Marias lamm i St Josefs katolska Kloster

Guds ord varje vecka från Marias lamm

  • Söndag 15 December

    14 december 2019 18:12
     Matteus 11:2–11
     Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: »Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?« Jesus svarade dem: »Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.«
    När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: »Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.«

                                             Betraktelse
    Johannes satt i fängelse.
    Där väntade han, inte på att komma ut, men på Messias.
    Det var Johannes mörka natt. Förut hade han inte tvivlat på att Jesus var Messias. Han hade sett den Helge Ande vila över Honom, han hade inte tvivlat att Han är Guds Lamm, att Han är Lammet som borttager världens synder. 

    Johannes hade lekt med Jesus som liten, han hade hoppat till av glädje vid ljudet av Jungfruns röst när han och Messias låg i deras mödrars sköten - och vid ljudet av samma röst blev hans mor Elisabeth, fylld av Helig Ande. 

    Varför frågar Johannes då om Jesus är den som ska komma? 

    I fängelsehålan lade sig mörkret över honom, tvivel klamrar sig fast vid väggarna av hans rena hjärta, tvivel och mörker i hans tankar; hade han arbetat för Guds sak, till Guds ära, hade han gjort allt för frambringandet av Messias, det var ju vad han varit sänd för?  Hade han förberett vägen såsom Gud skulle ha det, kanske han gjort fel, han satt ju i fängelse… 

    Är du han? 

    Herre, det är väl din väg jag banat? För det är för dig jag kallat kungahuset tillbaka till tro och kärlek i rena hjärtan, det är för dig jag klär mig i fattigdom och för dig som jag har äter av den torftiga mat, vildmarken ger.

    ”Säg till Johannes….”

    Jesus, vår sanna Glädje, ger Johannes tröst, ro, hopp och frid.
    Friden som världen inte ger, den frid som är oskiljbar från glädje fyllde honom igen. Brudgummens ord bär Brudgummen, också de är oskiljaktiga; för Brudgummen ger sig i vart ord Han säger.
    Blinda ser och lama går…
    Johannes du har fullgjort ditt liv du har levt det väl, jag har glatt Mig i dig och du ska nu få glädja dig i Mig. 
    Vi snart ska mötas i Mitt Rike. 
    Böj ditt huvud inför avrättarna; gå i frid, gå Brudgummen till mötes!

    Johannes var en profet, största bland profeterna, sa Jesus.
    Inte en profet som förutser det som kommer men en profet som pekar på vad som redan är här, synligt för den som kan se, förklätt för den som inte ser.
    Så den heliga Kristendom är här och den har varit bland oss i tvåtusen år, vi har sett Kristendomens skönhet och dess frukter...hur skulle Europa se ut om inte den hade kristnats?

    Han som var sänd förkunnar fortfarande ett nåde år och ett glädjens år då vi kan vandra tillbaka till Flockens Herde, 
    där de blindas ögon ska öppnas så att sanningen lyser klar för dem,
    de dövas öron ska öppnas på dem som inte förmår urskilja Guds ord och Guds röst i deras liv,
    de lama ska hoppa av glädje när Guds kärlek porlar in i deras hjärtan,  
    de som inte kan förkunna Guds ord ska sjunga det i de allra vackraste återklingande tonarter, 
    de spetälska blir renade från synden som klistrar sig fast vid deras själ och kropp
    - och de som Herren friköpt, vänder åter till Kyrkan.

    ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer”…. 
    Och se, han har redan kommit.

                                ”…bereda vägen för dig…”
  • Söndag 8 December

    7 december 2019 18:14
    Matteus 3:1–12
     Vid den tiden uppträdde Johannes döparen i Judeens öken och förkunnade: »Omvänd er. Himmelriket är nära.« Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung. Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten kring Jordan kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.
    När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: »Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.«

                                                Betraktelse
    Johannes Döparen, Kristi förelöpare och profet.
    Hans utmanande och uppriktiga språk, hans profetiska sanningsenlighet och krävande liv, krävande var han också av dem som sa sig vilja följa Guds lag och ord, hans torftiga mat och till synes otillräckliga klädsel, hans avskildhet och ensamhet och inte minst Johannes Gudsfruktan och hängivelse till Gud - påminde människor om den store och mäktige profeten Elias som väntades återkomma.
    Elias återkomst var ett tecken på Messias snara antågande. 

    Under det Gamla Testamentets tid fanns det många profeter i Israel som talade i Guds namn, men efter att profeten Malaki hade levt och profeterat - ca. 500 år före Johannes - hade inga mer profeter skickats av Gud till Israel.

    Men nu var Johannes döparen kommen.
    Han var ”rösten” som bröt den långa tystnaden av profetisk talan.
    Guds profet säger:
    ”Omvänd er, himmelriket är nära”.
    Det är egentligen, i ett nötskal, vad Guds budskap var genom alla profeter i Israel.

    Denna Advent hör vi Johannes Döparen säga samma ord till oss:
    "Omvänd er, himmelriket är nära".
    Vad är det vi ska omvända oss från?

    Likgiltighet. Otro.

    Några fariséer och saddukeer kom för att låta sig bli döpta av Johannes men istället för att ta emot dem med glädje kallade han dem ”huggormsyngel”! Fariseer och saddukeer hade kommit till Johannes Döparen för att försäkra sig om räddning - men utan vilja att omvända sig.

    Omvändelse är trons första frukt; tron att bara Jesus är sann Gud och att var människas räddning ligger i Honom och i att göra som Han säger.
    Tron att Han är den som kan rädda oss från allt ont.
    Tron att Han är den som kommer i Herrens Namn.
    Tron att den Heliga Katolska Kyrkan är Hans Kyrka.
    Tron att Hans Kyrka är frälsningens enda väg.
    Vad Gud gör utanför den vägen är upp till Gud, inte till oss.

    Otro och likgiltighet…. 


    Många i Kyrkan försöker nu lära oss att Guds barmhärtighet inte kräver omvändelse eftersom barmhärtighet är en fri gåva.
    Detta är en lögn. 
    Det är helt klart att Guds barmhärtighet alltid är en fri gåva, men vad är det som gör Guds barmhärtighet mindre fri om den barmhärtigheten samtidigt också fodrar att vi lämnar synden?
    Barmhärtighet kan inte tas emot om jag inte ber om den. Den kan inte tas emot om jag inte anser mig behöva den. Och om jag behöver Guds barmhärtighet är det därför att jag vet att jag behöver vända tillbaka; från synd till Gud. 
    Vad annat än synd håller oss borta från att ta emot Guds barmhärtighet?

    I liknelsen om den förlorade sonen sitter sonen i svinstian i ett främmande land och ångrar sitt syndiga liv. Han går hem till sin fader , faller på knä inför honom och ber om förlåtelse;”Jag har syndat mot himlen och mot dig, ta emot mig, inte som din son, men som din tjänare”. Vi vet hur givmilt och älskvärt fadern tog emot sin son.
    Är faderns barmhärtighet gentemot sin yngste son inte längre en fri gåva därför att den unge mannen ångrade sig och bad om förlåtelse?
    Hur skulle han ha fått barmhärtighet  från sin fader om han inte först sökt det. Hur skulle han ha sökt det om han inte först vetat sig vara skyldig?

    Barmhärtighet är vad vi ständigt lever i och vad som höljer oss, - att vi har fått liv är Guds barmhärtighet…allt är en fri gåva! 
    Gud å sin sida söker kärlek från oss, Han söker tacksamhet, Han söker ett igenkännande av Hans Faderskap, Han söker vårt barnaskap, Han söker vår vänskap, i sin kärlek till oss söker Han vår lyhördhet. 
    Han söker tro och Han söker trofasthet.
      
    Gud söker också barmhärtighet bland oss i våra förhållanden till varandra.
    Om vi inte är oroliga för synd, hur kan vi hjälpa en broder eller syster från det?
    Hur kan vi hjälpa till att fylla himlen med själar - om alla kommer dit i alla fall?

    Jesus säger till den heliga Mechtilde av Magdeburg:

    ” En syndare kommer aldrig att bli omvänd om hon inte är ”jagad” av heliga människors livliga tårfyllda böner från djupet av deras hjärtan”.

    Är Guds barmhärtighet en mindre fri gåva därför att vi är givna, av Kristus, biktens sakrament? 
    Är Han mindre barmhärtig därför att vi behöver uttala våra synder inför en präst? 

    Och om vi inte uttalar våra synder under detta liv kommer Gud efter vår död själv att uttala dem för oss - och då är det för sent att kunna ta emot Hans barmhärtighet.

    Hur banar vi vägen för Herren om inte genom att först förflytta hindren som står i vägen för hans ankomst? Vad kan mer vara i vägen för Guds Lamm än synd? Synden, t.ex. att tro på Jesus men med likgiltighet;
    att Han inte är den ende som kan rädda världen, rädda människan,
    att Han inte är den ende som kan ge oss stadigvarande glädje, leda oss till Sanningen, leda oss till frihet,
    att Hans Kyrka inte är frälsningens enda sakrament…
    Man lyssnar och nickar medgivande till politiker som menar att Brödraskap och Natur, Moder Jord, kan ge oss den frid vi söker. 

    Vem talar för Jesus?

    Profeten Jesaja talar om den Messianska friden då lejon och lamm sover tillsammans, barn leker med kobror och pantrar äter gräs.
    Han talar om fred på jorden, en paradisisk jord. Vackert!
    Men hur kommer man dit?
    Genom ekologi och vårt förhållande till naturen, säger nu de flesta människor….


    Johannes Döparens röst är skarp, hans ord skär rakt igenom:
    Han talar för Gud, såsom profeterna är kallade att göra.
    Utmanande och sanningsenligt.
    Han pekar på att vägen till den Messianska friden måste först och främst bli verklig i var och en - här behöver vi verkligen varandras hjälp - innan den blir verklighet i världen.

    Jesus är fredens furste, det är Honom vi behöver lära känna för:
    ”Ingenstans på mitt heliga berg
    skall ske något ont eller vrångt,
    ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
    liksom havet är fyllt av vatten”.

    Människan behöver sann kunskap om sann Gud, då kommer också frid med Gud, med Kristus och med Hans Kyrka!

    För att uppnå frid först i våra egna hjärtan måste också vi lyssna till Johannes som säger att ”yxan är satt till roten av träden”: Med andra ord: våra liv blir till ingenting, blir nerhuggna till marken för evigt om vi inte rättar våra liv efter Herrens ord och börjar bära frukt.
    ”Elden som aldrig slocknar” är helvetet.

    Vår Fru av Fatima talar i mycket liknande ord. Fatimas ängel, som förberedde barnen för mötet med Maria, bad barnen att be för omvändelse av syndare, att deras synder sårar Jesu Hjärta som i sin stora barmhärtighet har älskat oss så mycket.
    Ängeln sa till barnen att offra deras tro, tillbedjan, hopp och kärlek för alla dem som inte tror, inte tillber inte hoppas och inte älskar Jesus.
    Maria visade barnen ”elden som aldrig slocknar”; helvetet dit, hon sa, många stackars syndare går....

    Omvändelse är något som försiggår hela livet för de flesta av oss.
    När vi viker in på omvändelsens väg kan vi inte undgå att mer och mer se hur mycket vi är i behov av den.
    Och av Barmhärtighet.

                                        ”...Helig Ande och eld...” 
     
  • Söndag 1 December

    30 november 2019 16:58
    Matteus 24:37–44
    Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.«

                                              Betraktelse

    Som det var i Noas dagar, så och i våra dagar; man äter och dricker och gifter sig, med andra ord; man söker lyckan. 

    Men människan upplever igen och igen en otillfredsställande längtan.
    För det mesta söker hon lyckan i det naturliga och världsliga där vår inneboende längtan efter lycka aldrig kommer att kunna tillfredsställas  mer än för några ögonblick;
    så länge jag äter glassen jag längtade efter, är jag lycklig, men när den är slut (eller under det att jag fortfarande äter den) är längtandet efter nåt annat åter i språng!

    Gud har skapat oss för att bli lyckliga i Honom, därför är det bara möjligt för människan att bli lycklig i förhållande till Honom. Så, vi söker att bli renade i vår själ. Bara de fullkomliga får tillträde till himlen, det vill säga,  de som är renade från all synd. 

    På jorden har vi möjlighet att förbereda oss för det inträdet.

    Ju tidigare vi börjar desto bättre för oss. Rening tar lång tid, man måste göra sig av med dåliga vanor och skaffa sig dygder.
    När man blivit dygdig i något, t.ex. från att ha varit otålig blivit tålmodig; så blir ens andliga liv starkare och det svaga "jaget" förvandlas. 

    Det handlar alltså om hur jag lever i förhållande till mig själv och till världen. 
    Konsten att bemöta prövningar och utmaningar - som vi möter i oss själva och i världen - ligger i dygden.  
    Dygden är rotad i mitt förhållande till Gud; jag vill kunna göra Hans vilja, göra det som behagar Honom, och det som behagar Honom är precis samma saker som gör mig lycklig, lycklig på riktigt.  

    S:t Thomas av Aquino säger att det är omöjligt att något skapat skulle kunna konstituera människans lycka. Därmed förstår vi att lycka inte är detsamma som njutning, att ha roligt, nöje, behag; detta utgör inte människans lycka men tillhör livets glädjeämnen som i dess natur är kortvariga; förgängliga.

    ”Jag blev glad när man sade till mig, kom, vi skall gå till Herrens tempel”.

    Häri ligger lyckan, saligheten!

    Dygdens väg är en arbetsam väg och enlig människans natur tilltalar det henne inte; vi är lata till vår natur! 
    Dygden hjälper oss, ger oss styrka att rycka oss loss från det vi är olyckligt bundna till så att vi kan närma oss Gud och finna vårt verkliga jag i Honom. 
    Dygder ger oss lycka, en lycka som består.

    Laster -synder - blir inte helade, inte heller blir någon befriad från dem genom att blunda för dess skadlighet och ofrånkomliga konsekvenser.
    Att välsigna ett syndfullt liv hjälper inte någon, tvärtom. 

    Det kostar att ge upp syndfulla behov och missbruk, den innebär verkligen att dö till sitt fallna jag, det innebär lidande.
    Men det lidandet tar en dag slut - om man är trofast, leder det till Gud och till evigt liv.

    Men för dem som lever vidare i synd, lever utan tro, för dem som har ansvar å Kristi vägnar men inte lär det Jesus lärt, för dem som skandaliserar de allra minsta …för dem tar lidandet aldrig slut.

    Om vi vill ge oss själva och andra en jordisk lycka genom att peka på nån bakväg där man kan smita bort från mödosamt arbete med sitt fallna jag, från lidande och svårigheter, smita från korsets börda;  kommer vi att finna oss ytterst lurade.

    Varje Advent är en öm påminnelse om Guds nådefyllda antågande och samtidigt en uppväckande påminnelse om det allvarliga i att en dag möta Människosonen.
    ”Var beredda”!, säger Jesus. Hur menar Han då?
    ” Då är två män ute på åkern”; den ene tas med och den andre lämnas kvar. 
    ”Två kvinnor är ute och maler”..; den ena tas med och den andra lämnas kvar. 
    Detta har av kyrkofäderna förståtts som att den som levt enligt Guds vilja får komma med Människosonen till Hans eviga boning men den andre blir kvar i sin synd. 
    Jesus talar inte symboliskt här, inte heller använder Han sig av pedagogisk skrämsel propaganda.

    En viss rädsla kan hjälpa oss på vägen bort från synd, men det är inte rädsla som leder oss till Gud, det är tacksamhet och kärlek till 
    ”Honom som älskade oss och gav sitt liv för oss”. 
    Det är av samma tacksamhet och kärlek vi gör allt för att undvika det som är skadligt för människans själ, både för en själv och för andra.

    Allting i Kristi jordiska liv handlar ju om vår frälsning och helighet.
    Det är också vad vårt jordiska liv handlar om.

    Vårt omvändande till Kristus, enligt den nåd Han ger oss, händer i etapper. 
    Även om man skulle ha en sån omvändelse som S:t Paulus hade - som föll ner på marken och sedan trodde - behöver människan tid för att komma ikapp, helighet kommer inte på en gång, förståndet behöver klarna, dygder behöver utvecklas, kärlek och tacksamhet måste få växa. 

    Jesus visste mycket väl, att vi inte tycker det verkar vara brådskande med frälsning, och helighet.
    Allt ser ut att ligga på tillräckligt tryggt avstånd, man behöver inte oroa sig; 
    ”Gud är god”, det verkar som att Frälsningen går på automatik.

    Paulus visar oss konkret hur vi ska lyda Kristi ord och göra oss beredda. 
    Han uppmanar till att lägga utav oss mörkrets gärningar; festande, drickande, otukt.. att inte ha så mycket omsorg för det jordiska…. 
    men istället ikläda oss Jesus Kristus! 
    Amen!

    Det är Advent; en tid för fasta och omvändelse - åter igen!

                             ”Låt oss gå upp till Herrens berg”
     
  • Söndag 24 November

    23 november 2019 18:38
    Lukas 23:35–43
     
    När Jesus hade blivit korsfäst stod folket och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: »Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.« Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: »Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.« Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.
    Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: »Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.« Men då tillrättavisade honom den andre: »Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.« Och han sade: »Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.« Jesus svarade: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.«
                                                   Betraktelse

    Jesus Konungen blev korsfäst och folket stod och såg på…
    där fanns förstås också de som inte bara såg på men som aktivt bidrog till korsfästelsen.
    På anslaget ovanför honom stod det att han som hänger där, är Konung, det som var skrivet på anslaget rimmade illa med vad de som stod där såg.
    Han ser ut som en förlorare, någon som har förlorat all makt och kraft. Men människors bedömanden slår ofta fel, också denna gång, inte bara därför att den korsfäste inte var kriminell, inte heller var han hädare -
    men också därför att han fortfarande var i totalt utövande av sin kraft och av sin makt!
    Konungen på korset utövar krig mot de som är hans fiender, dessa samma fiender är också människans fiender; Han krigar mot demoner och synd, dödens makt och mot alla krafter som arbetar mot människans befrielse - och hennes längtan att möta Kärleken i denne Konungs sårade och Hjärta.  

    Men en av de två tjuvar som var korsfästa bredvid Jesus såg klart vem den döende mannen bredvid honom var.
    Han såg Konungen, han såg sin Frälsare som ville låta sig bli till Offer för honom såväl som för sin kompanjon. Kriget som försiggick var för dem! 

    Och Jesus lovade honom paradiset. 

    Men högfärden som besudlade den andre tjuvens ögon gjorde honom hård och onåbar, han hade mött Konungen i sitt sista dödsögonblick, men förgäves.
    Den andre tjuven fick, på korset, trons gåva.
    Han bekände sin synd, ödmjukade sig och bad om evigt liv med Kristus.
    En sån seger för honom, en sån seger för Konungen! 

    Konungen kämpar från korsets upphöjdhet, härifrån kommer ljuset som inget mörker kan överskyla. 
    Han etablerar sitt Rike och Konungadöme, vilket i världens ögon kommer att se lika förlorat och maktlöst ut som de gör för dem som går förbi korset och ser på medans de vaggar sina huvuden i ringaktande munterhet.

    Det är Kristi Gudomlighet som gör att Han kan utverka sitt prästerskap och sin kunglighet på korset i dödens stund. Det är den fullkomliga Offergåvan på korset som är segern över djävulen och över synden. På korset, Hans Gudomliga Tron, regerar Kristus med sin Fader över allt som är och ska komma, över hela universum.

    Lammet som var slaktat härskar!

    Men Kristus Konungen berör också den politiska och sociala ordningen idag.
    Det berör Kyrkans uppgift att leda alla länder och folk till omvändelse, inte till en Brödraskapets omvändelse, men till Kristus. Det tillhör Kyrkans uppgift att stärka och vederkvicka kulturer och förvandla dess lagar enligt trons ljus!
    Länder behöver bli påminda om Kristus Konungen  genom denna årliga Högtid.  Att Kristus är vår Konung berör inte bara individuella personer men också ledare, prinsar och kungar, för också de behöver ge öppen och officiell ära och lydnad till Kristus.
    Detta är verkligheten som den skulle se ut... men verkligheten idag är långt borta från hur den skulle se ut...

    Det Obefläckade Lammet på Tronen…
    Han bar en törne krona istället för en guld krona, Han bar våra synder och öppnade himmelriket till alla de som förstår Hans kärlek och i gensvar bekänner sin skuld och omvänder sig till att tro och bli Honom lydig och lyhörd likt barn- ty dem hör Konungens Rike till.

    Kristus är hela universums Konung.
    Hedningarna, symboliserade i de tre kungarna som kom för att tillbe det nyfödda barnet i krubban, sa att de kommit för att ära Judarnas Konung!
    Sedan blev Judarnas Konung också hedningarnas Konung.
    Först när vi förstår att Kristus är universums Konung, därför att Han 
    är
     ” den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen”,

    - kan Han också bli Konung i våra liv och Konung av våra hjärtan.

    …Och tänk ändå, en sån salig glädje;…vi är alla, från alla folk, och stammar och länder och språk kallade att tjäna denne Konung!

                                           Vive Christus Rex!



     
  • Söndag 17 November

    16 november 2019 18:23
    Lukas 21:5–19
     När några talade om templet, hur vackert det var med sin fina sten och sina praktgåvor, sade Jesus: »Allt detta som ni ser — det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.«
     Då frågade de honom: »Mästare, när sker detta och vad blir tecknet på att det börjar?« Han svarade: »Se till att ni inte blir vilseledda. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Det är jag, och: Tiden är nära. Men följ dem inte. När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet.« Och han sade till dem: »Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir svåra jordbävningar och pest och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Förfärliga ting skall ske och väldiga tecken visa sig på himlen.
    Men innan allt detta händer skall man gripa er och förfölja er. Man skall överlämna er åt synagogorna och kasta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull. Då får ni tillfälle att vittna.
    Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal, ty jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga. Ni skall bli förrådda till och med av föräldrar och syskon och släktingar och vänner. En del av er skall man döda, och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.«

                                                    Betraktelse

    Vid Kristi andra ankomst - ska Han finna tro på jorden..ska Han finna den tro Han gav oss?

    Även om vi inte vet när Hans ankomst blir så ska det ske plötsligt.
    ”Jag kommer snart”, säger Herren och ändå vet vi att Hans ”snart” kan vara hur långt som helst. Eller hur kort som helst.

    "Före Kristi ankomst måste Kyrkan gå igenom en sista prövning som ska få många att vackla. En religiös villfarelse som erbjuder människor en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen.."
                                                                                                       (KKK 675).

    Har Evangeliet förkunnats till alla?
    Idag kan man fråga sig om Kyrkans ledare fortfarande vill förkunna Evangeliet, om de tycker att det fortfarande behövs?! 

    Ska Evangeliet förkunnas eller inte?

    Ska det bara förkunnas till de som redan tror? 
    Även bland de som tror, säger många att Evangeliets ord inte är precis vad Jesus sa… 
    andra troende säger om Kyrkan som Moder och Lärarinna ; 
    "Moder ja, Lärarinna, nej"…

    Vi befinner oss i en vacklande tid då den Katolska tron tar olika relativistiska former och många av Kyrkans ledare visar att de inte har något emot att förena sig med hedendomen.

    På Lördagen efter Jesu död, var tron levande i Marias obefläckade hjärta. 

    Det var hos henne hoppet lyste och Kyrkans tro levde.
    Det är klokt att hålla sig nära henne, hon som är helgonens, martyrernas, jordens och himlens Drottning.
    Hon som var välsignad därför att hon trodde.
    Med henne kan vi med all säkerhet bevara vår tro,
    inte som i ett förvar men som i en spirande trädgård!

    Maria kallas också ” Förstörare av alla heresier”, uttrycket var taget ur Mässan för den saliga Jungfrun Maria och användes av påven Pius X
    i hans encyklika ”Pascendi dominici gregis”.
    De som mest och ivrigast beskyddat och försvarat Kyrkan har varit mycket hängivna den heliga Jungfrun. St. Irenaeus i det första århundradet, St. Dominic på 1100 talet och den helige Johannes Paulus i vår tid, som ihärdigt stod emot många moderna villfarelser i denna tidsepok. 
    De som är Marias barn har barnasinne, och de som är hängivna Jesu Moder söker alltmer att leva ett liv enligt Kristi lära med mycket tacksamhet till och för Kyrkan.
    Maria kallas också ”Du Mäktiga Jungfru”; 
    i sig själv är hon en fullkomlig återspegling av Gud, av Jesus Kristus som är Sanningen. Maria är den som; 
    ” kommer ur öknen i en pelare av rök,
    omvärvd av myrra och rökelse och kryddhandlarens alla dofter”
    ….hon strålar som morgonrodnaden,
    skön som den vita månen, fullkomlig som den heta solen,
    skrämmande som stjärnornas här”.
                                                                                                                      (Höga Visan;3:6, 6:10)

    Vi vet genom historia att Kyrkan har igen och igen, blivit befriad från mörker och villfarelser därför att de trofasta har ropat ut till henne.

    Jesus säger idag: ”Se till att ni inte blir vilseledda”.
     
    Så vi måste hålla fast vid Maria och de dogmer och doktriner som Kyrkan har lärt, och läsa helgonen för deras lära är Kristi lära. De vittnar om Honom i ord, i liv...och i död. 
    Helgonen visar oss att sanningen befriar oss från slaveriet till falska idéer om hur människan kan bli fullkomnad utan Kristus och utan Kyrkan.
    Helgon är levande referat till Skrifter och till Tradition,
    de är utmanande vittnen till att Guds kärlek omvandlar oss...

    Bön, Heliga Mässan, Rosenkransen, Skrifterna och bikt  är vad vi behöver för att inte vackla i dessa tider - och i alla tider. För den Helige Ande ska inte överge den som ber och söker sanningen, Han ska ge oss ord och förstånd och genom bön, hålla oss på Sanningens Väg - för vi kan inte läsa oss till allt.

    Jesus talar om det fasansfulla som väntar i den sista tiden, men Han visar oss att lidandet inte är vad vi ska fästa oss vid, vi ska inte låta oss skrämmas utav det men istället låta det som händer, ge oss tillfälle till att vittna!
    Vittna genom att vara trofasta till Gud och till vad Han har uppenbarat,
    och till människan, som ”bara kan bli älskad i sanningen”.
                                                                                                                                       (KKK 2472)

    Att vara vittne till det sanna är rotat i vår kärlek till Gud och i kärlek till vår nästa.

    Påven Emeritus, Benedictus XVI sa att:
    ”Sann Evangelisering, sant vittne - är ett personligt levande av  vår tro, och detta kan bara hända när dessa ord blir ens egna:
    ”och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig”.
                                                                                                                                    (Gal.2:20).

    Allting på jorden ska förgås, även de allra vackraste kyrkor och Katedraler. 
    Men ingenting är vackrare än en människas själ, utsmyckad med ädelstenar och praktgåvor gjorda av tålamod, uthållighet, styrka, Gudsfruktan ödmjukhet, renhet, tro.., allt detta som Herren söker i oss för att kunna finna oss upptända, levande, sanna vittnen till Hans ord och till Hans liv, nu, i Hans Mystiska kropp.  

    Om vi söker att göra det som behagar Gud ska vårt inre tempel se ut som det himmelska Jerusalem där praktgåvorna i var själ är en evigt varierande intensitet av Guds Godhet, Sanning och Skönhet. 

                                  "...Se till att ni inte blir vilseledda. ..."