Marias lamm i St Josefs katolska Kloster

Guds ord varje vecka från Marias lamm

  • Söndag 15 Juli

    14 juli 2018 18:34
    Markus 6: 7-13
    Vid den tiden kallade Jesus till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

                                            Betraktelse
    Jesus i sin överväldigande kärlek och barmhärtighet lät sig födas av en kvinna. 
    Gud använder sig av människors och änglars medling.
    Först bland dem, är Jungfrun Maria speciellt benådad. 

    Jesus är den absolut unika Mediatorn för det är bara Han själv – Lammet,Offret - som förenar människan med Gud.

    Men alla andra förmedlare får deras effektivitet, eller bättre, fruktbarhet, från Jesus i det mått de själva är förenade med Kristus och i det mått de förenar sitt handlande med Hans. 

    Därför är det klart att Maria är den första och största bland dem, då ingen har ”medlidit”, offrat, älskat och förenat sig med Jesus, såsom hon gjort.
    Jesus grundade en Kyrka i vilken medling mellan jord och himmel ständigt försegår.

    Apostlarna fortsätter Jesu Frälsningsarbete, “Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (John 20:22-23). Så tjänar Kyrkan hennes barn: helande, renande, närande och befriande.

    Det ” universella kallet till helighet” är för alla. 
    Men allt är inte samma sak och alla är inte samma.
    Biskopar är inte lekmän och präster är inte biskopar. Lekmän är inte detsamma som Guds vigda. Lekmän tar inte prästens plats och präster tar inte lekmäns plats.

    Men världen avgudar jämlikhet där allting flyter in i varandra och skillnaden rinner ut som sand mellan fingrarna...
    världen gör allt för att se denna demokratiska anda åtlydas i Kyrkan.

    I Guds ordning är saker och ting distinkta.
    Vi är rädda för det distinkta. Klara, tydliga skillnader, olikheter.
    Men om vi tappar vår distinktion tappar vi vår identitet.
    Och det är just det vi gör.

    Vi har så få kallelser i Kyrkan. Kanske därför att det sekulära och det religiösa har flutit in i varandra och gjort det smaklöst!
    Vi föser bort det heliga som om det inte längre finns och upphöjer det naturliga, det kroppsliga - och säger att det är tillräckligt heligt.

    Istället för att se det lilla som en återspegling av det stora, gör man det stora litet.

    Kristus har ett distinkt budskap. Frälsning, rening, befrielse, helande, näring.
    Allt handlar om att göra sig klar inför Lammets bröllop, att kunna komma in på Hans Fest. Med de rätta kläderna!
    Det är inte så, som världen säger, att den Katolska Kyrkan håller sina barn med järnhand,
    snarare är det världen som i sin falska frihet sitter fastklämda i Järnhandens hårda grepp.

    Om vi inte lever enligt den tro Kristus har givit oss, men blandar ut den med ett världsligt paradigm, så tappar vi vår identitet - vad värre är, vi förlorar Jesus.

    Låter man den Kristna tron urvattnas dör den också bort och ett 
    vakuum bildas, för något måste ju ersätta Kristus, Hans eviga lära och Hans Kyrka.... 
    Vakuum förblir inte vakuum men de onda krafterna ser till att det snart fylls upp med något annat.
    Det kan lätt ses i den nutida villrådiga kalabaliken där man ger upp tron för att upphöja kroppens förträfflighet...

    När tron på Kristus och Hans Kyrka försvinner, dyker personlighetsdilemman och själv-identifieringsförvirring upp.
    Man vet inte längre vem man är..vem människan är.
    Att fylla vakuumet med sånt som världen föreslår, gör vakuumet istället allt större, allt djupare och allt bredare... 
    Tomheten blir allt större och man måste ständigt hitta nya saker att tillfredsställa sig med.
    Sökandet ut ur vakuumet fortsätter -
    men den gömda skatten förblir utom räckhåll.
    För man söker i fel riktning. Det är riktningen de flesta går.
    Bort från Kristus.

    Just därför håller vi på att utveckla en enorm tolerans, vi lär oss att säga ”ja” till allt och alla.
    Viljan och känslan till kamp mot det som är ont, fel, falskt och hedniskt – har dött sin död i toleransen.

    Vi är borttappade i det att det onda är lika bra som det goda eller rättare sagt: allt är subjektivt och relativt.
    Med andra ord: synd finns inte så allt går bra…..
    ”när tron på Kristus, på Hans lära och Kyrka urvattnas, försvinner tron och kvar blir...mörkret.

    ”För det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Efesierna 6:12).

    Kyrkan har blivit given makt över onda andar.Ont måste kämpas emot. Gud är fiende till det onda.

    När inget längre är distinkt så är inte heller ont distinkt från gott och med det har vi blivit manövrerade till att istället för att älska det goda -
    tolerera allt!

    Varför blev Apostlarna skickade till att
    predika omvändelse för alla?
    Varför fick de kraften att driva ut demoner?
    Varför ville Jesus att de skulle vara fattiga och enkla och ha tillit till Hans försyn?
    Och varför skulle de sopa av dammet på deras fötter när byarna och städerna de ville predika i - inte tog emot dem?

    - Därför att Guds folk skulle bli friköpt!
    - Därför att vi skulle vara till Hans pris och ära!
    - Därför att Kristus har välsignat oss med alla andliga välsignelser som    finns i himlen!
    - Därför att Han har utvalt oss i Kristus för att stå heliga och fläckfria inför Honom – i kärlek! 

    Det var det som var Hans eviga beslut!

                                   ”...Skaka av dammet...”
  • Söndag 8 Juli

    7 juli 2018 17:32
    Markus 6:1-6
    Vid den tiden kom Jesus till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.« Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro.

                                           Betraktelse

    Människan har en inneboende förmåga att vara självisk och blind.
    Hon söker ofta det som inte är bra för henne - ännu mindre det som är bra för andra.
    Hon dras till det som ”känns” bra.

    Känslor har ju i Sverige blivit - sedan länge - en avgud. 
    Vi böjer oss med allra största respekt till känslor.
    Här handlar det förstås om vårt egos känslor.
    Det är den fallna naturens högsta referens.
    Den går parallell med min subjektiva tolkning av rätt och fel, bra och dåligt, sant och falskt. 

    När vi lever och upprättar våra liv efter ett sånt paradigm försvagas vi avsevärt i vår vilja och i vår intelligens.
    Därför blir vår förmåga att leva i tro hopp och kärlek minimala. 

    Viljan och förnuftet behöver en dygdens grund. Detta är avgörande, inte bara i ett liv med Kristus, men överhuvudtaget för att bygga upp en familj och ett samhälle.

    Dygder är lika viktiga idag som det var för 500 år sedan.
    Dygder är strävandet att överkomma själv centrering.
    Det kanske låter strängt och grått för ovana öron men det är den enda vägen till kärlek, till tro och till hopp.

    Dygder kommer från faktumet att vi har en kropp.
    I kroppen upplever vi den ständiga kampen mellan det andliga och det sinnliga.
    I varje mänsklig akt finns det en avsikt och ett utförande.
    Utan dygd kan jag ha ett bra syfte, men inget utförande!

    Jag behöver dygder därför att utan dem, älskar jag den ena dagen men den andra dagen ignorerar jag, eller t.o.m. hatar jag, den jag igår älskat...
    det behöver, i känslornas värld, inte ens röra sig om dagar, utan minuter!

    Vi har blivit skapade för himlen, inte för detta jordeliv.
    Jordlivet är ett slags sköte, ett moderliv för himlen, för evigt liv med Gud.
    Men om vi väljer att ta ut saligheten redan nu så blir jorden en möjlig språngbräda till evig frånvaro av Gud. Alltså, om vi inte tycker att det är roligt med dygder så gör det ingenting i den här världen, men utan dem, ingen himmel! Därför vi talar om dygder för mitt liv med Gud.
    Inte dygder för att jag ska få ett bättre minne, en trevlig och lugn attityd, för att jag ska kunna avhålla mig från bakelser så att jag inte blir tjock..men dygder som gör det möjligt för mig att leva ett liv i tro hopp och kärlek, och kunna göra Guds vilja.

    Någon sa: man måste ha dispositioner för att be.
    Nej, det finns inga såna dispositioner, alla måste be till Gud.
    Be lär man sig genom att be.
    Man måste vilja det. Man vill det därför att ens intelligens säger en att Gud är Stor, Han är Allsmäktig, Han är Skapare, Han är Frälsare, Han uppehåller våra liv.
    Bönen är ett gensvaret till allt det, hur futtigt den bönen än må vara. Skapelsen vänder sig till sin Skapare - om inte av kärlek så av respekt. Det är helt enkelt förnuftigt att göra det.
    Jag måste vilja det.
    Inte "känna för det".

    Det är ju inte alltid fel att använda sig av sina känslor, visst kan man ofta ”känna in” något, eller någon – och det stämmer helt med vad man känt. Känslor är gåvor som vi har mycket användning utav, men de har sin plats. 
    Känslor är varken bra eller dåliga i sig själv, det beror på vad vi använder dem till, vad vi gör med dem. 

    Utan att forma vår vilja och vårt förnuft leder känslorna oss till ett själviskt liv. Ett slaviskt liv. Vi använder våra känslor rätt när vi har låtit forma vårt intellekt och vår vilja.  
    I vår lathet överger vi ofta både vilja och förnuft och låter istället känslorna styra oss. 
    Känslor är fria, de behöver ingen träning, eller rättare sagt de vill inte ha någon träning. 
    Tro och hopp är inte känslor.

    I känslor ser jag på mig själv - i kärlek ser jag på den andre. 

    I sinnenas värld finns bara jag. 
    Det är med intelligensens ljus som jag börjar känna igen den andre. 

    Folket i synagogan, som vi läser om idag, använde sig inte av sin intelligens när de blundade för faktumet att Jesus sa och gjorde Gudomliga saker.
    Jesus förblev enbart en snickare i deras ögon därför att deras känslor var uttryck för avundsjuka, svartsjuka, förutbestämda uppfattningar och arvsyndens illvilja; "jag kan inte acceptera att den där ignorante mannen skulle vara bättre än jag"….eller rädsla; "han kommer att ta över"...

    Vi använder förnuft och vilja för att kunna bemästra oss själva. 
    Stötestenar är sånt, eller såna, som står i vägen för vår egen-vilja. 
    Det Gamla Testamentet är fullt av händelser där man t.ex. dödar en annan människa för att kunna fullfölja det man planerat, om det visar sig att han eller hon står i vägen för fullföljandet av min plan.
    Stötestenar. 
    Det Nya Testamentet är likadant. 
    Man dödar den som står på ens väg därför att det hindrar ens utsikt. 
    Jesus. Apostlarna. Kristi efterföljare. 
    Stötestenar.

    Jesu grannar och släktingar hade svårt att acceptera snickaren som talade så vackert och vist, och som dessutom gjorde underverk. Varför skulle det vara något speciellt med honom? 
    Det tillhör människans fallna natur att beklaga sig där hon skulle glädja sig! 

    Högfärd - är ormens huvud, sedan följer den slingrande kroppen med dess vrede, avund, girighet, lust, frosseri och lättja.
    Högfärd vill inte känna igen ”den andre”, vill inte ens känna igen Gud som DEN ANDRE par excellence. Och ännu mindre tjäna Honom.

    Även om den heliga Jungfrun inte är Gud så är hon väldigt mycket ”en annan” . Så det är svårt att acceptera henne...varför skulle det vara något särskilt med henne...hon är väl som alla andra….

    Vi måste forma vårt tänkande och vår vilja för att kunna se klart.

    Jesu Gudomlighet har blandats in i vår mänskliga köttsliga natur:
    ”Han blev människa så att vi kan bli Gud” (St. Athanasius).

    Utan dygder är det en omöjlighet. Ja, ja, utan Guds nåd och så vidare…, så är ingenting möjligt, men vårt strå till stacken är av oerhörd betydelse, även om också det vilar på Guds nåd. 

    Flytta på alla hinder som förhindrar friheten att se Gud som Gud!
    Ge utrymme till att se, uppskatta och prisa Herren för Hans överflödande nåd för någon annan.
    Flytta hindren som förmörkar ögonen att se, öronen från att höra, tungan från att tala vad Gud gör och vad Han säger.

    Han "förvånar sig över att vi inte vill tro på Honom".

    Gud tränar oss, gör oss andligt starka och själsligt förnyade när Han sätter hinder i våra vägar, för Han ger oss en möjlighet att använda dem hindren till att kliva på, istället för att falla över dem!

                          ”...Så blev han en stötesten för dem...”



     
  • Söndag 1 Juli

    30 juni 2018 17:13
    Markus 5:21–43
    Vid den tiden, när Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom.
    Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märakte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«
    Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

                                                 Betraktelse

    Många människor  följde Jesus och trängde sig inpå honom.
    Men bara en kvinna hade tro.
    Säkert hade de andra som trängde sig omkring Jesus också tro men vad var det som fick kraft att gå ut från Jesus till den här kvinnan?

    Kvinnan förnam att Jesus var mer än en helare.
    Hon sträckte sig ut till Honom som ett behövande barn, redo att älska, redo att göra Hans vilja, redo att följa Honom till världens ände.
    Hon förnam, utan att tänka det, att i Jesus fanns det mer än en underverksgörare.

    Den Barmhärtighet Jesus skulle bemöta henne med berörde hennes inre oändligt mycket mer än hennes kropp.
    Hon sträckte sig ut till Jesus inte bara med hopp om att bli helad, att bli frisk, att lidandet skulle komma till ett slut,
    men hon sträckte sig ut efter Hans Barmhärtighet.
    Hon var fattig, svag och eländig. 

    Hon närmade sig Jesus inte bara med tro, men med ödmjukhet och andlig fattigdom.

    Hennes lidande, ”hon hade varit hos många läkare och utstått mycket, även hennes pengar hade tagit slut”,
    hade öppnat ett tomrum som var redo för att fyllas.

    Hon hade blivit lurad, bedragen och använd.
    Kompetenta människor hade givit henne falskt hopp...hon hade ingenting kvar.
    Den stora blodförlusten, en symbol för livet, fysiskt såväl som själsligt,
    gör att hon sakta men säkert dör. 
    Blodförlusten gör henne också socialt oren; ingen får röra henne och hon får inte röra någon.

    Jesus utstrålade godhet och kraft, men också gudomlighet.
    Kvinnans svårigheter hade format henne till en ringa tjänarinna och därför kunde hon se Honom i ett sant ljus. 
    Hon kunde närma sig Honom , inte bara i tro, men i Gudsfruktan.

    Kärlek vaknade i hennes hjärta.
    Jesus sa ”din tro har hjälpt dig",
    men vi måste se att det är en tro som tror på Guds nåd och barmhärtighet i visshet om hennes egna behov av en Källa utanför henne själv. 

    Behov av en Guds barmhärtighet och nåd som vi inte har rätt till hur rättfärdiggjorda vi än är i vår tro! 

    Flickans far, precis som kvinnan, återspeglar detta.
    Han kastar sig ner vid Jesu fötter och ber enträget.
    Jesus lade sina händer på den lilla flickan, och flickan får liv. 
    För den äldre kvinnan var det istället hon som lade hennes händer på Jesus, och fick liv. 
    Den unga flickan kunde inte röra vid Jesus eftersom hon var död.
    Men faderns tro, som blommade ur en själslig och total, andlig fattigdom, berörde Jesus.
    Det är så vi måste komma till Jesus.
    Inse vår totala fattigdom och vara i behov av Hans medicin.

    En sån skillnad mellan dessa två människors tro och t.ex. Herodes som bad Jesus att göra ett underverk...

    Vi är den unga flickan som sover dödens sömn därför att vi inte inser hur bråttom det är att välja mellan död och liv, välsignelse och förbannelse.

    Vi är som den äldre kvinnan för vi erfar, i hörnet av ögonvrån, att livet sakta håller på att ebba ut och vi blir allt svagare om vi inte så snart som möjligt enträget ber vid Jesu fötter att Han ser på oss, förlåter oss, visar oss sin barmhärtighet och låter sitt gudomliga liv cirkulera i våra ådror! 

    Fullkomlighet består inte av tro men utav kärlek.
    Kärlek förenar oss med Gud eftersom ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud” (1 Johannes:16).
    Vi kan fortfarande tro även om vi är i dödlig – svår – synd,
    men kärlek, 
    kan inte alls sambo med dödlig – svår synd. 

    ”Att tro på Gud den Ende, och att älska honom av hela sin själ har omätliga följder för hela vårt liv” (Katolska Kyrkans Katekes #222).

    Gud själv skapar inom oss ett tomrum som lämnar plats för Gud.
    Alla känner av det inre tomrummet men inte alla söker att fylla det med Gud - fast bara Gud kan fylla det eftersom det är Han som har skapat det tomrummet för sig själv. Det är där Han vill bo och leva. LEVA.

    Människans fria vilja är ett mysterium. Hon beslutar själv om hon ska tro eller inte. Hon beslutar också om hon tycker att hon tror tillräckligt, hoppas tillräckligt och älskar Gud och sin nästa tillräckligt. 

    Vi behöver göra det som får vår tro att växa och fördjupa sig.
    Bland annat genom att be och göra uppoffringar för andra så att de kan uppriktigt söka Kristus och tro i deras liv. Detta är sann kärlek till vår nästa.

                  ”...Han, som var rik, blev fattig för er skull...”
  • Söndag 24 Juni

    23 juni 2018 19:16
    Lukas1:57–66,80
    För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: »Nej, han skall heta Johannes.« De sade till henne: »Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.« Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: »Johannes är hans namn«, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom. Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

                                              Betraktelse

    Det finns en viss likhet mellan Maria och Johannes Döparen.
    Alldeles särskilt utvalda, alldeles särskilt avdelade till att helt och hållet vara Jesu lärjungar och efterföljare,
    fast de fanns före Honom. 
    Även om skillnaden är oändligt stor så var både Jesus och Johannes Döparen frukten av den Helige Andes ingrepp i deras respektive mödrar. 

    Det var bara sex månaders skillnad i ålder mellanJohannes och Jesus...visst fick Johannes döparen gå i Jungfru Marias ”skola” och av henne lära sig att älska Jesus, att leva för Jesus och ge sitt liv för Honom, med ett obefläckat hjärta, som Maria gjorde?! 

    Det är hjälpsamt, idag på förelöparens födelsedag, att minnas ängeln som förkunnade Johannes ankomst.
    Zacharias fullgjorde sin prästtjänst inför Gud i templet när ängeln visade sig och sa att ”din bön har blivit hörd”.

    Petrus Chrysologus frågar sig om Zacharias, den helige prästen, bad för sig själv och sitt husbehov medans han var kallad till templet för att be för folket! För ängeln hade ju sagt”Gud har hört din bön”

    St. Chrysologus besvarar sin fråga genom att säga: 
     
    ”absolut inte”!, Zacharias, medans han tände rökelseoffret, bad för Israel. 
    ”Ängeln svarade på folkets bön, framburen av prästen i den allra heligaste delen av templet, i det Han gav Zacharias en son. 
    Men Gud såg längre än till Johannes Döparen, Zacharias son. Han gav en son som skulle förbereda vägen för Frälsaren, Messias som de sedan länge väntat på. 
    Johannes Döparen är given till alla människor i alla tider. 
    Hur stor skulle han inte bli inför alla människor han som sades vara ”stor inför Gud”!
    Johannes Döparen ska gå före Herren i Elias ande och kraft.
    Det betyder att Johannes genom Gudomlig nåd skulle få en Elias andlighet och styrka, inte att Elias ande fortsatte att leva i Johannes!
    Så Johannes kom i Elias andlighet och gick i hans kraft. 
    I Elias kraft och ande åt han, i Elias anda klädde han sig, i Elias kraft och anda levde han kyskhet och avhållsamhet – i alla dygder var han en bild, inte bara av Elias -  men av Kristus. 

    Genom Johannes Döparen ska ”Herren få ett berett och fullkomligt folk”. 
    Må Herren vara värdig att också bereda dig till Hans Namns ära”!
                                                                  (PetrusChrysologus, Sermon 88)


    Och du mitt barn, hopkurad, trygg och
    älskad i din moders sköte,
    där det finns plats för den Helige Anden
    som vill leka med dig. Han hade redan valt dig att vara
    Hans vän.
    Underbar har den Högste danat dig.
    Och Lammet, besöker dig i tystnad,
    du ska få hålla Honom i dina händer vid Jordanfloden
    där Han ska böja sig inför dig därför att du har ödmjukat dig inför din Gud.
    Du förkunnar Lammet som tar bort världens synder -
    Han tog bort dina, redan innan de fanns!
    Därför att du, liksom Jungfrun Maria,
    gladde dig i din frälsare,
    gav Lammet dig glädje - den glädje som bara Han kan ge -
    och du dansar i moderlivet till Guds behag -
    och inte till kungars vällust.
    Från skötet är du kallad att bli glädjens budbärare, en Herrens profet
    vars röst ska nå till jordens ände därför att du är Brudgummens vän -
    ett strålande ljus, en brinnande lampa som förkunnar frälsningens ord om barmhärtighet.
    Glädjens budbärare till det gamla paret, befriad från skam.
    Glädjebud för Elisabeth som fylldes av Helig Ande därför att du skuttade till av glädje
    då den gömda Jungfrun, bärandes Barnet, steg in under ditt tak.
    Där smörjdes dina läppar med Hans ord och du blev Hans röst.
    Nåderik redan i moderlivet då Herren kallade dig som sin tjänare.

                                           ”...Detta barn...”
  • Söndag 17 Juni

    16 juni 2018 21:11
    Markus 4:26–34
    Jesus sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«
    Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

                                              Betraktelse
    Jesus liknar Guds rike med det växande fröet.
    Guds rike mitt i bland oss och inom oss har påbörjats av Jesus i Hans förkunnelse av ordet.
    Kraften som Hans ord bär växer och mognar tyst och stilla tills Hans rike är uppbyggt och ska på den sista dagen visa sig i all sin härlighet och makt.

    Jesu Kungarike är det som är nu och det som ska komma. 
    Jesu Kungarike är Kyrkan; det lilla fröet vilket växer till sig och leder till Guds eviga rike. 
    Kyrkan är Guds rikes frö som är helt vänd till Gud, går mot Gud och leder andra till Gud och Hans rike.

    Fröet, som är Kyrkan, ska visa sig vara 
    ”det himmelska Jerusalem”, och ”vår Moder”.
    Det fläckfria Lammets fläckfria brud.

    Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för henne för att helga henne. Han har ”förenat henne med sig själv i ett oupplösligt förbund, ger henne näring och sköter ständigt om henne” (ccc 757).

    Jesus använder senaps kornet i sin liknelse för att visa att Guds rike till en början verkar litet och obetydligt men blir sedan så högt och brett att det reser sig över hela jorden, grenarna når till tidernas början och sträcker sig till tidens slut.

    Det finns ingen som inte blivit berört av detta träd.

    Fröet i Jesu hand är pyttelitet, enkelt och oansenlig. Guds rike, precis som Gud själv, är undangömt i den här världen och kan bara synas genom trons ögon. Han som har sått är densamme som han som skördar – och Han kommer bara vid tidens slut. 
    Tills dess får vi se Honom, se Hans rike, i trons ljus.
    Också Kyrkan, kan bara ses i trons ljus, även då hon är synlig.

    Att Guds rike växer och mognar är möjligt genom Guds kraft.
    Likt det lilla senaps kornet växer Guds rike ut ur vad som verkar en obetydlig början (och för många, en obetydlig fortsättning).
    Jesus vill att vi föreställer oss senaps kornet för att förstå tron.
    Om vi har tro, även om det är mycket lite, kan Gud göra stora saker för oss och med oss - så länge vi inte tror att det är vi själva som förverkligar Hans rike här på jorden. Guds rike är inte ett ”gör-det-själv- program -
    om vi agerar så kommer vi snart att bli minst sagt frustrerade.

    Vi är bara tjänare i Guds vingård, allting hänger på Honom, inte på oss.
    Naturligtvis så är vårt medarbetande, disposition och vår längtan att tjäna Jesus och göra Hans vilja grundläggande för att kunna ta del på ett fruktbart sätt i Guds arbete för förverkligandet av Hans rike och människors frälsning.
    Men det är aldrig vi själva som kan göra någonting för ”utan Mig kan ni inte göra någonting”
    (Joh. 15:5).

    Det är fruktsamhet som betyder något, det är det Gud söker i våra liv. Frukt är inte effektivitet, fruktsamhet kan inte mätas av statistiska centralbyråer, för fruktsamhet har inget med kvantitet att göra men med kvalitet.
    Vi kan ibland se fruktbarheten i våra liv, i vårt personliga förhållande till Gud, vi kan se det i en annan människas liv.
    Det är inte mätt med popularitet, inte heller med nummer, men kan förnimmas genom frukten den människan bär, den kan ses i ett sken som lyser igenom, ibland uppenbart men ibland inte så uppenbart, som t.ex. i en fysiskt eller mentalt lidande person förenad med Kristi lidande, där frukten kan vara maximal även om det inte är synligt.
    Det kan ofta också vara så att vi inte alls ser någon frukt av våra böner och uppoffringar, arbeten och försök. Det betyder inte att det är fruktlöst.
    Vi kan inte begära av Gud att se frukten, även den måste ödmjukt överlämnas till Gud - för om något av vad vi gjort skulle bära frukt så är det ändå Gud som har bevattnat och välsignat. Han är och förblir alltid den första och sista principen till fruktbarhet.

    Jesus har sått frön i själar, fröna är menade att mogna och bli träd där andra själar kan finna vila och näring så att de i sin tur kan växa och bli till träd där andra själar...

    Gud sår i tystnad, när fröet börjar att utveckla sig vet ingen, inte ens vi själva, men den jord vi bär är mer eller mindre – mycket - eller inte alls - fruktbar.
    Det vi kan bidra med, till förverkligandet av Guds rike och människors frälsning, är att bli en fruktbar jord.

    Vi blir en fruktbar jord ju mer vi är styrkta i tro. Tro är en dygd. Man kan och bör träna upp sin tro så att den blir djupare och starkare i våra liv. Träna sig i att utöva dygder.
    Dygder är goda vanor;
    ”En inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. 
    Målet för ett dygdigt liv är att bli lik Gud (CCC1803).

    Egentligen så behöver vi dygderna för att kunna leva kvar i kärlek till Gud och till vår nästa. Dygderna är likt bränsle; de får det allra viktigaste i våra liv att ”gå”och att fortsätta att gå. 
    Dygder är ju det som gör att vi inte bara ibland är tålmodiga, att vi inte bara ibland lyckas hålla oss borta från att bli griniga och tjuriga när nåt går emot oss, att vi inte bara ber ibland... 
    Kontinuitet, i att göra det som är gott, rätt, sant och bra.
    Dygder gör oss vanemässigt goda, även under provokation.
    För att kunna uppehålla Guds kärlek i oss måste vi träna oss i t.ex tålamod.
    För att kunna leva sanningsenligt måste vi träna oss i t.ex. ärlighet i det vi säger och gör. 
    Det är bäst att vi börjar idag med det -  för som Jesus säger så: " går skäran när skördetiden är inne".

    Grunden till alla dygder är ödmjukhet.
     
    ”Ödmjukhet är grunden för alla andra dygder, 
    så i den människa där ödmjukhet inte finns, 
    kan det heller inte finnas några andra dygder, 
    även då det kan te sig som om det fanns”.
    (St. Augustinus)

    Ödmjukhet är, liksom tro, något man borde be att få. När man ber att få en viss dygd kommer det inte som en ”skänk från ovan”, men himlen ger oss istället tillfällen att växa i just den dygden.
    Ber man t.ex om ödmjukhet, lär man få tillfällen till en del förödmjukelser…

    Den som bäst kan hjälpa oss med ödmjukhet så väl som med tro, är Jungfrun Maria.
    Hon var en oansenlig flicka i en bortglömd och obetydlig by, blev, genom Guds eget val, Himmelens Drottning, Änglarnas Drottning, Kyrkans Moder, Guds Moder... 
    Men hon är och förblir ”en ringa tjänarinna” i Guds rike. Magnificat!

                        ”De är fulla av sav och kraft”