Markus 9:30–37
Vid den tiden vandrade Jesus och hans lärjungar genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: »Människosonen skall överlämnas i människors händer och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.« Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen frågade han dem: »Vad var det ni talade om på vägen?« De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: »Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.« Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: »Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.«
                                       Betraktelse
Ingenting är viktigare än Jesus Kristus.
När vi lever i vänskap med Honom bär vi heliggörande nåd i våra själar.
 I Honom har vi allt.

Jesus talar till Apostlarna om sitt lidande.

Den helige Anselm sa att synd är så hemsk att bara Gud kan reparera syndens skada.
Synden är omöjlig att tala om utan att samtidigt tala om skada.
Lidande är skadans konsekvens. Synden är hemskt ful.
Den förvränger och förvrider människans, så vackert skapade, själ. 
Den förvränger och förvrider Jesu, så vackert skapade, kropp och anlete. Gud besvarar syndens lidande med Guds lidande. Oskyldigt lidande.
Men Gud kan inte lida. Så Gud blir människa, lider och blir korsfäst för våra synder. Detta är Inkarnationens stora mysterium.

Vi alla är inbjudna till att bli medarbetare med Kristus i Hans stora Opus för själars återlösning.
Många av oss kan inte förstå detta eftersom vi tänker att Jesus redan gjort allt som behövs göras för människors frälsning. Så, vi behöver inte ”hjälpa” Honom. Vi har också svårt att förstå medlidande med Kristus därför att vi, likt Apostlarna, tänker i andra banor än Kristus.
De förstod inte vad Han menade när Han talade om sitt lidande och död, därför att de var upptagna med sig själva och sin storhet.
Dessutom är vi mer och mer införstådda med att Gud är barmhärtig och där passar lidande och uppoffringar inte in. 
Evangeliet är ju byggt på kärlek och barmhärtighet...kärlek är mycket viktigare än offer och brännoffer. 

Är då lidande och uppoffring något som vi måste göra oss av med?

Det Gud hade emot Israeliterna var inte offret, offrandet var ju faktiskt Guds förordnande, men med orena hjärtan gavs offer till Gud, med delade och splittrade hjärtan gavs brännoffret.
Böner och ritualer som tillgavs Israels Gud var bara skenbara gester och tomma ord. Varför?
Därför att Israeliterna också tillbad avgudarna. För egen vinst.

Jesus lär oss att det är hjärtats disposition som gör offrandet behagligt och acceptabelt. Därför måste vi också offra rätta offer, be rätta böner och inte först och främst tillfredsställa egna begär, som Jakob skriver om i den andra läsningen.

Evangeliet har inte på något vis gjort bort med varken offret eller uppoffringen.
Kristus själv är Offret och allt lidande vi ger till Gud (offrar)i förening med Kristus och Hans lidande är fruktsamt och behagligt i Faderns ögon.
De som undviker korset och istället följer deras laster och passioner öser ännu mer lidande över sig själva - och andra.
Synd rör alltid andra, precis som kärlek och uppoffring gör, men de två har vitt skilda sätt att beröra andras liv..

Gud lovade, genom profeten Hesekiel, att göra om människors hjärtan, Han skulle ge dem ett nytt hjärta av kött och blod. Ett nytt hjärta skulle äntligen få människan att besvara Guds kärlek med trofasthet, och så skulle hennes offer bli förädlat.

Goda gärningar, gjorda av en människa i dödlig synd - väger ingenting inför Gud. De goda gärningarna kan bara bli acceptabla när människan renar sitt hjärta från synden.
Vi kan ”inte samtidigt tjäna både Gud och mammon”. Vi kan inte göra emot Guds vilja och samtidigt ge Honom gåvor som Han då skulle ta emot och välsigna!

Den gudlöse säger: ”vi ska lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss, han motarbetar våra planer”.
Är det inte så att vi sliter av Jesus kläderna, som man gjorde med Honom på korsets väg, när vi använder Hans ord och gör om dem för att anpassa vår situation?
Eller att blunda för Guds ord och framställa synd som något acceptabelt och kärleksfullt?!

Hamrar vi inte in tjocka hårda spikar i Hans tillbedjansvärda händer och fötter när vi säger att Hans ord är för krävande,att de inte är möjligt att leva enligt dem, att de är alltför tunga och alltför svåra för människor att även lyssna till dem?!

Offer och uppoffring står inte i stridighet till kärlek eller barmhärtighet. Tvärtom. Kärlek utan uppoffring vore inte kärlek.
Den är stor som älskar, för han gör sig liten.
Den som älskar gör sig liten inför den älskade. 

Therese av Lisieux doktrin är byggd på uppoffring och försakelse som ett sant och levande uttryck av kärlek; kärlek till Gud och kärlek till ens nästa. Det är så hon besvarar Guds kärlek till henne.Men hon är ett barn och kan inte göra det själv. Ingen av oss kan göra något själv.

Därför behövs vår tro byggas upp, stärkas och fördjupas!, genom Guds ord och heliga Sakrament.

Jesus sätter ett barn som föredöme för Apostlarna när de håller på att kivas om vem som är störst. Varför det?
 
”Guds barn är först av allt enkel och ärlig, inte dubbeltydig eller falsk, han låtsas inte att vara någon han inte är. Jesus säger i bergspredikan:
” om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus”.
Guds barn är medveten om sin svaghet och fattigdom: han påminner sig ständigt om att Gud Fader har skapat honom av ingenting och att utan Guds nåd kan han absolut inte göra någonting för att nå helgelse och frälsning.
Om Guds barn växer i ödmjukhet kommer han att få en allt starkare tro på Guds ord, även större än barnets tillit till dess föräldrars ord.
Han kommer att ha en tro där han inte längre är rädd för hur människor dömer honom, men stolt över sin tro förnimmer han istället, då och då, att tron är så ljuvlig att det är bortom all förklaring.... 
Den lilla vägen som Therese lär oss, kräver mod i prövningar...
Guds barn lever frälsningens mysterier och även smakar dem, han kontemplerar dem med förundran, precis som ett barn som ser på sin älskade far..." 
                                                                             (Fr. Garrigou-Lagrange, O.P.)

Den som tar emot ett sånt barn, säger Jesus, tar emot Mig och den som tar emot Mig tar inte emot Mig men Den som har sänt Mig.

                                    "...den ringaste av alla..."








 
 …

Markus 8:27-35
Vid den tiden gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: »Vem säger människorna att jag är?« De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.« Då frågade han dem: »Och ni, vem säger ni att jag är?« Petrus svarade: »Du är Messias.« Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom.
Därefter började han undervisa dem och sade att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar. Detta sade han helt öppet. Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom. Men han vände sig om, och när han såg lärjungarna tillrättavisade han Petrus: »Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.«
Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.«
                                          Betraktelse
Profeten Jesaja talar till folket om den lidande Tjänaren.
Messias. 
”..skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet”

Peter, innan Pingst, kunde inte alls förstå vad det var för mening med att lida.
Vi kan känna igen oss i det. 

Men efter att han fallit ner i syndens mörker och sorg då han förnekade sin Mästare och Kärlek
och efter att ha mött Jesu ömma men smärtsamma blick
och efter att på avstånd ha sett korsfästelsens vidrighet
och efter att ha tagit emot den Helige Anden utan mått –
började Peter förstå lidandet.

Han förstod det så väl att han bad att få bli korsfäst upp och ner!

Korset är kärlekens uppenbarelse.
Det är inte korset i sig som är kärlek men Han som hänger på korset är det! 
Jesus lär oss att frälsningen går genom lidandet därför att det bekräftar vår tro på Kristus och tro på Kristus uttrycker sig i kärlek och kärlek är bevisad genom uthållighet i lidande.
Därför säger Jesus att den som inte vill bära korset var dag kan inte heller följa Honom eller vara Hans lärjunge.

Om vi undrar varför Gud tillåter lidande måste vi, säger Johannes Paulus II, se på Jesus för Han är svaret!
Jesus själv var sänd av Fadern att ta på sig lidandet.
Han ger oss inte någon karta ut ur det som svar på frågan nej, Han själv går in i det! Och ber oss faktiskt att göra detsamma.
Svaret är inte bara ett ord men Ordet är svaret!
För den skull blir inte allting kristall klart, lidandet som så mycket annat ligger inbäddat i ett mysterium.
Men när vi själva ser att Gud finns i mitt lidande så har vi kommit en bra bit på väg in i mysteriet.
Jesus bjuder oss in att dela Hans lidande, Han går mot korset och vi följer Honom. Med Jesus får också vårt lidande frälsnings-värde.

Lilla Therese, som snart kommer till Sverige, var ju en expert på just lidandet. Hon brann av iver över själars frälsning. Och vad gjorde hon åt det rent praktiskt?
Hon lät inga små eller stora lidanden, vardagliga intriger och missförstånd, svårigheter, hinder, utskällningar, bemödanden, förödmjukelser...gå henne förbi utan att offra det i kärlek till Jesus - för själars frälsning.

I lidandet får vi ta del av Treenighetens inre liv.
Varför det?, finns det lidande i treenigheten?
Nej, men där finns kärlek för den lidande.
Dessutom, Kristus, den andra Personen i den Allra Heligaste Treenigheten, har blivit en av dem som lider.....

När Jesus talade till moder Teresa och bad henne att lämna allt och istället gå till slummen och tjäna de fattigaste av det fattiga sa hon att hon var rädd för att göra det.
Då svarade Jesus henne:

”Ditt hjärta var aldrig nedsänkt i sorg som Mitt och Min moders. Vi båda gav vårt allt för själar, och du?

Ingenting kunde skilja moder Teresa från Jesus. Istället så blev varje motgång, varje mörker, varje utmaning, varje vanställd bekräftelse av Hans gömda närvaro, varje hån och förföljelse, en dörr genom vilken hon allt bättre kunde urskilja Hans gestalt och lära känna Honom. 

Om Gud är själva hjärtat av Kristi lidande då välsignade Gud lidandet genom Hans eget deltagande i det.

Därför är Peters svar till Jesu lidande satans ord.
Den onde försöker ständigt att få oss att springa ifrån vårt dagliga kors (lidande). Satan är världens prins, han använder sig av alla möjliga trick för att locka oss bort från Sanningen och Livet; från korset, från lidandet. 
Därför hans enda intresse är att leda oss bort från Gud.
Till det eviga lidandet!

Jesus undrar vad människorna i allmänhet säger om Honom men för att få ett mer personligt svar frågar Jesus Apostlarna vad de själva tänker om Honom.

Jesus söker inte vilka svar som helst.
Allt vad vi säger och tycker om Jesus är inte ”rätt svar”.

Visst kan var och en få säga vem Jesus är för henne, men bara så länge det håller sig inom ramen av vår tro.
Vi måste först veta vem Han säger att Han är,
vem Kyrkan säger att Han är, innan jag kan säga vem Han är för mig.

Om människor på Jesu tid trodde att Han var Johannes Döparen så var det ju faktiskt så att Han inte var Johannes Döparen.
Och om vi i vår tid tror att Jesus är en av många andra frälsare och profeter, eller, ” för mig är Jesus en fullkomlig människa som inte dömer någon”..så betyder inte det att det är vem Jesus är.

Petrus svarar att Jesus är Messias.
Det var inte Peter själv som hade förstått det. Jesu Fader hade uppenbarat det för honom!
När Petrus säger att Jesus är Messias, den levande Gudens son, svarar Jesus på en gång med att säga vem Petrus är!

Det här är en mycket vacker dialog mellan Jesus och Petrus.
Petrus säger vem Jesus är, han talar i Kyrkans namn, Kyrkan som är Kristi brud. Och Jesus, Brudgummen, svarar genom att säga vem Peter är:
du är klippan som Jag ska bygga min Kyrka på!
Som i ett kärleksmöte där den älskade och den som älskar återspeglar varandras identitet och igen kännande.

Jesus är Allt för den som älskar Honom. 
Han övergår allt och Han är alltings ursprung.
När vi saknar någon eller någonting måste vi vända vårt hjärta och vårt sinne till Jesus. Det finns ingen frånvaro eller bortvaro som inte Han kan fylla - och fylla med oändligt mycket större mått än den eller det man saknar.

För Han är, 
Den sanna Kärleken,
Den bäste Vännen,
Han är lugnet och den stilla Tystnaden
Han är Musiken,
Han är,
solen som skiner, 
den porlande vattenbäcken, 
det väldiga havet man vill gå in i, 
den blomstrande sommarängen
den doftande rosen...

För Moder Teresa:

”Jesus är Ljuset jag tänder
Jesus är Livet jag lever
Jesus är Kärleken jag älskar
Jesus är glädjen jag delar
Jesus är Freden jag ger
Jesus är den Hungrande jag ger mat
Jesus är den Nakne jag klär
Jesus är den Hemlösa jag tar emot
Jesus är Barnet jag lär
Jesus är den Ensamme jag tröstar
Jesus är Livets Bröd som jag äter
Jesus är Offret jag offrar
Jesus är Smärtan jag bär
Jesus är Bönen jag ber
Jesus är Ensamheten jag delar
Jesus är Sjukdomen jag accepterar
Jesus är min Gud
Jesus är min Herre
Jesus är min Brudgum
Jesus är mitt Allt i allt
Jesus är den jag har kär, jag tillhör Honom och ingenting kan skilja mig från Honom.
Jag är Hans och Han är min”.

                          "...och ni?..."
…

Markus 7:31–37
Vid den tiden lämnade Jesus trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: »Effata!« (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: »Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.«
                                        Betraktelse
Jesus står framför den döva och stumma mannen.
Han rör vid honom, andas djupt och ser upp mot himlen; gesten att Han alltid är i kommunion med Fadern varifrån all godhet kommer. 

I den här översättningen sägs det att ”Jesus andades djupt”, men i de ursprungliga texterna verkar det som att ordet istället är: ”jämrade” sig, eller ”stönade”…det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss.
Jämrande ser Han och delar våra lidanden.
 Hans smärta över syndens konsekvenser, över människans lidande, över hennes elände...  Han har kommit för att få oss upp ur det! 

Jesu helande kraft går genom Hans händer, Hans kläder, Hans ord, Hans vilja... 
Hans helande kraft går igenom Kyrkan: genom Sakramenten. 

Man förundrar sig över materialen Han använder för att hela mannen: Saliv, men också beröring. 

Så gudomligt att få ha Jesu finger i sina öron och Hans saliv i ens mun!

Ja, säger Gregorius I den store; Hans fingrar rör våra öron och Hans saliv är i våra munnar när vi lyssnar till Hans ord och sedan förkunnar dem!

När hjärtats öron öppnar sig för att leva enligt trons lydnad, är också tungans band lösta och de knyts upp.

Synden att vara döv och stum gentemot Gud, Hans vilja och Hans lag är en mycket tråkig situation. Men man kan vända sig ifrån den situationen genom ånger och ändring av ens liv.
Här är, säger Gregorius, bikten, platsen för att kunna erfara Jesu finger i ens öron och Hans saliv på ens tunga som då knyter upp sig.

Kyrkan firar de heliga Sakramenten och använder sig utav materia. 
I biktens Sakrament är det själva bikten som är materian.
I Dopets Sakrament används vatten och olja för att på så sätt visa den Helige Andes kraft. 
I Smörjelse av de Sjukas Sakrament sätts helig olja på pannan och händerna. 
I Eukaristin är det bröd och vin som blir Kristi Kropp och Blod. 

Kyrkan är ett Sakramentalt folk som tror att Guds nåd verkligen är given genom dessa fysiska tecken.

Det utesluter inte att Guds nåd kan komma till oss på hur många andra sätt som helst, men Sakramenten är medlen som vi vet bär Guds nåd in i djupet av våra själar, och ger omedelbar effekt även om vi inte känner det. Det finns inga tvivel att det som verkar hända – verkligen händer! 

Tron kommer genom hörandet: man hör någon som talar om tro. 
Den Kristna tron är lyssnandets tro:

”...och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Hur ska de kunna höra utan att någon förkunnar”(Rom.10:14).

Sen måste man ju också få se att det som förkunnas tros och därmed levs.

Johannes Döparen talade om omvändelse och folkmassor omvände sig, Peter lyssnade till Johannes och Andreas, Nathanael lyssnade till Philip. De lyssnade till Jesus och blev Hans efterföljare.
”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Lukas 10:16), sa Jesus till Apostlarna.

Jesus söker i sina följeslagare ett lyssnande hjärta så att de kan höra Honom. 
Inte bara höra men också lyssna. Lyssnandet bär lydnad, att lyssna är att göra det jag hör. 
Tystnad ger ett lyssnande hjärta.

När Jesus vidrör någons öron når det ända ner till hjärtat. 
För den som lyssnar lydande till Jesu ord och låter Honom röra vid hjärtat - som har paralyserats,
- tungan som knutit sig
- och örat som stängts,
så är det för honom som om
”vattnet bryter fram i öknen,
bäckar rinner i ödemarken,
förbränt land blir sjöar
och törstande mark blir källsprång”.

Jesus, Jesus, Jesus!


                       ”...och han talade riktigt...”










 
…

Markus 7:1–8,14–15,21–23
Vid den tiden hade några fariseer och skriftlärda kommit från Jerusalem. De samlades kring Jesus, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står:Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.«
Sedan kallade han till sig folket och sade: »Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.«
                                           Betraktelse
Världen vill övertyga oss om att det som kommer utifrån är livsviktigt! Kroppen är guden som dyrkas och ständigt förhärligas.
Man behöver en sund kropp; en sund kropp behöver gym, ekologisk mat, bröd utan mjöl, kapslar, vitaminer, SPA och rena natur produkter som har djupgående reningseffekter......

Världen kommer inte att vilja övertyga oss om att kroppen bär den andliga själen och de är ett! 
För det behövs tro. 

”Jesus, Guds Son blev Människoson för att människan skulle bli Guds söner”,  sa St. Irenaneus av Lyon.

Vårt varande är en Kärlekens gåva, givet av Gud.
Vi föds och får liv för att kunna, med tro, treva oss fram, i våra kroppar!, till Sanningen, till Gud och till evigt liv.
Människan har en unik kapacitet att ta emot Guds liv.
Gud säger sitt namn för att vi ska lära känna Honom, för att vi ska kunna tilltala Honom.
I varje ögonblick av vårt liv kan vi antingen komma närmre Gud eller längre bort från Honom.
Jesus har kommit till oss för att fylla oss med Gudomligt liv; heliggörande nåd; vänskap, närhet till Honom.
Det är i våra kroppar vi tar emot Honom, eller, föser bort Honom,
inte genom det vi äter men genom vår själs attityd, uttryckt i kroppen.

St.Irenaneus sa också att
”den Kristnes huvudsakliga uppgift är att förbereda sig för döden”.

Så Jesus lär oss att ta vara på hela vår mänskliga gestalt; kroppen, för den bär själen, själen som ska till himlen, till Gud, till dess skapare.
Det är i alla fall Guds vilja för var och en av oss.

Så låt oss oroa oss för vad som kommer ut ur vårt hjärta, ut ur våra tankar, ut ur våra förhållanden till andra.

Egentligen säger Jesus: var rena!”

Själens – och därmed kroppens – renhet tilldrar Gud till själen.
Renhet ger oss förmågan att se och tänka klart. 

Jesus hänvisar till profeten Jesaja som skäller på Jerusalems befolkning därför att de rådfrågar politiker istället för profeter. Politikerna lyssnade inte till profetiorna därför att de brydde sig endast om vad deras egen vishet sade dem och inte alls vad Herren sa.
Enligt dem hade Hans ord gått ur tiden.

Jesaja säger att Herren inte lyssnar till deras tomma läppbekännelser. Deras hjärtan har blivit blottade på tro och deras livsstil är tom, ett hot till just det liv som Gud söker att finna i deras hjärtan.

Jesus ser liknande drag i fariséerna som inte förmår att leva deras tro mer än att på ett innehållslöst sätt ta vara på yttre förordningar.
De höll fast vid en lag men kände inte igen lag-Givaren som stod mitt ibland dem, som såg på dem och som talade till dem! 

Vi ser i dagens Evangelium att det inte är människans kropp som oroar Jesu hjärta. Det går djupare än så. Han räknar upp de laster hos människan som smärtar Honom allra mest.
Laster och synder är knutna till själen och går genom kroppen; genom sinnena. 

Jesus ger oss en lista på synder för att vi ska förstå att våra val och sätt att leva och tänka är det viktigaste för ett liv med Gud - nu och sen.

Människans kropp och själ är Guds boning, det är Guds mening att både själen och kroppen ska leva för evigt. Själen fortsätter att leva efter döden; döden som ju inte är något annat än en förflyttning av människan från jorden till himlen eller helvetet eller skärselden.

Det är svårt att tänka sig själ utan kropp.. Själen lever vidare (då den är andlig), medans kroppen förmultnar bort..
Ändå går så mycket tid, intresse, uppmärksamhet... till kroppen! 

Kroppen ska uppstå vid världens slut, men förhärligad. Förhärligad av Guds eget liv och ljus.
Människans andliga och moraliska orenhet sätter sina märken i själen.
Det är långt värre än att vara fysiskt sjuk!

Jesus lär oss att vår kropp är den Helige Andes tempel.Så vi måste också ta hand om vår kropp utifrån den moraliska aspekten för det har en omedelbar anknytning till själen och till vårt liv i Gud; nu och sen.

Herren själv har valt att bebo våra kroppar och själar, (”..eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt Guds Ande”) så vi ska vörda kroppens integritet därför att den tillsammans med hela människan är kallad till evigt liv med Gud. Kallad att redan i det här jordiska livet bära den levande Guden inom oss, leva med Honom i vårt dagliga ”själs-kroppsliga” liv och återspegla Honom till varandra.

Människan är kropp såväl som själ, inte på ett”dubbelt” sätt: 1) kropp 2) själ, men i en helhet: ”besjälad kropp” eller ”förkroppsligad själ”.
Det är min besjälade kropp – eller förkroppsligade själ - som ska leva i evighet.

Att jag ser min kropp som Herrens tempel, har betydande konsekvenser för mig i evigheten.
Jesus lär oss att det vi väljer att göra, säga och tänka är beslut som kommer inifrån vår egen vilja och hjärta.
Ett förvrängt hjärta ger ett förvrängt tänkande vilket i sin tur föder onda ord och gärningar.

Vi kan se det på så många av dessa biskopar och kardinaler i USA som har undangömt och skyddat homosexuella gärningsmän bland deras biskopar, kardinaler och präster, och själva begått det brottet.
Detta har medföljt en förlust av ett sant och klart tänkande och istället givit rum för en helt dimmig urskiljning där man blivit alltmer slapp och oberörd över sånt som borde ha skakat om en!

Kyrkans heliga uppgift att: tillrättavisa syndare, undervisa okunniga, rätt råda de tvivlande, att tåligt lida oförrätt...
blir alltmer suddig och istället värnar t.o.m Kyrkans ledare för allas rättighet till jämlikhet och frihet vilket till slut innebär att alla ska få göra som de vill och ingen ska få påpeka att det finns något som är fel eller går emot Gud.
Gud och tro är enligt de flesta, även i Kyrkan, en privatsak.

Det är förunderligt att många bland Kyrkans ledare värnar så mycket för de homosexuella i världen istället för att beskydda Kyrkan inifrån från dess infiltrering vilket helt klart bara kan skada.

Moses, i den första läsningen ber folket att lyda Guds föreskrifter och säger att om de gör det ska också andra folk se vilken vishet och insikt det Israelitiska folket, Guds eget folk har, och lära sig från dem.

Innerst inne ärar människor den som fruktar Gud. Bara en sann lydnad och kärlek till Kristus och Hans ord kan ge människor glädje och liv.
Innerst inne söker alla sanningen, alla söker Gud men behöver hjälp på vägen.
Att bagatellisera synd; lögn,ondska äktenskapsbrott och all de orenheter som Jesus tar upp... och göra det till ett fritt val, är att leva i lögn och leda andra till det. 

Vem får vara i Guds boning?,
- den som gör det rätta och är sann i tal och tanke.

En bra andlig övning är att gå igenom listan på synder som Jesus ger oss, finna dess motsatser och se hur väl vi lever - eller inte lever - enligt dem.

Vi behöver den Helige Anden för att känna igen och dra oss bort från det onda inom oss och omkring oss. Vår blindhet kan vara så stor att vi inte ser den!
Jesus söker i oss sin likhet. Därför ber vi den Helige Ande att Han strålar sitt ljus på vårt mörker, att Han fortsätter att knacka på vårt samvete och att vi ständigt söker att leva i renhet och sanning.
Må Kyrkan alltid kunna hjälpa oss med det!


                                       ”Ordets görare”
…

Johannes 6: 60-69
Vid den tiden sade många av Jesu lärjungar: »Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?« Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: »Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.« Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: »Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.«
Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: »Inte vill väl ni också gå er väg?« Simon Petrus svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.«

                                              Betraktelse
Det fanns många negativa reaktioner till Jesu Eukaristiska ord.
Scott Hahn säger att det är just lärjungarnas reaktioner som är viktiga för oss för att förstå tyngden av vad Jesus säger.
De tog Honom bokstavligt, blev förnärmade av det Han sa och lämnade Honom. 

De kunde inte tro Honom.

Men, säger exegeten Brant Pitre, det var inte att de tog Jesus bokstavligt som var det största hindret till att tro, för ett missförstånd kunde lätt tillrättavisas.
Det var helt enkelt att de inte kunde tro.

Om Jesus enbart talat symboliskt så hade det inte varit något konstigt att tro det Han sa. Det var ingen som förargad lämnade Jesus när Han berättade att Han var ”grinden”, eller vinrankan, eller livet eller uppståndelsen eller vägen! 
Men denna gång, när Han säger att Han ska bli deras bröd så förargar dem sig över det! 

Detta tyder på att de faktiskt förstod vad Jesus sa och de förstod att Han också menade vad Han sa!
 Men de kunde inte tro Honom.
Det är den enda gången Jesus, i Evangeliet, är övergiven av Hans egna följare på grund av det Han sa och lärde. Varför lämnade de Honom?

Därför att de tog Hans lära allvarligt. Jesus gick inte efter dem ropandes:”vänta, jag ska förklara...”.
Nej, Han t.o.m. vänder sig till Apostlarna och frågar med ett mycket ledsamt hjärta: ”ska ni också gå?”

Som Pitre säger, Jesus kommer inte att kompromissa i Hans kött och blod Mysterium för läran om Hans kropp och blod som bröd att äta och vin att dricka var ett avgörande prov för lärjungeskapet.

Tack och lov svarar Petrus:”Herre, till vem skulle vi gå?”
...varför hade de ingen annan att gå till?
Därför att: ”Du har det eviga livets ord”.

Det var just det eviga livets ord Han hade talat till dem när Han sagt ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv...”

Pitre säger att den Eukaristiska undervisningen som Jesus gav var inte som de liknelser Jesus berättade för lärjungarna, där Han kunde förklara för dem vad liknelsen betydde, som t.ex. i liknelsen om mannen som gick ut för att så.

Den Eukaristiska undervisningen krävde tro. 

Det var ingenting Han kunde förklara för dem.
Därför säger Jesus istället; ”...ingen kan komma till Mig om Han inte får det som gåva av Fadern”.

Kanske säger någon nu att Fadern ger denna gåva till vissa och inte till andra eftersom en del av Jesus lärjungar inte trodde medans andra trodde.
Så är det ju också idag; en del tror, andra inte.
Men tro är en gåva som Fadern ger alla!

Problemet är vi själva som som i vår fallna natur inte tar emot gåvan, eller om vi tagit emot den, inte underhåller den så att gåvan ständigt växer sig djupare och blir allt starkare.

Hur ofta har vi inte hört ”jag brukade gå till Mässan men nu ber jag hemma istället”?...
Det är ett exempel på hur trons gåva radikalt förminskas tills den till slut blir ett minne blott, om man inte dessförinnan inser faran och söker att omvända sig.

Vidare säger vår exeget att Jesus faktiskt ger lärjungarna två nycklar med vilka de skulle kunnat ha öppnat dörren till detta Mysterium som de inte kan förstå:
Jesus hänvisar till faktumet att Han inte bara är människa, Han säger:
”Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där Han var förut?”
Med det visar Han att Han är Messias.

Det är bara genom Hans Gudomliga identitet och kraft som det är möjligt för Honom att ge Hans lärjungar verklig föda och verklig dryck.
För vilken människa skulle kunna erbjuda sitt kött och blod till andra och säga att om de äter och dricker av det kommer de att få evigt liv?! 

Den andra nyckeln är, enligt Pitre, när Jesus säger:
”Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp”.

Här förstår vi att Jesus inte har talat om att äta det döda köttet av Han lik, men Han talade om att äta köttet av Hans uppståndna kropp, den kropp som skulle bli återupprest till ”livet” i Andens kraft för att så bli upptagen till himlen.
I Eukaristin ger Jesus oss sin korsfästa och uppståndne kropp och blod. Han är inte längre beroende av tid och rum, Han kan komma när Han vill och hur Han vill, som en vandrare på väg till Emmaus eller i bröd och vin.

Jesus förenar ätandet av Hans kropp och blod med evigt liv när Han säger
”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen”.
Eukaristin som vi äter är den uppståndne Kristus! 
Eukaristin gör uppståndelsen närvarande för den som tar emot Kristi Kropp och Blod.
Den uppståndne Kristus kommer till oss med liv och med kraft. 
Han kommer levande, som Gåva!

                                                   ”...Gåva av Fadern...”
…