitt inre öste glåpord över mannen strax bakom honom. 
Han uppskattade sig själ som näst intill fullkomlig, och i jämförelse med mannen bakom honom, var han överlägset den bättre.

”Den som upphöjer sig skall bli förödmju­kad, och den som ödmju­kar sig skall bli upphöjd”, säger Skrifterna.

För att nå himmelsk upphöjelse - lär Jesus oss - är ödmjukhet den enda vägen. Kristus, även ”då Han var Gud vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt”.

Han steg ned från himlen och nådde den absoluta botten av misär, Han var inte bara tjänare men en utkastad som dödades utanför murarna. 
Därifrån upphöjde Gud Honom och gav Honom plats på Faderns högra sida varifrån Han ska komma för att döma levande och döda. 
Han är Kristus Konungen.

Den helige Paulus levde i Gudsfruktan, vilket enligt den helige Benedikt av Nursia är det första steget på ödmjukhetens stege.
Skrifterna lär att Gudsfruktan, som är en av den Helige Andens gåvor, är början till vishet - för dåren säger i sitt hjärta ”det finns ingen Gud”,  och tror sig inte behöva frukta varken Gud eller människa. 
Men det finns också de som säger i sitt hjärta att Gud finns men att Han inte behöver fruktas eftersom Hans Barmhärtighet alltid finns tillgänglig; man kan alltid ropa på Guds barmhärtighet och - vips, så är den där!

Faktum är dock att om vi lever mer eller mindre med samma självupptagenhet som den självgode mannen i Evangeliet så är det knappt möjligt att vi plötsligt ropar BARMHÄRTIGHET!, på vår dödsbädd. 
Om vi inte levt ett liv i tro, om vi inte har kämpat mot synd, om vi inte håller Guds bud, om vi inte försöker följa Kristi Väg…hur ska vi ropa på Hans Barmhärtighet?
För att möta Guds barmhärtighet vid dödens sista timma behöver vi ha mött den någon gång under vårt liv. 
Mannen som idag prisade sig själv och såg med förakt på sin nästa…hur ska han ropa på barmhärtighet när han inte anser sig behöva den? 

Mannen strax bakom honom som slår sig mot bröstet och ber om förbarmande, är Guds sändebud till Farisén. 
På så vis talar Gud till oss; genom andra, genom händelser….
Varje Guds sändebud bär också nåd med sig för den som han är sändebud till. 
Ska den självgode mannen snappa upp nåden han får genom den förklädde Jesus som stod avsides och som inte vågade lyfta upp sin blick? 
Ska han omvända sig och också han sänka sin blick och slå sig mot bröstet i ett helhjärtat Kyrie Eleison?? 

Ska hans ögon öppnas så att han kan se detta gudomliga ögonblick? 

Det beror på hur han medarbetar med Guds nåd, det beror på renheten i hans hjärta; Guds nåd saknas aldrig, men vår ödmjukhet saknas. 
Vår längtan efter Gud saknas, vår tacksamhet till Gud saknas, vår självkännedom saknas, avsky och fasa för synd saknas…allt detta som är grund till lyhördhet för Guds ord, Guds handling och Guds tålamod.

Aposteln Paulus har levt sitt liv för Gud, han har sprungit Guds ärende till fullo, och vet med sig att hans tid nu är slut. Han har sprungit jordens himmelska kretslopp, han har frid därför att han har varit trofast Guds ord, Guds kall och Guds lag. Han har inte förvrängt ordet eller tillkallat falska gudar...Paulus lider och har lidit hunger, törst, förföljelse, fängelse, slag, piskrapp, stening…Paulus ropar på Guds barmhärtighet för hans förföljare. 

Han ser redan, inom sig, himmelen öppen för honom och han vet att den ska bli öppen för alla som följer hans väg av trofasthet och självförnekelse för Kristi skull. Paulus säger att himlen är öppen för alla som ”längtar efter Guds ankomst”…
Han ger detta ”testamente” till Timoteus som blir kvar på jorden för att fullfölja det Paulus påbörjat; Paulus är ett föredöme för Timoteus och för de som kommer efter honom. 
Rättfärdigheten gör oss redo för barmhärtigheten, i Jesu blod och i vår strävan - är vi rättfärdigade genom Hans barmhärtighet.

”Herren hör den som ropar till honom, genom molnen stiger den ringes bön”;
tullindrivaren gick tillbaka hem från sin bön, fylld, därför han hade tömt sig inför Gud, medan Farisén gick hem tom efter bönen eftersom han var fylld av sig själv.

Den helige Benediktus tolfte och sista steg i ödmjukhetens stege består i ”…att ha huvudet böjt och blicken sänkt mot jorden..betrakta sig skyldig för sina synder och att se sig själv redan stå inför den fruktansvärda domen. Så säger han sig alltid i hjärtat det som tullindrivaren i Evangeliet sade med ögonen mot marken;”Herre, jag är icke värdig, jag är syndare, att lyfta mina ögon mot himlen.
Av kärlek till Kristus har det goda blivit en vana och dygden en lust”.
                            
                                 ”…den som ödmjukar sig…”
 
…

 Lukas 18:1–8
 Vid den tiden gav Jesus sina lärjungar en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’ » Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«

                                              Betraktelse
Att söka sig rikedomar och/eller inflytande, kan ofta, som i domarens fall, lätt ta oss bort från Gud. Istället så är ödmjukhet och även svårigheter  ofta en öppning till att komma närmare Gud.
I vår styrka behöver vi inte någon, i vår fattigdom är vi i behov av andra. 
Att be till Gud är att behöva Honom.
I bön lär vi oss att förhålla oss till Gud; vi lär oss att lyssna och att tala till Honom; vi lär oss att låta oss bli älskade av Honom och vi lär oss att älska Honom. 

Ständig bön är ett sätt att leva. Både Jesus och den helige Paulus uppmanar oss till det.
I bön överlämnar jag mig till min Fader, som jag vet, inte är en likgiltig domare. Han vet vem jag är och Han vet av mina behov - mer än jag själv gör. 
När Gud blir en del av min dag och en del av min natt, så har Han blivit en del av mitt liv, då börjar jag ropa ut till Honom dag och natt.
Tro leder oss in i överlämnandets bön.

Benedikt XVI:e sa om de skriftlärde i Bibeln att de kände till alla möjliga tolkningar och att de kunde citera allt utantill men att Skrifterna var för dem som en sorts atlas som man läste i ren nyfikenhet, ett konglomerat av ord och meningar som läses i studie syfte och sedan diskuterar länge och väl.

Istället vill Guds ord bli kontemplerat, läst i längtan efter att få samma sinne som Kristus.
I Guds ord söker vi Kristi ansikte.
Guds ord vill bli drucket och tuggat och ätit med ett hjärta som söker och  finner Författaren.

Ordet och Kyrkans tro är ett och det är underbart i våra ögon!

Änkan insisterade på hennes rätt och till slut fick hon domaren att gå med på att ge henne det hon bad om.
Bön och uthållighet.
Bön och uthållighet är vad som behövs för att en dag finna att man plötsligt kan gå in och ut i Skrifterna och finna bete.

Att be - utan att tröttna. 
Det tycks, och blir en allt vanligare uppfattning - även i Kyrkan - att bön inte är viktig, inte användbar…bättre är det istället med sociala insatser och verkliga praktiska arbeten, mer information och kommunikation ja, allt som är produktivt..
Så vi kastar oss in i produktionen: medel för våra mål. Vi kastar oss in i samhället och vi kastar oss in i våra bröder och systrar... men faktum är att vi vänder oss inte längre till Kristus.
Jesus talar om de utvalda som ropar till Gud dag och natt. Talar Han då inte om Kyrkan vars bön aldrig upphör?, ...men bönen blir omformad och omgjord till aktiv socialpolitik. Vi vänder oss direkt till våra bröder och systrar för att förena oss med dem och dem med oss och - det är Gud!,
det är bön, säger man!

Vi upphör med bönen, för bön förutsätter tro. 
Så Jesus ställer frågan om Han kommer att finna någon tro när Han, en dag, kommer tillbaka till jorden. 
Kommer Han att finna tro?

Att Gud skulle ha velat alla religioner, är inte det ett trolöst påstående?    
Är inte påståendet "att sambos som är trofasta varandra har äktenskapets nåd"..ett trolöst påstående?
Är inte påståendet "att de som objektivt är i dödlig synd ändå kan ta emot den heliga Eukaristin".,.ett trolöst påstående?  
Är inte påståendet "att den Katolska Kyrkan ska beblanda sig med natur religioner och lära sig av dem"…ett trolöst påstående?
Att be med dem som ber till hedniska gudar.. är inte det en trolös akt?

Endast tro är inte tillräckligt för katoliker; vi måste också lyda, t.ex. de tio budorden.

Jesus visar att bön är nödvändig för att kunna hålla sig kvar i den tro vars frö var sått i vår själ vid vårt dop. 

Jesus själv lär oss att be "Fader vår". Men Kyrkan har sedan Hennes början också bett andra böner eftersom den Helige Ande ger ljus och inspiration till Kyrkans barn så att de kan förstå att använda sig av allt det som Jesus sagt i det Nya Testamentet och det som Han sagt i det Gamla Testamentet, t.ex. i Psalmerna .
Hela Evangeliet och Kyrkans lära är, kan man säga, en förlängd "Fader Vår".

Som Dom Prosper Gueranger sa;” Vi behöver bön mer än någonting”
                                                      ” Vi vet inte hur man ber”
Detta innebär att de troende har ett ansvar att söka hjälp av den Helige Ande.
Dom Gueranger försäkrar att;”
det är i den Heliga Kyrkan som denne Helige Ande bor. Han kom ner till Henne  som en vind och uppenbarade sig i uttrycksfulla symboler av eldstungor.
Ända sedan den dagen; Pingstdagen, har Han bebott denna utvalda Brud. Han är principen av allt som är i Henne. Det är Han som driver fram Hennes böner, önskningar, lovsånger, entusiasm och även hennes sörjande".

För att veta hur vi ska be behöver vi inte sträcka oss bortom; Kyrkans tradition, Officiet, Mässan, Altarets Sakrament eller den traditionella katolska meditation och kontemplation som de otaliga av Kyrkans helgon och mystiker har inspirerats av och fört vidare. 

” Han ger denna Brud allt Hon ber om, för Herren har Henne så kär; lycklig är då den som ber med Kyrkan och förenar sina egna böner med Henne”. 
                                                                                    (DomProsper Gueranger)

Bön är ett uttryck för tro. Bön uttrycker den tro man har - eller inte har.
Som man tror, ber man. 

Som man tror förkunnar man. 

                        ”…ropar till Honom dag och natt…”
…

Lukas 17:11-19
Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galiléen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

                                          Betraktelse
Vi gör misstag, handlar själviskt, syndar och felar…
det lägger sig så sakteliga likt ett täcke eller ett töcken över våra hjärtan och hjärnor, och vi ser oklart. 
Andlig blindhet.
Oftast vet man inte med sig att man är andligt blind; skulle man veta det skulle man inte längre vara bind. 

Det är faktiskt nödvändigt att be Jesus om att få gå i Hans ljus, be Honom att Han uppenbarar för oss vår blindhet. Den som vill ta emot en annan - måste bereda plats för denne - så också om vi helhjärtat vill ta emot Jesus; bered plats för Honom.

Hans ord är en Nåde-Källa.
Hans ord renar vårt sinne och ger oss ljus.
Vi behöver låta oss dras in i Guds ord, meditera på det, först och främst därför att Gud har velat tala till oss - och vi borde lyssna. 

Vad säger Gud om sig själv? - 
” I ringhet kommer han..
Din Konung som kommer till dig….
Han ska träda fram som Herde med Herrens kraft…
kom till Mig så får ni leva…

Vem säger Han att Han Är?
Hörnstenen..
Tältpluggen…
Härskaren….
Styrka…
Frälsaren…
Evig Gud…
Vinrankan…

..att söka närhet till Gud i det Hans säger... 

Ännu en Nåde-Källa
är den heliga Eukaristin; 
Tillbedjan av det Allra Heligaste Sakramentet; där, i en inre, uppmärksam tystnad - talar Gud, för där framför oss finns Jesus Kristus, Hans Kropp och Blod, Hans Själ och Gudomlighet. 
Inför Honom, klarnar mycket.

Ännu en källa av nåd
är den heliga Jungfrun. Beskåda Marias ansikte, lyssna till hennes ”Magnificat”, be henne komma nära.
Hon renar våra ögon från andlig gråstarr, vår själ från syndens konsekvenser som sätter sig fast i själen som spetälska sätter sig på kroppen.

Gud har skapat oss för att möta Hans Kärlek och Hans Sannings ljus så att vi ska kunna ära och tacka Honom nu och i all evighet!
Vi har öppnat oss för Gud när vi börjar att tacka och lova Honom, för det är då vi har känt igen Hans obeskrivliga godhet mot oss;

”Hur ska jag återgälda Herren alla Hans välgärningar mot mig? 
Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren”.

Räddningens bägare är den bägare som Jesus själv drack och som vi, om, och när vi är tillräckligt tacksamma, ska få ta del av, för det är tillbörligt och rätt att överväldigas av tacksamhet inför Jesus som har frigjort oss från de bojor som från våra första föräldrar har kommit ner till oss i generationer efter generationer. 
”Folkens gudar är demoner”, säger Psalmen ( Ps.95 Vulgata), men vår Herre har befriat oss från dessa hedendomens gudar; från en evig, andlig och kronisk spetälska. 

Naaman doppade sig sju gånger i Jordan för att bli helad. Vi behöver också, likt Naaman, doppa oss sju gånger i Jordan d.v.s. renas från konsekvenser av de sju huvudsynderna som i sin tur leder vidare till de synder som grenar sig ur dem. De lägger sig lager på lager och ger märken i våra ömtåliga själar.
Bara Jordans vatten; den Helige Andes renande kraft kan återställa själens renhet.
Han gör det genom bön och bikt, genom händelser i livet och möten med människor. 
Om allt får ske enligt Hans försyn, som är sammanflätad med frälsningsplanen Han har för var och en, så ska allt gå bra.

Som de spetälske i Evangeliet så går också vi till prästen och doppar oss i Jesu dyrbara Blod, dricker från Källan av det friska vattnet som porlar ur Jesu Hjärta; en nödvändighet för de som vill följa Kristus, en nåd och en oersättlig gåva av Guds Barmhärtighet.
Guds nåd och generositet är något Han har rätt att få tack för, och vi är skyldiga att ge Honom!
För Gud ger oss gåvor och helar oss - inte bara för att vi ska bli helade - men för att vi ska söka oss till Honom och följa Honom  - så nära som möjligt!
Vi kan inte bara ta emot gåvor från Herren och sedan gå vår väg som om vi gjort allt själv. Eller som om Gud har skyldigheter gentemot oss!

I den minsta gåvan ger Gud sig själv!
Hans kärlek är total i allt Han ger och gör!
Det är Honom vi ber om att få möta i gåvan Han ger!

Hur kommer det sig att bara en utav tio män gick tillbaka till Jesus för att tacka Honom och falla ner inför Honom i Tillbedjan?

Kanske därför att det inte räcker med att ha det bedrövligt och svårt, eller att vara mycket sjuk, för att känna igen Herren som ständigt kommer oss till mötes.
Den som är fattig i anden kan tacka Gud och Tillbe Honom!
Nio hade blivit renade i kroppen bara en hade blivit renad i sin själ!

Den egentliga gåvan mannen fick, var tron! ”Din tro har hjälpt dig”, säger Jesus till honom. 

Alla 10 var lika sjuka, alla 10 bad Jesus om hjälp; bara en hade tro.

I Guds Vishet har vi blivit förutbestämda till en så stor kärlek att vi inte bara blir befriade från spetälska men vi är även kallade till gudomliggörande -förvandling i djupet av vår varelse.
         
                     ”…vänt tillbaka för att ge Gud ära…”
…