Markus13:24–32
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »I de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.
Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.
                                         
                                            Betraktelse
Det allra första Bibeln berättar om är hur Gud skapade allting som finns. Detta sägs åtskilliga gånger i det Gamla Testamentets olika böcker. 

Varje mening i skapelseberättelsen börjar med: ”..och Gud sade:
Ljus, vatten, jord, människa......bli till! och det blev till. 

Skulle detta bara vara symboliskt?!
Eller betyder det att Gud, om Han är en utvecklingens Gud, skulle ha skapat en gasexplosion för 15 billioner år sedan som så sakteliga utvecklades till att bli djur och natur och en sån utvecklad varelse som människan?!
Det verkar inte stämma med Skrifterna som säger: 
" Före världens skapelse hade Gud utvalt oss i Honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek". 

I sin Godhet och i ett fritt val skapade Den Heliga Treenigheten världen,  för att Hans fullkomlighet skulle bli uppenbarad och för att människan skulle få ett evigt liv i glädje med Honom.

I första kapitlet av Johannes Evangeliet säger den Helige Anden genom  Johannes:
”I begynnelsen fanns Ordet....Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till”.

Människan var skapad till Guds avbild. Hennes själ är odödlig.
I själens inneboende dynamik genljuder Guds avbild i hennes intelligens och i hennes vilja. 

Finns det någon vetenskaplig förklaring till själens sammansättning och ursprung? 
Men, säger man, själen kan man inte se och därför kan man inte heller forska om den... 
Sanningen är att man inte heller ser världen så länge man inte ser Guds inneboende närvaro i den! 

Bara Gud är verklighet, allt annat förgår. Om vi inte kan förklara själen och ännu mindre kunna ”göra en”, varför skulle vi tro att vi kan hitta en vetenskaplig förklaring till världen och dess minutiösa liv? 

Medans människor söker i vetenskapen om hur världen blev till, varnar Jesus oss om att ”solen ska förmörkas, månen ska inte ge något ljus, stjärnorna ska falla från skyn och himlens makter skakas”!
Jesus som omger hela kosmos och är kraften bakom det skapade och det som nu håller på att skapas, talar till oss.
Det är Han som bibehåller skapelsens pågående dynamik.

I dagens text förutser Jesus inte en naturkatastrof men talar om någonting mycket värre.

Skaparen håller skapelsen i sina händer. Han har bjudit oss in till att ta del av Hans händers verk och finna Honom där.
Genom ett betraktande av världen borde vi bli inspirerade till att ära Gud,
istället söker vi att ge förklaringar till det som varje sann forskare medger:
att skapelsen till slut är ett mysterium, och när vi kommit fram till vad vi tror är ett svar, finns ändå frågan kvar.

Gud har skapat materia för människan och människan har Han skapat för att bli ett med Gud. 
Detta är möjliggjort genom Jesu dyrbara Blod. 

Det vetenskaliga sökandet och forskandet är alltför ofta sökandet av människans självupphöjning.
En subjektiv tolkning mer än ett sökande efter sanning.
Vetenskapliga studier måste, som allting annat, göras i trons ljus.
Utan Gud i centrum, utan Gud som dess utgångspunkt och mål, leder vetenskapen alltför lätt bort från Gud och människans sanna identitet. 

Kunskap måste leda oss till en sann kärlek i Kristus.
Kunskap utan Kärlek handlar mest om makt, pengar och prestige, 
allt det som håller vårt högmod uppe.

Kärlek öppnar oss istället till förundran...Någonting bortom mig, som jag kan nå till, sträva att komma fram till, Något som lyfter och drar mig ut ur mig själv. Bara Något som är - Annan - än mig kan lyfta mig ut ur mig själv och föra mig bortom mina gränser.

Jesus är Logos, det kreativa Ordet, uttrycket för Faderns tanke.
Han är Faderns personliga, outtömliga återsken, Källan till allt liv, föremålet för all kärlek. Han är Bron mellan det oändliga och ändliga. Världen är nedsänkt i Gud, inte en projektion utanför Honom!

Skapelsen kan inte svara för sin egen existens därför kräver den att få veta grunden till sitt själva varande. Men den kan inte hittas i människan, inte heller i världen, inte ens längst bort i universums mest avlägsna galaxer eftersom 

”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand,
den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan Din närhet, vart skulle jag fly för Din blick? Stiger jag upp till himlen finns Du där,
lägger jag mig i dödsriket, är Du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet
- skulle du nå mig även där
och gripa mig med Din hand”.
                                         (Psalm 139)

Gud är i oss, och vi är i Honom.
Vi är skapade för Honom. 
Allt ska förgå, men Hans ord ska inte förgå.
Vi är skapade genom Hans ord.
Så mycket som Hans ord lever i oss -  lever vi. 

Vad är då meningen med människans liv?
- Delaktighet av den gudomliga naturen.
                                                     (2Peter 1:4).


Gudomlighetsgörandet kan inte bli påtvingad, men i frihet accepterad och vald.
Fast människan behöver tid. Tid att lära sig hur hon ska använda sin fria vilja för att gudomliggöras.
Bäst vi skyndar på, innan himmelens makter skakar lös.

           "...stråla som stjärnorna, alltid och evigt..."

 
 …

Markus12:38–44
Vid den tiden sade Jesus till folket i sin undervisning: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«
Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

                                              Betraktelse
Att vara Kristi lärjunge är att lära sig att ge Honom allt. 
Se hur Han glädjer sig av änkans gåva! 

Jesus hade suttit ett bra tag och iakttagit folk som lagt pengar i tempelkistan.

Änkan gladde Honom. 

Visst är det märkligt att de skriftlärde, som tillhör templets institution, ”äter änkorna ur husen”, samtidigt som de blir mottagare för den här fattiga änkans sista ören!

Fadern säger till Hildegard av Bingen att allmosor glädjer Honom därför det är ett uttryck av ”Min Barmhärtighet”. 

”Och för att följa Barmhärtighetens väg; ge av det du har till de fattiga.
När du gör det imiterar du Gud som är Barmhärtig.
Låt ditt hjärtas goda vilja rinna över så att du inte finner dig själv bland det borttappade fåren.
Helga dig själv inför Gud genom att ge av din egendom till att friska upp de som är i nöd, då ska Gud, i ditt elände, ge dig barmhärtighet”.
                                                                                       (Scivias vision six)

Änkan gav inte till de fattiga, hon var själv fattig.
Hon gav till templet. Templet är Guds hus.

Att ge allmosor är bön, ett givande till Gud. 
Att ge allmosor är en slags fasta därför att bön är en slags fasta.
Man fastar från något i det man ger den andre.

Det är inte bara att ge någonting, det är att ge upp någonting.

Även då Skriftlärda och Fariséer utnyttjade de fattiga och såg mer till sig själva än till Gud och Hans vilja, tappade änkan inte sin tro på Gud och inte heller på templet.

Gud; templets sanna rikedom.
Änkans rikedom är Gud.
Hon finner Honom i templet oavsett av dess tjänares helighet! 

”Arbetaren är värd sin lön” säger Jesus till lärjungarna när Han sänder ut dem för att hela och predika Evangeliet.
Jesus menar inte månadslöner -
men snarare kommunitetens donationer och stöd, eftersom det är av oerhörd vikt att stödja Kyrkans präster, stödja Hennes rika liturgiska liv
och vackra ornament, stödja Hennes traditioner av böneliv och klosterliv. Därför att allt det pekar till Gud och Hans ära.

För änkan var det vissheten om det heliga i templet som gav henne hopp, stärkte hennes tro och fick hennes kärlek till Gud att växa.
En fattig har inget annat än Gud.

Det är Gud som den fattiga änkan förnimmer i templets skönhet, i dess musik, bön och rökelse.
Gud är där.
Hennes hopp är där. Hennes rikedom är där, varför skulle hon då inte ge det hon ägde - det hon ägde var ju ingenting mot vad templet bar för henne!
För att se det behövs tro. 

Att ge allmosor är att ge av sig själv; man vidgar sitt hjärta och överkommer bundenhet till saker, till tryggheten som finns i att äga.
Vi lär oss av Jesus att tryggheten finns i Gud, i tro och tillit till Honom.
Vi behöver ständigt sträcka oss längre bort, tänja vårt hjärtas muskel för att istället erfara Guds försyn...
”Saliga de som är fattiga i anden, dem hör himmelriket till”.

I de Gamla Testamentet älskar Gud de fattiga, de små och de enkla.. 
De som har odelade hjärtan. 

I det Nya Testamentet söker Gud dem som vill omfamna frivillig fattigdom i Kristi efterföljelse och för Kristi skull.
Vi borde då och då kontemplera och betrakta hur Gud dras till de fattiga och till fattigdom. 
Det är förundransvärt!,
och det lär oss något om Guds vishet och om Hans väsen.

Världens fattiga är nära Guds hjärta.
Han använder sig av de fattigas fattigdom för att ge de rika en möjlighet
att växa andligt,
att ge av sitt goda,
att dela med sig till de som är obetydliga i världens ögon,
men så betydliga och värdefulla i Guds ögon.

Längtan till Gud och Hans rike hjälper oss att fly världens habegär för att låta Gud bli vår rikedom. 
Istället för att söka vår trygghet i det som är förgängligt, vänder vi oss, i tro, till Gud som vår sanna trygghet. 

Längtan efter Gud, 
och
Gud som vår sanna trygghet 
är två kopparslantar som glädjer Gud!

Att ge ur sitt överflödiga förråd,
eller att besvara någon som behöver hjälp när man är utvilad och har tid till sitt förfogande – är inte svårt. 

Gud knackar ofta på våra dörrar när vi är som fattigast, vare sig det gäller med tid, ork, lust...eller ekonomi.

Det är - märkligt nog - just ur vår fattigdom Gud vill att vi ger.

                       ”...Hon gav i sin fattigdom...”


 
…

Markus12:28b–34
Vid den tiden kom en av de skriftlärda fram och frågade Jesus: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.
                                          Betraktelse
Jesus lär oss att det inte finns något större bud än att älska Gud. 
Det är inte bara det första budordet i Bibeln, men att älska Gud är också det största värdet.
All annan kärlek finner sin plats runt det värdet.
Gud är Gudomlig, Hans existens är annan än människans, än hela skapelsens. 

De andra budordet, att älska vår nästa, följer det första. 
Vi älskar Gud i egenskap av den Han Är, och vi älskar vår nästa för Guds skull, detta måste alltid vara måttet på vår kärlek.
Den helige Augustinus säger att vi borde älska vår nästa därför att de är rättfärdiga eller därför att de må bli rättfärdiga. 

För att bli rättfärdigad måste man inte bara tro men också leva sin tro enligt Guds ord och Kyrkans lära.
Tro är ens sätt att förstå livet och att leva det.
Att låta Gud ha första plats i våra hjärtan är grunden för fromhet; älskvärd lydnad till Gud.

När Jesus besvarar den skriftlärde på frågan vilket det största budet är svarar Han att ” du ska älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft....”.
Alltså; allt som finns i människan!, säger kyrkofäderna.
Alla hennes krafter och andliga organ, intelligens och även hennes kropp - är tillför Gud. Det finns inte någon plats i våra liv eller i vår existens som hamnar utanför Gud.
Även om vår fria vilja går ifrån allt som har med Kristus, Kyrkan och Kristi lära att göra, kommer vi onekligen i alla fall att någon gång hamna där igen, för det som tillhör Gud dras tillbaka till Honom. Men den gången måste det bli för att göra ett slutligt val; att älska Gud av hela ens hjärta, själ och förstånd...eller inte.

Helvetet är att för evigt vara utan Gud. Det kan inte vara nåt annat än helvete att vara utan Gud eftersom vi inte är skapade till att vara utan Honom. 
Vi är skapade för Honom!

Människan, säger den helige Augustinus, är som mest fullkomlig när hon böjer sig åt Livets håll, åt Godheten, åt det Oföränderliga och håller sig tätt intill det som är målet för hennes själ.

Hjärtats kärlek har i den kristna tron blivit given kompass och riktning. Första budordet; att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, förstånd och kraft..., är och förblir måttet för det andra budordet; att älska sin nästa. 

Kan världen och kroppen acceptera det?
Nej.
Därför att världens och kroppens natur strider mot Kristi lag och kommer alltid att göra det.
Så Kyrkan, i världens och ”köttets” ögon, ses som ett fiende. Och med rätta - för Kyrkan är fiende till det världsliga, men Hon är människans vän.

Den Heliga Treenigheten har givit Kyrkan uppdraget att lära människan vad Kristi lag är och varför hjärtats lustar behöver ges kompass och riktning.

Kristus lär oss att älska Gud, utan Honom vet vi inte hur Gud vill bli älskad.
Det är inte människan som bestämmer hur Gud ska bli älskad, det är Gud som visar oss, i Kristus, hur Han vill bli älskad.
Bara denna kärlek; Guds kärlek i Kristus, människans kärlek till Gud i Kristus är en frälsande kärlek. 

Älska Gud av hela ditt hjärta; att inte älska någon eller något mer än Gud. Det går inte att älska både Gud och någon annan på samma första plats! En av dem kommer först och en av dem kommer sist.

Att den som älskar sin nästa därmed också älskar Gud - är bara sant om det är med Guds kärlek, given i Kristus av den Helige Anden, som hon älskar sin nästa med.

Jesus säger inte ”tro på Gud av hela ert hjärta...

Att älska Gud är trons frukt .
Att älska Gud kommer ur tron på Gud som "Abba". Alltså inte från rädsla.
Gud är alldeles för God för att utav rädsla bli lystnad till.
Den Helige Andes gåva ”Gudsfruktan” är något annat än rädsla. 

Det ”evangeliserade” hjärtats önskan är att älska Gud mer än ”den andra”, mer än ”det andra”. 
Det naturliga hjärtats kärlek har med kroppen att göra, kärleken påverkar vår natur. Så att älska Gud med hela vårt hjärta betyder också, att av kärlek till Gud bemästra det köttsliga begäret, fly köttets lockelser.

Fast världen upphöjer kroppen till något absolut. Köttets gud styr världen, nu mer än någonsin. 

Varken världen eller kroppen är något man kan samtala vettigt med om man inte använder sig av Kristi nåd som är given i Kyrkan, i Hans sakrament och i Hans ord.
Försöker vi med våra egna ord, kryddade, inte med Evangeliets sälta, men med den världsliga jargongens ordförråd - tappar vi själva snart fotfästet!
I en fallen värld dvs. i en värld där människan helt sonika följer hennes naturliga inklination kommer den mänskliga naturen att försämras och förfalla! 

Om Kyrkan uttalar sig om sånt kommer det naturligtvis att leda till en andlig konflikt mellan Kyrkan och världen. 
Den konflikten är ett hälsosamt tecken på att Kyrkan lever enligt hennes ende Grundare: Jesus Kristus,
och ”att Hon har Honom kär, att Han är Hennes styrka, klippa, borg och Frälsare.
Att Han är Hennes sköld, starka värn och fristad.
För stora segrar skänker Herren, han handlar trofast mot sin smorde”.

                                    ”...Hör Israel...”
 
…

Markus10:46–52
Vid den tiden kom Jesus och hans lärjungar till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret, började han ropa: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!« Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig!« Jesus stannade och sade: »Kalla hit honom.« De gjorde det och sade till den blinde: »Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.« Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Den blinde sade: »Rabbouni, gör så att jag kan se igen.« Jesus sade: »Gå, din tro har hjälpt dig.« Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen.
                                            Betraktelse
I förra veckans läsning var det lärjungarna som ville ”be Jesus om en sak” och Jesus svarade: ”vad vill ni att jag ska göra för er”?
Idag är det Bartimaios som ropar efter Jesus, och Jesus frågar honom ”vad vill du att jag ska göra för dig”?

Det finns en skillnad på lärjungarnas och Bartimaios bön.
Jesus besvarar bägge bönerna men på olika sätt.

Lärjungarnas bön uttrycker längtan till storhet.
Herren besvarar deras bön med att undervisa dem om litenhet och ödmjukhet.
Bartimaios bön är hörd och besvarad såsom han har bett.
Den blinde mannen hänvisar inte till någon egen prestation som Gud skulle behöva belöna honom för men han ropar ur djupet av sitt elände till den ende som frälser, till den ende som kan ge syn: Davids son, Jesus av Nasaret, Skapelsens Konung.

Bartimaios är mitt i sitt elände en liten ljusstråle som vibrerar hopp, tillit och tro. 
Han ber ur ett brustet hjärta, rösten är hög - för han ser inget.

Han hade säkert redan tagit del av den bägaren Jesus talade med Apostlarna om. Lidandets bägare ger den blinde mannen ett visst ljus som gör det möjligt för honom att känna igen Jesus på rösten - utan att ha sett honom!
Bartimaios vet vem han ber till. Vem han ropar till.
Han har redan sett Honom. 
Han har sett Honom i sitt inre hopp och ödmjukhet som är givet den som inte längre har något att hålla tag i - förutom Gud.
Guds Anawim.

Men de andra som står vid vägkanten utstrålar varken hopp eller ödmjukhet, det är dem som säger åt den blinde att hålla tyst – det är dem som inte ser. 
Kanske var det fariséer och skriftlärde som stog längs vägen och sa åt Bartimaios att hålla tyst därför att de inte ville höra den blinde kalla Jesus ”Davids son”!
Att Jesus skulle vara förverkligandet av det gamla testamentets profetia om den lovade Messias som skulle komma ur Davids börd, var helt enkelt oacceptabelt!

Titeln ”Davids son” är inte bara ett hänvisande till Jesu familjeträd men det är först och främst en Messiansk titel.  
Att kalla Jesus ”Davids son”, var en trosbekännelse; det var lika med att säga att Jesus var den länge väntade befriaren, uppfyllelsen av det gamla testamentets profetior.

Det är lustigt att den blinde mannen i Johannes Evangeliet också var den ende bland alla fariséer och skriftlärde som egentligen såg...

Jesus kom för att ge syn åt de blinda, predika glada nyheter till de fattiga, ge frihet till fängslade...
Vilka tror vi egentligen att de fattiga, blinda och fängslade är?!
Säkert inte vi!?

Ingen kan få Bartimaios att tro att Gud inte skulle lyssna till honom, för den Helige Anden fyller honom och ber i honom.
Tro har redan givit ljus till hans hjärtas ögon!

Stig upp Han kallar på dig!
Nu leder Jesu Ande den seende mannen som förut var den blinde,
Han leder honom på en jämn väg där han inte kan snava.
Han för honom till levande vatten.

Scott Hahn påpekar att: 

”detta är Jesu sista underverk innan Han går in i den heliga staden Jerusalem för att börja sitt lidande”. 

Där, i Jerusalem, kommer några att få sina ögon öppnade,
andra inte.
De som får sina ögon öppnade kommer att gå på Krisus väg, korsets väg, och där finna levande vatten - och medans de går vägen fram snavar de inte. Varför? Därför att de ser.

Detta är Guds rop till mänskligheten: Stig upp.
Gud kallar oss till sig själv, Gud kallar blinda tiggare till sig själv, kallar oss att se, se Honom i tro, och gå!
                       
                    ”... Gå, din tro har hjälpt dig...”


 
…

Markus10:35–45
Vid den tiden gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till Jesus och sade: »Mästare, vi vill be dig om en sak.« — »Vad vill ni att jag skall göra för er?« frågade han. De svarade: »Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.« Jesus sade: »Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?« De svarade: »Ja, det kan vi.« Jesus sade: »Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.« När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.«

                                          Betraktelse
De två Apostlarna ville vara nära Jesus, de ville vara med när Han gjorde underverk, kastade ut demoner och helade sjuka, de ville vara med Honom när Han hälsade på hos sina vänner och när Han uppenbarade sin strålande skönhet på Tabors berg.
Nu ville de försäkra sig om att de skulle få sitta på vardera sida av Hans tron. Allt för dem!
I de vanligare översättningarna står det: "Mästare, vi vill att du ger oss det vi ber dig om". Och det återspeglar oss alla, för det är vad vi vill: att Gud ger oss det vi vill. Och vi vill ofta det som behagar oss. Men vi vet också att om vi ger Herren frihet att göra som Han vill, så blir det ofta annorlunda; 
Mästare, ge oss vad Du vill, inte vad vi vill...

Men vi kan lätt gå in på den vägen där vi själva grabbar tag i det vi vill, i det som mer behagar oss. Det är inte alls naturligt för människan att inte göra det hon vill. Det är uppoffring.
För att göra uppoffring måste man överkomma sin natur = lidande.

Jesus svarar Apostlarna med att det inte finns nån ingång till härligheten förutom den trånga och låga porten, där man måste böja sig för att kunna komma in.
Inte bara det - man måste döpas i reningens eld.
För den elden renar och bränner bort själviskhetens och högfärdens ogräs.

För Jesus, är korsfästelsen Hans bägare och döden är Hans dop. 
För Johannes och för Jakob – som för oss – är kampen mot vår fallna natur vår bägare.
Jesus förväntar sig att vi tar upp den kampen.

Varför finns lidande?
Det är nödvändigt att se på korset, eller rättare sagt, att se på Jesus som hänger på det. 
Vi kan ha svårt att acceptera att Jesus led på korset - för mig.
Tro och tillit behövs.
Men korsets kärlek är verklig, den luktar jord och blod, den är sann och ärlig, den planterar frön och får blommor och stora träd med fruktbara grenar. 
Korsets kärlek rinner in i den som imiterar Kristus men rinner av, som vatten på en gås, den som inte tar emot Guds ord inristade, inte i sten, men i Blod.

Lidandet är människans verk, inte Guds. Det var just därför att människan vek ifrån Gud och Hans ord, som lidandet och döden kom – och kom för att stanna – in i människans liv. 

Men att lidande, synd och död kan bli vägen till vår frälsning – är Guds verk!

Att finna olika vägar ut ur Guds ord och ändå få det att låta som Guds ord
är inget nytt. Ormen, den listige, fick Eva att tro att det han sa var Guds ord: ...”ni kommer visst inte att dö...” ”...sa Gud verkligen...”
Eva ville inte dö men hon ville leva ett liv som hon tyckte tilltalade henne. Det blev uppenbart att det var en illusorisk föreställning; ett liv med Gud men samtidigt utan Honom; ett eget angjort liv fast med Guds stämpel ”OK.”, på det.

Men när det är fråga om lidande så vill människan dö, också andra vill att den lidande ska dö.
Människans själviskhet gör henne oförmögen att lida.
Det som hotar ens frihet anses vara ett lidande!

Men friheten är ett inre tillstånd. En följd av att göra det som är rätt och sant.
Guds Son säger att vi måste vara allas slav och den andras tjänare för att anses stora.
Hur kan vi någonsin förstå detta?! Hur kan vi någonsin tro att vi ens kan vara lite stora om vi inte vill vara mammor, pappor, sjuka, gamla…?, för just detta innebär att tjäna - och att överlämna sig i ödmjukhet till det som för människor är och förblir verklighet!

”Mänskligheten kan inte ta för mycket av verkligheten”(T.S. Eliot).

Den heliga Angela av Foligno blev förtvivlad och bestört och grät hejdlöst när Jesus pekade på olika delar av sin piskade och korsfäste kropp för att visa henne just de sår som hon orsakat Honom.
Jesus blev illa bemött, spottad på och slagen för att Han var obekväm när
Han talade om lidande, kors, rena hjärtan och kroppens tempel...
"Samma natt som Han var förrådd tog Han bröd och sa: detta är min kropp som offras för er".
Att ta del i den heliga Eukaristin är på ett sätt att binda sig till korset..Herrens Martyrium.

Eva själv öppnade dörren till lidandet och döden.
Nu gör hon allt för att springa ifrån lidandet..å ena sidan vill hon påskynda döden - om lidandet tränger på  - och å andra sidan går hon på kurser för att lära sig hur hon kan hålla sig evigt ung!

Den enda som accepterar lidandet, döden och det onda - är Jesus. Gud.
Gud som skapat liv för att levas, människan för att älska och bli älskad.
Kristus kom in i människans lidande, Han tog tag i det, blev ett med det.
Allt detta gör att frågan om varför Gud tillåter lidande och varför lidande finns förändras!

I sin eviga visdom beslutar Gud att överkomma ont med lidande!
Han lade lidandet på sin egen rygg så att vårt lidande skulle få mening genom Honom och blir vägen till vår och andras förlösning.

Fadern kunde inte för ett ögonblick vilja Sonens korsfästelse utan att på samma gång se i det ljuset av uppståndelsen. Vi måste i tro, lära oss att se på lidandet som Fadern såg på sin älskade Sons lidande.

Att lida är att bära på korsets last med Kristus i ljuset av uppståndelsen, för att i evigheten med Honom aldrig mer gå korsets väg men istället till fullo leva i uppståndelsens eviga glädje!
Bara med trons glasögon kan vi se uppståndelsens ljus i lidandets kval. Kyrkan ger oss verktygen för att gå vägen Jesus har satt ut för oss.
Ju mer Eva springer ifrån lidandet ju mer springer hon in i det, både i det här livet, och i det liv som fortsätter.

Eftersom lidandet är oundvikligt måste alla bära korset.
Skillnaden är att en del bär på korset slaviskt och utan Kristus, medans andra bär korset i frihet med Kristus.
För att få vara brevid Herren i Hans härlighet får vi förbli tjänare och slavar, men fria sådana! 

                                          "...att tjäna..."

 
…