Lukas 9:28b–36
Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« — han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

                                              Betraktelse

Evangelisten Lukas har förberett oss inför Kristi förvandling på Tabors berg. 
Alldeles innan Jesus och lärjungarna kom till Tabor, dit Jesus gick för att be, hade Petrus besvarat Jesu fråga:”vem säger ni att jag är”, med orden: ” Guds Messias!”. 
Jesus berättade då, på en gång, vad det innebar att vara Messias;
det innebar lidande, mycket lidande, ända intill döden. 
På tredje dagen,uppståndelse. 
Säkert förstod lärjungarna ingenting då men orden Jesus talade till dem lagrades i deras inre så att när den Helige Ande senare kom till dem, kom de ihåg Jesu ord och förstod dem. 

Jesus fortsätter, enligt Lukas, att initiera lärjungarna till lärjungeskap genom att förbereda dem för lidande, för inte bara Messias skulle lida men också de skulle lida för Honom, för Hans Namns skull.

Nu kommer de fram till Tabor. Där styrkerJesus deras tro för att de senare ska kunna gå igenom eldprovet; först Herrens lidande, sedan deras eget lidande - och klara det.

Fadern bekräftar Petrus svar  - att Jesus är Messias, Han som skulle komma, ”Guds son, den utvalde” - inför Apostlarnas ögon . 

Lukas säger att Jesus gick upp på berget med lärjungarna för att be. 

Vad är bön?

Bön, säger Teresa av Avila, ”är att inse hur mycket det betyder för dig att äga Guds vänskap och hur mycket Han älskar dig”.
Jesus som sann människa ägde den vänskapen, Han visste helt och fullt vad det betydde att vara älskad av Fadern..
Lärjungarna tog del av Jesu bön när de såg Guds härlighet skina på Jesu ansikte; de speglade sig i det, försvann i det, fylldes av det.

Teresa av Avila säger också att bön är ”att lyfta våra hjärtan och sinnen till Gud”.
I Hans bön på Tabor, lyfte Jesus, sann människa, sitt Gudomliga och ändå mänskliga Hjärta till Gud sin Fader såsom Jesu hela sinne var upplyft till Fadern.
I Jesu bön hände något; lärjungarna fick, precis som Moses på berget Horeb, se Gud ansikte mot ansikte, och som Elia många år senare, fast på samma berg, fick höra en stilla sus i vilken profeten visste att Gud var närvarande... Elia gömde sitt ansikte inför Guds Majestät; då fick han höra den Allsmäktiges röst, och Elia talade med Honom.

”Att både Moses och Elia uppenbarar sig med Jesus i Hans förhärligande på berget,visar att Han är Gud av både det gamla och det Nya testamentet”.
                                                                                                 (St. Cyril)
”Det är bra att vi är här”, säger Petrus.

” Det är inte bra, O Petrus, att Kristus skulle bli kvar för alltid.
Skulle Han ha blivit kvar där, så skulle löftet Han gav dig, inte blivit fullföljt. Du skulle aldrig ha fått nycklarna till himmelriket och dödens förhärskande skulle inte ha blivit förstört.
Sök inga glädjeämnen innan det är tid för det, som Adam, som försökte att bli som Gud.. .
Tiden kommer, när du för all evighet ska få beskåda Gud, och råda med Honom som är Liv och Ljus!
Herren förordnade dig Petrus som byggmästare, inte av Tabernakel
(Sv. Bibeln översätter:”hyddor”) men av hela Hans Kyrka! 
Dina lamm och dina får har fullföljt din önskan, genom att upprätta Tabernakel för Kristus och för Hans trofasta tjänare”.
                                                                        (St.Johannes av Damascus)

Att Jesu lidande är förknippat och helt och hållet förenat med Hans förhärligande tillhör grunden av den kristna tron. Jesu kors öppnar himlen för oss och förlöser oss - om vi i likhet och i imiterande av Honom, följer Honom på Hans Kungliga väg.
Paulus i dagens andra läsning, gråter över dem som är fiender till Kristi kors. För, säger han, de som är fiender av korset lever i deras kött och inte i tro, de låter deras mage bestämma över deras liv och de följer kroppens lidelse. 
Ett sånt liv förblindar en människa delvis eller helt. Ju mer man är övertygad om att människan måste få ”ha det bra” enligt det som hon själv anser vara bra, ju svårare har hon att följa den Kristna läran. 
Man blir förblindad, inte av ljuset på Tabor, inta av ljuset på Kristi ansikte, men av mörkret.

Paulus vill hjälpa oss att förstå att våra liv måste vara riktade mot himlen för det är det Landet som vi är här för att vinna.
Väl där, säger han, ska våra kroppar likna den kropp vi ser Jesus ha på Tabor. Där ska vi utstråla ett ofantligt vackert, bedårande, omåttligt glänsande ljussken, en prakt utan like;Gudalik! 

Vägen dit? 
Jesus säger det klart och tydligt till sina lärjungar alldeles innan förhärligandet på berget:”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”.

                            ”...Stå därför fasta i Herren...”
 
…

Lukas 4:1–13
Vid den tiden återvände Jesus från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen, där han sattes på prov av djävulen. Under hela denna tid åt han ingenting, och när den var slut blev han hungrig. Då sade djävulen till honom: »Om du är Guds son, så befall stenen där att bli bröd.« Jesus svarade: »Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd.«
Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sade till honom: »Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill. Om du tillber mig skall allt detta bli ditt.« Jesus svarade: »Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.«
Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: »Om du är Guds son, så kasta dig ner härifrån. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, och:De skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten.« Men Jesus svarade: »Det heter:Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.« När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid.
                                          Betraktelse

Frestelser kommer alltid att nästla sig in i våra liv - må vi aldrig vara den genom vilken någon frestelse kommer till en annan människa.
Jesus visar oss hur oerhört väsentligt det är att bli starka i vårt inre så att vi kan borsta av oss djävulens frestelser ögonaböj! 

Jesus lät sig frestas utifrån men inom Honom var Han beständig, Hans sinne var riktat till Gud. Hans agerande var enbart i syfte av vad som kunde tjäna Gud.
 
Synd är ett ont; det onda är frånvaron av det goda.
Synd är ett moraliskt ont, ett handlande som inte är i överensstämmelse med människans förnuft präglat av Guds lag.

Hur undvek Jesus att falla för Frestarens lockelser? Genom en inre stabilitet som närdes av kunskap om Skrifterna, botgöring, obundenhet till världen och dess lockelser.
Mest av allt; trofast kärlek till Gud och Hans lag!

Det var efter Jesu dop, när den Helige Ande kom över Honom och stannade med Honom, som Jesus blev ledd av Anden ut till vildmarken för att bli prövad av djävulen.
Vi behöver den Helige Anden. För att få Andens kraft och ljus är frihet från allvarlig synd oumbärlig. Synd kan aldrig göra oss något gott, dess konsekvenser är bara onda.
Man kan inte vara likgiltig till synd, synden är ingen neutral mark att stå eller gå på.

Jesus gjorde inte bröd av stenar men vid slutet av Hans liv gjorde Han sin egen Gudomliga kropp till Bröd, sitt dyrbara blod till Vin.
Han mångdubblade två fiskar och fem bröd.
Jesus gjorde många underverk, men bara om Han ville och när Han ville, inte för att imponera på någon,inte heller för att tjäna djävulens sluga och destruktiva motiv.
Djävulen talar med arrogans; ..om du är Guds son så gör bröd av dessa stenar... 
Det påminner oss om tiden för Jesu korsfästelse när översteprästerna ropade; om du är Guds son så kom ner från korset”…

”Om du är Guds son...”; hur mycket mer smickrar och insinuerar inte djävulen oss människor för att övertyga oss om vår godhet och helighet, rättfärdighet och t.o.m. oskyldighet - så att vi alltjämt lever i blindo!

”Jag ska ge dig all makt och härlighet om du tillber mig”. Djävulen är visserligen denna världens prins men för den skull är inte all makt och härlighet i hans händer. 
Djävulen kommer förklädd, för om han i sin fula svarta ormliknande skepnad skulle komma till någon människa och be henne: ”tillbe mig!”, så skulle nog väldigt få människor, eller ingen, göra det.

Men är det inte det vi gör när vi ger oss hän till världens humanistiska ideologier och agendor som prioriterar människan och hennes intresse framför Gud? 
Den humanistiska tanken är att allting i världen måste relateras till människan eftersom hon är dess center och krona! 
I den humanistiska världen behöver man inte vara rädd för djävulen för i en sekulär filosofi finns han lika lite som Gud finns.
Humanism ser människan som den fullkomlige och den uppmuntrar henne till att bli stark i sig själv, tro på sig själv, utveckla sig själv, älska sig själv. Så Gud, som oftast står i vägen för den humanistiska utvecklingen, flyttas åt sidan, Han får en andra plats...så småningom får Gud en tredje plats för att till slut inte få någon plats alls! 

Om vi alla ska vara bröder, leva i ett brödraskap måste vår tro vika av, gömmas eller rent av försvinna. Annars blir det splittring, Jesus säger ju det; "..far mot son, son mot far, mor mot dotter, svärmor mor sonhustru...” . 
I den humanistiska världen av brödraskap är brödraskapet det allra viktigaste.
Det finns inget övernaturligt som är så väsentligt att man inte kan ändra dess lag för att den bättre ska passa in i människans tänkande.
Brödraskapet är vad man aspirerar till. Toleransen är vägen dit.
Frälsning, Kyrka, Läroämbete, nåd, moralsik lag, naturlig lag, synd - är ord som inte längre passar in.

Vem inspirerar oss till att upphöja människan så till den milda grad att hon överger Guds lag för att istället helt och hållet få bestämma över sig själv, stifta sina egna lagar som sedan alla andra måste följa?

I denna andra frestelse där djävulen ber Jesus att tillbe honom,säger han inte: ”om du är Guds son..”
det skulle ju ha varit helt absurt om djävulen skulle be Guds son att tillbe honom! 
Vi förstår då vad Kyrkofäderna menar när de säger att djävulen ännu inte visste vem Jesus var; om Han var Guds son, eller en helig man...profet…?
Därför försökte han, listigt,genom olika taktiker,ta reda på vem Jesus var.
Det är så han arbetar. 

Vissa försöker han övertyga att himlen är öppen för alla som vill komma dit.Till andra insinuerar han att de tror förgäves, himlen finns inte, det är en fantasi, ett trick man använt för att ge människor tröst i deras lidande. 
Djävulen är lögnens fader så han säger det som passar honom för ögonblicket; allt för att stjäla själar från Gud.

Påven Paulus VI:e sa:
”att vägra erkänna djävulens existens eller att försöka förklara bort honom som en falsk verklighet, en ide' och personifikation av de okända orsakerna till vår olycka, är ett totalt förkastande av Skrifterna och Kyrkoläran.
Det är ironiskt att det finns många, och bland dem inte få katoliker, som vägrar att medge djävulens sanna identitet. Detta är i sig en mörk seger för den store bedragaren”.

Djävulen leder oftast inte till det som är uppenbart ont - men snarare till det som är ett falskt gott! 

I den tredje frestelsen vill djävulen att Jesus ska kasta sig ner från en hög mur. 
Det påminner, säger Cornelius Lapide, om hur djävulen själv, Lucifer, blev nedkastad från himlen för att aldrig mer kunna komma tillbaka in till Guds vänskap och Närvaro.

Den sanna ödmjukheten, som Kristus lär oss, böjer sig inför Gud och Hans lagar, böjer sig inför sanningen, böjer sig inför de allra minsta av sina bröder och systrar; det är den sanna ödmjukheten, och det är endast den som lyfter människan upp till himmelen, till frid och till glädje, till evigt liv med Gud och till människans sanna fullkomlighet.

Djävulen försöker att leda Jesus, till makt och sensation, jordisk ära och populäritet. Han förstår inte – förstås – att vår Herre har en helt annan lära, en helt annan väg.

”Kristus går in i vildmarken för att befria människan från hennes förvisning i synden. Efter Adams förvisning från Eden har människan försmäktats i en öken av andlig död, avstängd från paradiset. Kristus går efter henne i vildmarken för att få henne ut ur djävulens grepp”.
                                                                                                                              (St. Ambrosius)

                              ”...Din Gud ska du Tillbe...”









 
…

Lukas 6:39–45
Vid den tiden gav Jesus sina lärjungar en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.«
                                          Betraktelse
Jesus börjar med att tala om syn och avslutar sin undervisning med att tala om ord.

Han undervisar och förbereder sina lärjungar för deras mission och evangelisation.
Först måste de bli formade; att ha mött Jesus räcker inte. 
De måste kunna ta del av Hans tankar, Hans sinne, Hans lära. 
Kristus formar deras tänkande.

För att sprida den Kristna tron behöver de en lära, en moral, som kan följas för att de ska kunna leva den tro de har på Jesus.
De lär sig att leva, att be, de lär sig att leva som Kristi efterföljare.

Lärjungarna kunde säga till de efterkommande att ”vi har mött Jesus och därför har vi ett starkt och djupt förhållande till Honom”.
Men det förhållandet, visste Jesus, kunde bli ett ”blint” trosförhållande om inte deras tro fick upplysas av deras förnuft och om deras förnuft inte fick berikas av den tro de hade på Jesus.

Många säger att de har en djup relation till Jesus... men ändå är de inte oroliga för människors frälsning! De tror att den Jesus de mött, fixar allt! Även om människor inte alls har någon tro, eller har tro men inte lever enligt den, så finns det inget att oroa sig över. 
Man känner inget medlidande över hur Jesus blir bemött och förkastad i världen, inte heller över hur man förringar Honom och förklenar Hans ord.. 

För att Gud ska kunna skörda god frukt i ens liv måste vi arbeta med vår tro.
Arbeta så att Hans lära och sinne kan bli min lära och mitt sinne. 
Hans ord upplyser mig så att mina tyckanden och tänkanden som jag stämplat med ”OK” och fört vidare som Kristi lära - ger vika och skingras så att Hans sanna ord kan skina.

Att ha mött Jesus är att tro på Honom. Vad är det vi ska tro? Vi ska tro på Hans ord, på det Han säger. 
Gud har anförtrott sin Uppenbarelse till Kyrkan.
Hans ord kommer därför till mig genom Kyrkan, 
det är också i Kyrkan som jag får min tro och det är inom Kyrkan som min tro bibehålls.
Inte mellan Jesus och mig – i mig.

Tro är inte först och främst min personliga upplevelse och relation till Kristus, tro är inte min erfarenhet av Kristus, eller hur jag tänker att Han är. 
Istället så tar jag emot Hans lära, ovanifrån, från Guds uppenbarelse i Kyrkans doktriner och dogmer. 
Jag kan inte veta vad jag tror om jag inte vet vad Kyrkan lär. 
Katekes är den pedagogiska vägen genom vilken Kyrkans lära kommer till mig.
Så jag ger vika i mitt inre, ger upp byggsatser och låter korthusen som var byggda på mig och mina tankar; ”vad jag hört från min Jesus”, ramla ner.
Det är ett hårt och svårt arbete att tillåta att mitt verk faller ihop för att  Hans ord och Hans sinne istället ska verka i mig.

Våra ord ska vara ett eko av Guds ord, de får inte eka något av mig;
det vi säger får inte bara låta vackert i andras öron men de måste vara ord som faller från Hans läppar!:

”Mitt hjärta brusar av härliga ord, min tunga är en snabb skrivares penna... Skönast är Du bland människor, ur Din mun flödar ljuvligt tal. Därför har Gud välsignat Dig för evigt”. 
(Psalm 45).

Kristus menar att den som är ren i sin själ och därmed klar i sitt tänkande är sänd att leda andra från okunnighet, fel, och synd - till kunskap, sanning och helighet.
Bara vishet, som kommer ovanifrån, kan hela människan och lyfta upp henne till de höjder hon är kallad att leva i.
Det är viktigt att de som lyssnar till orden som talas i Kyrkans och i Kristi namn, leds till sanning, till renhet, till godhet och till skönhet. 
Allt det kommer från Jesus som själv säger att Han är Sanningen, Livet, Ljuset, Gode Herden, Vinrankan, Grinden och Uppståndelsen.

När det som finns hos Jesus lever i våra hjärtan låter vi vår mun tala det som hjärtat är fullt av.
Sökandet och viljan till personlig helighet är det mest väsentliga för oss alla, för när vi tar hand om vår trädgård och får den att blomma och ge frukt genom att vattna, luckra, påta, gräva, plantera om och förkasta det som är visset och ofruktsamt, så blir vår fruktsamma jord fruktsam även för andra! 
Jesus säger ju att en god människa ”bär fram”, alltså berikar och ger andra, det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd.
För att kunna ha ett gott förråd krävs det att vi avlägsnar de osanna och orena bjälkarna från vårt öga och avlägsnar ofruktsamma och osanna ord från vår mun. 
Bara då kan vi ge god frukt och leda en blind. 
Bara då har vi blivit som vår Lärare!

                                    "...Hjärtats Goda Förråd..."




 
…

Lukas 6:27–38
Vid den tiden sade Jesus: »Till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«
                                                    Betraktelse
Hur ska vi förstå ”döm inte”?

Att döma är inte oförenligt med Kärlek, snarare tvärtom. 
Måste en förälder inte döma vad som är bra eller bättre för sitt barn? 
Måste en präst eller andlig ledare inte döma vad som är bra, bättre eller synd hos en människa som uppriktigt vill följa Jesus?
Måste vi inte hålla oss borta från dem som kan vara andligt eller kroppsligt skadliga för oss? 

För att kunna göra det måste vi döma. 

Att döma är en ofrånkomlig del av att tänka.
Måste vi inte döma om det vi tänker eller tänker göra eller har gjort, är bra eller dåligt?

Jesus, Guds Lamm, ska komma för att döma levande och döda.
Vad är det Han ska döma och enligt vilken lag dömer Han?

Hur skulle Kyrkan kunna lära Hennes medlemmar de sju andliga barmhärtighetsverken om det inte först fanns en mall att följa?
Hur tillrättavisar man annars syndare, hur undervisar man annars de okunniga, hur råder man annars de tvivlande? 

Hur skulle vi kunna bli förlåten om det inte fanns något vi dömt vara nödvändigt att be om förlåtelse för? Och om vi inser att vi borde förlåta andra så måste det ju vara för att vi har dömt att de gjort något fel mot oss?

Till syvende och sist kränker varje synd Gud, eller bättre, först och främst, är det Gud som är kränkt när vi syndar.

Vi får aldrig fördöma någon. Inte heller kan vi döma varför en människa har handlat på ett eller annat sätt.
Bara Gud känner till människans inre motiv. 
Men en handling, som t.ex. , skvaller, mord, abort, stöld...är i sig fel och måste dömas som fel.

Kyrkan, Domstolen… måste förklara någon skyldig för det han eller hon är skyldig till att ha gjort. Någon måste döma det som fel eller rätt.

Men för att döma väl måste lagen vara en objektivt sann lag. 
En moraliskt rätt lag. En lag enligt Kristi lära.

Kyrkan har sedan urtider, ja, sedan Jesu tid, bett för syndares eviga frälsning och omvändelse, vi har lärt oss av Jesus att älska dem därför att Jesus älskar dem - men dessutom därför att vi själva är inte bättre - om det inte vore för Guds eviga barmhärtighet! 

Det ligger i Guds behag att människan söker Hans barmhärtighet.
Det behagar Gud att vi tackar Honom för Hans godhet och barmhärtighet. Gud önskar att vi tar emot Hans barmhärtighet.
Men för att ta emot den måste vi känna behov av den!
När vi ber Gud om förlåtelse söker vi Hans barmhärtighet. 

Det är i imiterandet av Guds barmhärtighet som vi liknar Honom. 
Men det imiterandet betyder att vi accepterarJesu kors och delar Hans lidande. 
Jesu barmhärtighet kan inte ses utan Hans lidande och kors.

Dagens Evangelium förbjuder hämnd; ”ge också skjortan till den som tar ifrån dig jackan”...Gud vill leda oss till total förlåtelse utan spår av bitterhet, hat eller fientlighet.

Men det räcker inte.
Det är medlidande till våra bröder och systrar som gäller.
Inte bara frånvaro av hat, bitterhet och fientlighet, frånvaron måste ersättas med något; medlidande.
Medlidande som känns av i hjärtat, i själens djup och i ens förstånd.

Det är den medlidsamme Jesus vi vill följa.
Det är av medlidande med oss Han gör sig liten och svag.
Det var av medlidande med oss Han antog en tjänares gestalt, var lydig ända till döden, även döden på ett kors..

Det är inte för att fördöma som vi måste bedöma en annans handling som god eller ond men för att genom det förkunna Kristi lära om det som är sant, rätt och gott! 
Vi får inte gripa tag i Guds nåd och barmhärtighet på samma sätt som Adam och Eva grep tag i det förbjudna trädet av gott och ont..
Eva grep tag om äpplet som om det skulle ha varit hennes rätt -
sedan började beskyllningarna... 
innan Adam beskyllde Eva och Eva beskyllde ormen hade ormen redan ifrågasatt Guds ord..och förnekat det!;
”..ni kommer visst inte att dö”.

I dagens läsning vänder sig Jesus till ”de som vill lyssna”.
Vill lyssna till Guds ord och göra det! 
Jesus ber oss ständigt att göra mer än vi kan. Mer än vad vi skulle ha gjort om vi inte hade följt Jesus.
Han kräver långt mer än vad världen kräver, långt mer än vad vi skulle kräva av oss själva utan Honom.

Det tillhör vår fallna natur att vända oss bort från det som är krävande. Guds ord kräver. Jesus är krävande;
” välsigna de som förbannar er, gå två mil med dem som ber er gå en mil, ge också jackan till dem som ber om tröjan,
ge åt alla som ber dig (!)
och vill de ta något från dig så begär det inte tillbaka (!).

Uppenbarligen kräver Jesus mer än rättvisa, mer än
”du är god mot mig så jag är god mot dig”…

Gud älskar oss med en barmhärtig kärlek, evinnerligt mycket större än vad vi kan förstå. 
Men med rättvisa dömer Han oss alla enligt Hans lag, den lag vi lär oss i Skrifterna och i Kyrkans tradition.
Den lag som vi kallar naturlagen och den lag som är Kristi lag.

Därför måste vi döma gott från ont, bra från dåligt, sant från falskt.
Så låt oss börja träna, träna oss till att älska våra fiender, träna oss till att urskilja vad som är Guds heliga vilja från det som är människors egenvilja. Döma det som är rent från det som är orent.

För att göra det behöver vi mod och klarhet, kärlek till Gud.
Vi behöver tro, hopp och Kristi kärlek.
Medlidande; först och främst med Kristus.
Medlidande till Hans lidande ger oss sant medlidande med andra. 

                                  ”...Den Högstes söner...”
…

Lukas 6:17–18a, 20–26
Vid den tiden gick Jesus ner från berget tillsammans med de tolv och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustlandet vid Tyros och Sidon hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade.
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: »Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.
Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.«
                                       Betraktelse
Jesus lyfter upp sina ögon för att tala Guds ord till Apostlarna och de många andra lärjungar som var med Honom.
Genom dessa saligprisningar och ve-rop sätter Han riktning för sina efterföljare. 
Det som Jesus säger är inte något de har hört förut, för det är motsatt till alla kulturer och till ett ”världsligt tänkande” . 
De flesta av oss växer upp med helt andra värderingar än de värderingar som Jesus ger oss idag.

Men saliga är vi när vi lever enligt Guds värderingar! 
Saligprisningarna är kartan vi behöver följa för att kunna leva av Guds rike här och nu.

Att vara ”salig” eller ”välsignad” är att vara lycklig, men världens tolkning av lycka är förstås en världslig tolkning och tyvärr har det givit många missförstånd till vad som menas med salig/välsignad.
Att vara lycklig innebär inte nöjen och bekvämligheter; det kan, tvärtom, många gånger ge de motsatta effekterna; lidande och brist -  fast av ett annat slag.

Sann välsignelse och salighet tillhör det andliga och moraliska livet. 
Ett sånt liv för oss nära Gud.

I himlen är alla helgon.
De är, får vi förstå, obeskrivligt lyckliga, välsignade och saliga därför att de är med Gud! Himmelen är det ”Saliga Skådandet”. 

Saliga är de fattiga. Både de som lever i en viss materiell fattigdom och enkelhet - och de som är andligt fattiga.
Andlig fattigdom gäller alla. Andlig fattigdom är en vacker Kristen dygd;
” ...som ett träd
planterat nära vatten.
Det sträcker sina rötter mot bäcken.
Det har inget att frukta av hettan,
bladen är alltid gröna.
Det ängslas inte under torra år,
upphör inte att bära frukt”.
                                                                          (Profeten Jeremia)

 De som ser på sig själva som ringa,
de som bestämt vet med sig att de alltid och överallt behöver Gud,
de som ser på andra som bättre än sig själva,
de som vet att allt de har och är, är tack vare Guds barmhärtighet.. 
de är de fattiga i anden som redan nu är i besittning av Guds rike;
”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike”.

Guds - vigda män och kvinnor avger löften av frivillig fattigdom i efterföljelse av Kristi fattigdom. 
Liksom Jesus tar man emot allt från Fadern och låter allt gå tillbaka till Honom. 
Man låter sig inte betungas av ägodelar och låter sig inte bindas av dem. 
Jesus var fattig, Han hade ”ingen plats där Han kunde vila sitt huvud”... Ändå led Han ingen nöd, för Fadern tog hand om Honom och Hans Apostlar, som hade lämnat allt för Jesu skull.

Fattigdom är i sig inte en välsignelse. Men de fattiga blir till välsignelse för de rika, därför att de rika är kallade att dela med sig av vad de har, detta är viktigt för deras frälsning.
Även de materiellt fattiga är menade att vara fattiga i anden. Oftast så är de det och det är därför som de fattiga blir till välsignelse för de rika som ofta inte lever i andlig fattigdom eftersom frestelsen i deras liv är att bli bundna till de många ägodelar de har. Dessutom blir dessa ägodelar deras trygghet.
Detta är inte en välsignelse utan snarare en fallgrop där man faller mer och mer bort, inte bara från människans inneboende längtan efter Gud men också från insikten att allt vi har kommer från Gud och ska ges tillbaka till Gud. 

I ett land eller i ett liv av rikedomar och välfärd har man allt - man saknar ingenting. 
Och skulle man sakna något så kan man ju lätt få det, vad det än må vara! 

Saknaden av Gud bekommer en inte längre. Allt ser ut att gå bra i alla fall.
 
”Förbannad den man
på saltjord där ingen kan bo”.
Han skall leva i förbrända trakter,
och får aldrig se det goda komma.
Han blir som en buske i ödemarken
och vänder sig bort från Herren.
som stöder sig på mänsklig kraft
som sätter sin lit till människor,
                                                                                       (Profeten Jeremia)

De fattigas salighet följs i saligprisningarna av de hungriga och törstandes salighet. För, att vara fattig är också att vänta på att få bli rättfärdigad. 
Den fattige hungrar och törstar efter bekräftelsen av hans vänskap och närhet till Guds rike.
Den som hungrar och törstar ska bli mättad, men är det ännu inte.
Att törsta och hungra är att längta innerligt efter att få ens synder förlåtna, att bli rättfärdigad inför Gud och få bli evig medlem av Guds familj. 

Längtan efter rättfärdighet uppkommer ur ångerns tårar.
De saliga är de som gråter över sina brister och synder gentemot Gud och Hans rike.
Det är också tårarna på dem som lider eller är offer för andras orättvisa och själviska handlande. 

Efter de saliga som gråter kommer vi fram till dem som lider för Kristi Namns skull;
de som gör Guds vilja, håller Guds budord, lever så som Kristus och Kyrkan sedan urtider lärt. Jesus uppmanar dem att dansa av glädje, för profeterna blev förföljda på grund av att de oavbrutet förkunnade Guds oföränderliga ord och Jesus själv blev föföljd och dödad för att Han var Sanningen, Vägen och Livet.

Världen lär att ju fler som talar gott om en, ju bättre är det, eller, ju bättre är du! 
Det är inte en dygd i Kristi lära, tvärtom säger Jesus i Lukas Evangeliet, så är det ”ve och fasa” när alla talar väl om oss.
Naturligtvis måste orsaken till baktalet eller kritiken vara något som är gott i Guds ögon fast människor inte uppskattar det.
Det låter lite paradoxalt för samtidigt vill Jesus att ”ert ljus ska lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. 
Men vi lär oss i Johannes Evangeliet att människor föredrar mörkret framför ljuset och därför uppskattas inte alltid goda gärningar av människor fastän de lyser och ärar Fadern!

En annan faktor är att vid världens slut ska alla få se de goda gärningar som gjorts för Gud och alla de goda gärningar som Gud gjort för var och en av oss. För allt det ska människor prisa och ära Fadern i all evighet!
Allting går ut på det, att ge all ära till Gud, att prisa och tacka Honom.
Det är den slutgiltiga Lovprisningen! 

                                   ”Saliga ni som är fattiga”
…