Marias lamm i St Josefs katolska Kloster

Guds ord varje vecka från Marias lamm

  • Söndag 20 Maj

    19 maj 2018 17:09
    Johannes 20: 19-23
    På kvällen den första dagen i veckan satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: »Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.«
                                             Betraktelse
    Första gången vi läser om Pingst är när den firades i det gamla testamentet femtio dagar efter judarnas påsk högtid då det gamla förbundet hade slutits på berget Sinai.
    Sedan läser vi om Pings Söndagen i Apostlagärningarna.
    När den Helige Ande kom ned på Apostlarna på Pingstdagen fick de ta emot Andens gåvor. Dessa gåvor gjorde det möjligt för dem att sprida Evangeliet ända till världens ände.

    Även för oss gör Andens gåvor det möjlighet att leva ett Kristet liv då de fyller oss med heliggörande nåd.
    St. Paulus skriver i Galater brevet att om vi undviker det onda och själviska dvs. det som ligger oss naturligt till lags och som står emot Anden, så får vi istället ta emot Andens frukter. som är: kärlek,glädje,frid, tålamod, vänlighet,godhet,trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning.


    St. Basil den store, en av kyrkofäderna, säger:
    ” Genom gemenskapen med sig gör den Helige Ande oss andliga, återför oss till paradiset, leder oss tillbaka till himmelriket och till barnaskapet hos Gud, ger oss förtröstan tillräckligt för att kalla Gud Fader och få del av Kristi nåd, att kallas ljusets barn och få del av den eviga härligheten”.

    Anden förenade Apostlarna med dem som mottog den Helige Ande, för alla talade sina egna språk men ändå kunde var och en förstå den andre.
    De många språken blir förenade till ett i Kyrkan till skillnad från Babel där Gud använde de många språken för att skingra jordens folk.
    Nu, i det Nya Testamentet sänder Fadern hans Son för att förena oss alla som Hans bröder och systrar och bli en enda familj, sammanhållna av den Helige Ande i Kyrkan; en första frukt av Påsk mysteriet.

    Den Helige Ande förenar oss och sammansluter sprickor som orsakar främlingskap. Han kastar ut rädsla och ger mod, mod som kommer från kärlek till Gud, inte från högmod!
    Andens liv planterar liv i vårt sinne, frid som består.


    Den första dagen av Jesu uppståndelse andades Han på lärjungarna och sa: ”ta emot den helige Anden”.
    Nu, femtio dagar senare på Pingst Söndagen, med eldstungor och tal i tungor, starka vindar ...var alla de som bett den första novenan: Maria, Apostlarna, Jesu bröder och några kvinnor, fyllda av den Helige Ande!

    Att ta del av det Gudomliga livet är själva hjärtat i det kristna livet.
    På ett deltagande sätt blir den Helige Anden vår själ, principen av vårt varande, nu, och den vi håller på att bli.
    Det är den Helige Anden som leder oss till Kyrkan, till Jesus, till frälsning, till inre förvandling och omvandling, ja, till gudomlig- görandet! 
    Han skiner sitt ljus på vårt samvete och om vi besvarar Hans inbjudan gör Han oss till ”andra Kristusar”.


    Förening med Gud, omvandling, Den Helige Anden och återlösningens kraft kommer inte till oss som något isolerat, nej, den kommer till oss i och genom Kyrkans mysterium: Kristi mystiska kropp, i ord och Sakrament framströmmande som blod och vatten ur Jesu genomborrade hjärta...

    Den Heliige Ande förenar oss med Jesus, gör oss till lemmar i Hans Kropp, Guds söner och döttrar.
    Därför att vi blir förenade med Kristus genom att bli lemmar i Hans Kropp, tar vi del i Jesu död och i Jesu uppståndelse.

    Andens verk är att inspirera oss så att Han kan fullborda Kristi frälsningsverk i och genom oss.

    Vi dör med Kristus och i Kristus reser Anden oss upp igen.
    Med Andens kraft bryter vi oss loss från den onde.
    Vi blir istället bundna, genom den Helige Ande, till Kristi mandom:
    Han är vårt Huvud, vi är Hans kropp.
    I kraften av den Helige Andes utgjutande skickas vi ut till hela världen för andra, så att alla ska kunna ta sig in på Guds gårdsplan, nu här på jorden, och sedan med Honom i himlen. 

    Den Helige Ande är sänt av Jesus till oss för att förena oss med Kristus och med varandra i en tro, ett dop, en Kyrka, ett liv i Gud vår Fader.
    Den Helige Anden helar våra sår i det mått vi låter Honom förena oss med Kristus.
    Jesu sår, som nu strålar framför Fadern, visar hur våra egna sår blir förvandlade genom biktens Sakrament, den Heliga Eukaristin, genom kärlek till Gud och kärlek till vår nästa.

    När den Helige Ande kom blev Apostlarna fria från deras rädsla och kunde då öppet predika om frälsningen i Jesus Kristus, de kunde nu inse vem Jesus var, Apostlarna kunde förstå sig själva i förhållande till Honom, de kunde med klarhet förkunna allt de lärt utav Herren, allt de sett, hört och berört.

    Peter tog ledningen,
    underverk skedde genom Apostlarna,
    alla språk talades,
    synder kunde förlåtas
    Kyrkan byggas - mitt i förföljelse och alla sorters kval och motsättningar -
    och Brödet brytas.

    Och nu är också vi där, i hjärtat av Kyrkan, där ber vi, där möter vi Apostlarna, helgonen och martyrerna, där fylls vi av Helig Ande och blir en kropp ett bröd, en tro, en Kyrka.
    En Kyrka som står fast i sin renhet och helighet eftersom hon är intimt och oskiljbart förenad med hennes Brudgum: Jesus Kristus!
    Må inget förhindra oss - förhindra den Helige Ande i oss – att förkunna Kristus den uppståndne, som Vägen, Sanningen och Livet!

    Tills nu har Apostlarna egentligen inte förstått något alls.
    De har stått utanför och tittat in, tittat på Kristus, hört Honom men inte kunnat förlika sig med det Han sagt.
    Nu får allt nytt liv, nu blir allt ljust och deras hjärtan bubblar av glädje.
    Nu vill de förkunna Kristus som de har ätit och druckit med, glada att kunna lida för Honom och dö för Honom.
    Den Helige Ande förde Apostlarna bortom deras gränser, också genom yttre barriärer som uppkom i och med förföljelsen:
    Fiskemännen har blivit pelare, Kyrkans pelare! Halleluja. 

    Detta är Herrens verk!

    I den Helige Ande blir Kyrkan en kropp.
    Vi har en plats i den kroppen.
    Låt oss inte stå utanför.
    Låt oss be om gåvan att älska Kyrkan.
    Att se hur älskvärd hon är!

    Risken är alltför stor att om vi inte ser hennes storhet och helighet blir vi bara en hjälplöst fruktlös och halvdöd lem i henne.
    Vi behöver se hennes skönhet, hennes helighet, vi behöver se vilken gåva hon är,
    och förstå att Kyrkans Själ är den Helige Ande och hennes Huvud är Kristus!

                                 ”...Som Fadern har sänt mig ...”
  • Söndag 13 Maj

    12 maj 2018 19:31
    Johannes 17:11b–19
    Vid den tiden lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: »Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
    Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.«

                                              Betraktelse
    I Gud är sanning och kärlek ett därför att kärlek inte kan vara kärlek utan sanning och sanning är ingen sanning utan kärlek.

    Om man lyssnar till vad som sägs i världen så betyder, "att älska sin nästa", att vara tolerant och inkluderande.

    Sanning är, menar man, var och ens uppfattning, någonting subjektivt och personligt.

    Tolerans är nu sättet att tänka och handla - eller inte handla - eftersom tolerans på ett sätt förlamar handlingen – och även tänkandet.
    Förmågan att tänka kritiskt tillhör förnuftets gåva vilket Gud har givit människan så att hon, genom att använda den, ska kunna treva sig fram till sanningen.
    Tolerans,såsom den nu tillämpas,är en tillåtande attityd till de som har en annan åsikt än jag själv.
    Men tolerans blir ändå ganska kruxig, för om man inte är tolerant åt det ”rätta hållet”, så möter man en snäv och hård intolerans! 
    Tolerans innebär då att man lever enligt en relativistisk tankegång,eftersom man menar att det inte finns något som är sanning i sig självt. 

    Men istället blir man påtvingad denna nya sanning; att det inte finns någon sanning.
    Och de som säger att det finns en sanning är inte bemötta med tolerans...

    Sanning liknar numera en åsikt som varierar från människa till människa, från stund till stund.
    Men sanningen såsom Jesus och den kristna läran undervisar oss om, har inget med åsikt att göra. 

    Eftersom tolerans tillåter/tvingar oss att se på sanningen som något subjektivt och därför att detta sätt att se, blir allt vanligare, så följer det att själva meningen med ordet ”sanning”, förändras betydande.

    Jesus är Sanningen där alla finner sitt hem därför att där möter vi sann Gud.
    Han är Sanningen som belyser mörkret men inte kan samspela med mörkret. 
    Han är Sanningen som inte kan tolerera lögnen.

    Jesus ber Fadern att vi ska bevaras ett, i Hans Namn.

    Enhet är inget som världen kan ge, men ändå försöker världen, på alla sätt, att göra allt och alla till ”ett”. Världen skiljer ideligen på sanning och kärlek och kan därför inte annat än se dem som två skilda ting, fast i Gud är Sanning och Kärlek ett.

    Världen är menad att bli ledd av Gud. För detta måste världen låta sig helgas. De, som likt Apostlarna, följer Jesus i världen men inte lever av den, blir helgade i sanningen. 
    Världen kan bara bli helgad genom att enskilda människor låter sig bli helgade genom sanningen.

    För de som inte vill bli helgade i sanningen finns bara åsikternas tolerans kvar. 

    Jesus ber Fadern att vi alla må vara ett.
    Den Heliga Treenigheten är den enda förebild vi kan kontemplera för att förstå vad Jesus menar med ”ett”. 
    Den uppenbara faran är använda sig av den Heliga Treeinghetens icon som en yttre verklighet utan att ha den inre sammanhållande kärnan, som ju den Heliga Treeingheten har, eller rättare sagt är.

    Kristus fodrar gensvar på Hans ord och handling. Det finns absolut ingenting som skiljer personerna i den Heliga Treenigheten varken i kärlek eller i sanning.
    Det är den enheten Jesus ber till Fadern om att Han må finna hos oss.

    Treenigheten är inte förenade i tolerans.
    Treenighetens enhet är inte återspeglad i program och projekt, inte heller i rättighet och jämlikhet, inte heller i att bejaka allas frihet och åsikt till den grad att man måste underkasta sig den för en enhetens skull, även då den inre kärnan av Guds "sanningskärlek" saknas.
    Därför kan enhet inte vara frukten av kompromiss, överenskommelse eller tolerans.

    Sanningens ord, som vi har tagit emot av Kristus i Hans Kyrka, ska genljuda högt och kristallklart i kärlek till Kristus.
    Om vi inte gör det,riskerar vi att förråda Sanningen själv; Jesus Kristus.
    Är det inte underligt att Jesus nämner Judas, undergångens man, när Han talar om enhet?

    Jesus ber också att vi ska bli bevarade från det onda. Vi behöver Andens ljus för att ständigt bearbeta det som hindrar oss från att bli formade enligt Jesu liv.
    Den onde är ju ett rytande lejon som går omkring oss i väntan på att i ett nafs få sluka upp:
    vår tro på sanningen,
    vårt hopp till evigt liv och
    vår kärlek till Kristus - utan att vi ens märker det! 

    Glädjen i Jesu hjärta är att uppfylla Faderns vilja, att uträtta det arbete som Fadern gav Honom att göra.
    Hans glädje är också att ”gå till Fadern”, Han tar oss med sig och låter oss tillsammans med Honom ta vår boning i Fadern!
    Är inte detta glädjen som Jesus själv har och som Han vill ge oss?

                                       "...Ditt ord är sanning..." 
  • Söndag 6 Maj

    5 maj 2018 19:55
    Johannes15:9–17
    Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
    Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.«

                                                                        Betraktelse

    Vi har hört och läst så många gånger att ”Gud är kärlek”.
    Hur verkligt är det för oss?

    Gud är själva definitionen på kärlek.
    Kärlek består inte i att vi har älskat Honom men att Han älskat oss.
    Guds kärlek till oss är inte abstrakt men konkret i en Person: Jesus.
    Vi ser Faderns Ansikte och får en inblick till Faderns hjärta i Jesu kärlek till oss.

    Men var möter vi den kärleken? 

    Innan vi söker att kontemplera oss fram till Guds kärlek i höjderna, så är det gott att betänka hur mycket i våra liv som kommer till oss, ur ingen annan källa än, Guds kärlek.
    Den oundvikliga sanningen är att Guds kärlek är allt i våra liv.
    Förmågan att se ens liv i det ljuset beror på hur övertygade vi är i vår tro och hur övertygade vi är att Gud är kärlek.
    Kan vi, efter varje händelse vi ser tillbaka på, inte bara i det långt förflutna men också det som är nu, säga med psalmisten;
    ….”för Hans kärlek varar i evighet”:
    ”Han gav mig liv - för Hans kärlek varar i evighet, ...Han...för Hans kärlek varar i evighet...

    Den gudomliga vägen att lära känna Gud genom kärlek är Vishetens Gåva.

    Under det att vi närmar oss den förtärande elden som ju är Gud själv, blir vi mer och mer medvetna om vår synd, vilket är en gåva.
    Vi kan aldrig, i detta liv, riktigt förstå Guds kärlek till oss, men ännu mindre förstår vi den om vi inte först inser vårt elände och vår synd. För om jag ser mig själv som ganska fullkomlig så vet jag ingenting om Guds tålamod med mig.
    Hans tålamod med oss talar volymer om Hans kärlek.
    Vi är ofta väldigt lite medvetna om hur mycket vi ignorerar Honom, trotsar Honom, är otacksamma till Honom i tro om att det är vi själva som gör och klarar allt i våra liv.

    Gud vill att vi ständigt tackar Honom för allt!

    Att Han har gjort det så lätt för oss att bli förlåtna våra synder, detta är en gåva som porlar ut ur Hans kärlek "som varar i evighet".
    Vill Han inte att vi ska tacka Honom för det? 
    För det vi kan köpa hem, för det vi äter, klär oss med...kommer det inte från Hans kärlek?
    våra talanger, vår kunskap, kapacitet, gåvor..är det inte ur Hans kärlek vi har detta?
    vänner och ovänner...är de inte Hans kärlek vi får ta emot i dem?
    och kampen, hur vi tar oss igenom svårigheter, slag och sjukdomar...är det inte…?
    hur många gånger har Han ryckt oss upp ur fallgropar, hur många gånger har Han dragit oss ut ur situationer där vi skulle kunnat ha varit förlorade om inte Han...är det inte Hans kärlek?
    Det är en mycket god vana som vi kan träna oss till, att ständig tacka Honom för allt...
    efter att ha fått äta en god apelsin, låt; ”tack Jesus”, ljuda i vårt hjärta!
    Ock så med allting. 

    Uppmärksamhet till Guds kärlek och tacksamhet till Honom för det, är nödvändigt för ett andligt liv. Ett fruktsamt liv.

    Kärleken vi vill ha och får ta emot kommer från den korsfäste Kristus. Ingen annan kärlek föder oss på nytt. 
    Treenighetens kärlek är uppenbarad helt unikt i Jesus av Nasaret. 
    Faderns kärlek till oss är samma kärlek med vilken Han älskar Sonen och Den Helige Ande. 

    Vi behöver heliggörande nåd för att vara kvar i den Treeniga kärleken;

    Det börjar med oss själva.
    Att helga vårt eget inre liv är nödvändigt för att bära frukt och för att, i sanning, kunna ”älska varandra”. Sann kärlek har med offrande att göra därför att kärlek förvandlar oss till att hellre ge än att få.

    Att älska Gud är att låta sig bli omvänd för att kunna bli kvar i Jesu kärlek. 

    Guds första språk är Ordet och kärleken, glädje är Guds bestående salighet, Hans härlighet delar Han med oss i Hans Son i den gemensamma kärlek som är den Helige Anden.
    ”Detta har jag sagt så att Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig".
    Glädje är att veta sig vara älskad av Gud och vara kallad Hans vän. 

    Dess frukt är att besvara Hans kärlek med kärlek, först till Gud och sedan  till andra. Det innebär offrande, för bara då kan det bära frukt.
    Jesus har utvalt oss just för det.

    Jungfru Maria kom till Fatima och bad tre små barn om uppoffringar för själars frälsning. 
    Detta ger oss en bild av vad det menas med att älska varandra. 
    Barnen i Fatima förstod det, vi har svårt att begripa det.

    Låt oss be Jesu Moder och de tre barnen om hjälp att förstå så att vi, till Guds ära, kan bära frukt.

                               "...Frukt som består..."











     
  • Söndag 29 April

    28 april 2018 16:46
    Johannes 15:1–8
     
    Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.«

                                                Betraktelse
    "Jag är...",
    i den försäkran Han ger sina apostlar uppenbarar Jesus också sig själv. Hans ord erinrar lärjungarna om det heliga Namnet ”Jag Är”, som Moses fick höra när han närmade sig den brinnande busken.
    ”Jag Är”, är namnet på Gud.

    Jesus uppenbarar sig för oss genom att använda liknelsen om den sanna vinstocken. Han är förenad med lärjungarna som grenarna till vinstocken. Om Apostlarna inte förblir förenade med Honom kan de inte bära frukt.
    Kan de inte göra någonting!

    Lärjungarna, och alla de som följer Jesus, är kallade att hålla sig intill Honom, att bli kvar i Hans Kärlek.
    Hur kan förbli i Honom?

    Vinrankan påminner oss om brödet och vinet;
    ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom ...

    Jesus säger också att Han kommer till oss med sin Fader och förblir i den som bevarar Hans ord.

    Den som äter Hans kött och dricker Hans blod bevarar Hans ord.

    Fadern ansar oss genom att skära bort, bränna bort och klippa bort allt det som hindrar gudomliggörandet i oss.
    Det är genom vår fria vilja i våra dagliga val som gudomliggörandet händer eller inte händer.
    Gud är den som förenar oss med Honom, men vi ger Honom friheten att göra det beroende på hur vi låter Hans vilja ske i oss.

    Gud drar oss till sig, Han ansar oss genom att visa oss vem vi är i förhållande till Honom; Han älskar oss outsägligt mycket, men i ljuset av den kärleken ser vi också vår"ingentinghet".
    Genom Hans oändliga tålamod, genom det Han ger oss eller tillåter hända i våra liv: svårigheter, sjukdom, brister, egna begränsningar, andra människors begränsningar..så gör Han det till redskap för vår förening med Honom. Om vi medarbetar.
    Hur mycket Han ansar var och en av oss är i förhållande till hur vi vill besvara kallet till helighet, och Hans plan för oss.

    Den Helige Anden bär frukt i oss, Han är i oss livgivande sav, livs saften som cirkulerar i våra andliga ådror förutan vilka det är omöjligt för oss att någonsin förenas med Fadern. Fadern har sitt enda behag i Sonen som föds till liv och växer i oss genom Andens verkan.

    En gren som inte är förenad med Kristus, som inte liknar Kristus på något sätt, blir till fnöske, Jesus säger att de inte längre duger någonting till mer än att bli kastade på elden.

    En gren som är avskuren från trädet och ligger bortkastad på gatan eller marken, bär inte någon frukt ej heller någon fruktbarhet.

    Fruktbarhet är inte samma sak som effektivitet och produktivitet. 
    Fruktbarhet, lär oss Jesus, är att förhärliga Fadern!

                                      ”...När ni bär rik frukt...”

     
  • Söndag 22 April

    21 april 2018 15:57
    Johannes 10:11–18
    Vid den tiden sade Jesus: »Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.«
                                             Betraktelse

    Profetian om Guds egen herde var uppfylld i Jesus. Gud själv gav den Gode Herden till Israel och genom dem till oss alla.
    Israels herdar var själviska och såg bara efter sitt eget, de intresserade sig inte i något annat än sig själva, skriver profeten Hesekiel.
    Flocken som Gud anförtrott dem med, fick lida i fattigdom medans ledarna tog frukten av deras jord. Gud lovade att skicka en herde av Davids ätt: Jesus, Davids son.
    Han är den sanne Herden, den Gode, den nobla, den vackra Herden, medlidande och ömsint.

    Den Gode Herden vittnar om att vår tro är först och främst en Person.
    Han är, i sin egen Person, Vägen, Sanningen och Livet.
    Han är Gud-Man som har Gudomlig och mänsklig tillgivenhet till oss.
    Han älskar oss med ett genomborrat hjärta av kött och blod, för oss gav Han sitt liv.

    Vårt liv med Jesus är inte byggt på känslor, men på en tro som växer ut ur den Gode Herdens lära.
    Ur trons fruktsamma jord blommar också en allt renare kärlek och tillgivenhet till denne Herde.

    Den Gode Herdesöndagen är också dagen för de Prästvigda och Gudsvigda. De är kallade till att vara ledare i Kyrkan, att vittna om Guds närvaro mitt i bland oss, kallade till att vittna om det eviga livet som väntar oss, men som samtidigt är här och nu.
    Kallade till att vara profeter, att tala för Gud,att vara redskap för Jesu ord och röst.
    Därför låter de den Helige Ande gå igenom dem, som vinden genom ett ihåligt strå, så att inte deras egna röster överröstar Jesu röst , så att inte deras ord förvränger Jesu ord.
    Deras gärningar är menade att förhärliga Fadern.

    Frestelsen att förkunna det som låter enklare och bättre, ”mer passande för folk av idag”, är förstås stor.
    ”De andra fåren som inte tillhör den här fållan”, vill inte höra det som är alltför krävande, de blir inte hjälpta av en sträng lära, säger man.

    Så blir Guds ord och Kyrkans lära utspätt tills det blir mer som ljummet vatten än det vin det är menat att vara.

    Men den Gode Herden sjunger sin herdes sång från korset och de får som hör Hans röst samlas kring Honom. De som inte vill komma nära korset hör inte rösten som bär Ordet.

    Allt fler lyssnar istället till militärmarschens starka framskridande som tar sin plats i själar och förvirrar världen med relativisering, sekularisering, låt-alla- få- följa-sitt-samvete-, abort, sex i alla varianter, pornografi, eutanasi...
    detta är rösten av världens ”gode herde” som är en tjuv, hoppar över staketet och springer ifrån fåren när vargen kommer.

    Om vi vill älska Herden som Han bör älskas -så kan vi göra det genom att, som Han säger: ”hålla Mina ord”. Orden kommer ner till oss i Skrifterna, i Kyrkans tradition och läroämbete.
    Jesus leder de som känner igen Hans röst till bördiga betesmarker.
    Han är den sanne Herden som inte hoppar över staketet för att kunna nå sin fålla. Han själv, säger Han, är grinden till fållan.

    Jesu lamm och får, har en inre mottaglighet för Hans röst och för Hans ord.
    Herdens ord ger återklang i fårens hjärtan och i deras förstånd.
    Den Gode Herdens ord och röst är annorlunda från alla andra ord och röster.
    Även om Hans ord sliter itu något inom oss och vi vill skrika: Skandal! så kan Hans röst kännas igen - och valet att tro eller inte - måste göras av var och en.
    Där kommer vår fria vilja in. Därför måste herdarna delge fåren och lammen, Kristi ord, Kyrkans tradition och lära för att de över huvud taget ska kunna använda sin fria vilja till att välja. De har rätt till att bli informerade om sanningen, - och Kyrkan äger både rätt och skyldighet att delge hennes lära till alla.
    Kyrkan är inte bara Mater, men också Magistra.

    Men vad händer om Kyrkan inte längre tror sig ha sanningen?

    Man kunde ju göra om samma misstag som man tidigare gjort, och göra som husbyggarna som föraktade stenen - även då det var hörnstenen - och säga att det finns fler än den Gode Herden under himmelens valv, som kan rädda oss!

    Jesus, den Gode Herden, är en stötesten och vi kan lätt falla över Honom.
    Det är svårt att ta emot ”hela” Jesus med allt vad Han säger och det ligger förstås i växandets process att vi mer och mer utmanas till att ta emot tron i dess helhet – eller inte.
                               ”…lyssna till min röst…”